Bio: Cosmopolis
Bioaktuellt, Film, Recension söndag, september 9th, 2012Cosmopolis
Sci-fi-drama
Regi: David Cronenberg
Medverkande: Robert Pattinson, Paul Giamatti, Samantha Morton, Juliette Binoche m fl.
Längd: 109 min
På SF-bio nu
— — —
Jag hade nästan slutat att se fram emot en ny David Cronenberg-film. Den 69-årige kanadensaren var från genombrottet med Frossa (1975) fram tills för några år sedan en av Amerikas mest originella filmskapare. Begreppet body horror hade förmodligen inte existerat om det inte vore för filmer som Rabid (1977), Videodrome (1983) och Dubbelgångare (1988). Men i och med 2005 års A History of Violence hände något. Filmen i sig är det inget fel på, men det märks att Cronenberg ville nå ut till en större publik med den. Filmerna därefter, Eastern Promises (2007) och fjolårets A Dangerous Method, var inte dåliga – bara anonyma och intetsägande. När Cosmopolis utannonserades visste jag inte längre vad en David Cronenberg-film var för något.
Med Twilight-stjärnan Robert Pattinson i huvudrollen kommer denna film förmodligen inte ha några större problem att hitta en publik – frågan är bara hur många som blir kvar till eftertexterna. Redan i de Jackson Pollock-inspirerade förtexterna förstår man att Cronenbergs ärende är gravallvarligt. Pattinson spelar den unge miljardären Eric Packer. När filmen börjar har han bestämt sig för att han måste klippa sig. Trots flera varningar sätter han sig i sin hypermoderna limousin och ger sig ut på Manhattans gator. Världens fjärde största stad är dock inte mer än en utbytbar fond som passerar utanför limousinens fönster. Ytterst sällan lämnar vi denna limousin, som åker i cirklar kring sitt mål. Människor som knappt presenteras tittar då och då in. Utanför pågår ett storskaligt upplopp, en politiker mördas i direktsänd TV, och hotbilden ser allvarlig ut. Samtidigt krymper Erics förmögenhet minut för minut.
Allegorin är inte speciellt svår att genomskåda: omvärlden når inte storkapitalisten annat än som siffor på en skärm där han sitter inkapslad i sitt pansarfordon. Bilden skall väl inte i första hand tillskrivas Cronenberg, utan Don DeLillo, som skrev boken med samma namn. De som läst DeLillo vet dock att hans analys av det postmoderna samhället inte är så enkel. Cosmopolis handlar i högre grad om varför kapitalismen medvetet söker sig till sin egen undergång. Eric har hela tiden möjligheten att kliva åt sidan. Ändå fortsätter han framåt mot vad som oundvikligen måste leda till hans fall. För människor av hans sort blir även självutplåningen en slags tävling som måste vinnas.
Cronenbergs bearbetning av romanen är anmärkningsvärt trogen originalet. Därför blir jag förvånad över hur mycket det här ändå känns som en Cronenberg-film. De långsamma kameraåkningarna omkring och inuti limousinen skulle tillsammans med Howard Shores musik kunna vara tagna direkt ur Crash (1996). Cosmopolis vore faktiskt otänkbar utan Peter Suschitzkys foto, som på ett slående sätt kontrasterar limousinens kliniska insida mot den yttre världens grälla technicolor-färger. Bilderna är inte bara fina att titta på. De säger hela tiden något väsentligt om världen vi befinner oss i och om dess människor. Och det är nog framförallt så vi märker att det här är en Cronenberg-film. Greppet om berättelsen är järnhårt. Trots att det är en pratig film, så känns ingen replik osmält. Det är denna sterila precision som stoffet kräver.
Filmen hade dock inte lyckats om det inte vore för skådespelarna. Vid första anblick ser valet av Robert Pattinson i huvudrollen ut som typisk stunt casting. Riktigt så är det dock inte. Han skulle vara perfekt som Eric Packer även om ingen visste vem han var. Pattinson undviker hela tiden skickligt den monotoni som lätt uppstår när känslokyla skall spelas. Hans kyla har genomgående ett brett register. Därför slutar han aldrig att vara fascinerande och filmen blir en slags psykologisk gåta, även om denna har ganska lite gemensamt med traditionell psykologi. Den höga nivån på spelet gäller även birollerna, av vilka Samantha Morton och Paul Giamatti förtjänar ett särskilt omnämnande.
I och med Cosmopolis vet jag återigen vad en Cronenberg-film är för något. Den är inte för alla – och bör nog heller inte vara det. Den är obehaglig samtidigt som den är mörkt humoristisk. Den är klinisk och kall utan att vara tråkig. Framförallt är den helt unik. David Cronenberg – du är välkommen åter.
— — —
Edvin Högdal
