Bio: Amour

 Amour
Frankrike 2012
Drama
Regi: Michael Haneke
I rollerna: Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, Isabelle Huppert m.fl.
127 minuter
Visas på Roxy, Örebro
Betyg:

— — —

Michael Hanekes nya film, Amour, har vunnit Guldpalmen i Cannes 2012. Den har blivit hyllad och omskriven, vilket nog är förklaringen till en stor publik i biosalongen en vanlig lördagskväll. Det var en välfylld salong, men en väldigt tyst sådan. Något enstaka skratt, när en oväntat rolig replik dök upp, men annars stillhet och tystnad.

Stillhet och tystnad råder även i filmen. Den utspelar sig nästan enbart i en lägenhet, i rörelse mellan olika rum, och med främst två personer under en relativt kort tid.  Några korta avbrott när en dotter kommer på besök, eller en före detta musikstudent, och en duva – vilken har ett stort symbolvärde i handlingen – som envisas med att irra sig in genom det öppna fönstret mot bakgården. Filmens inledningsscen står dock i stark kontrast till den stämningen, vilken visar när polisen bryter sig in i den igenbommade lägenheten. Vad de hittar där får förbli osagt.

Anne och Georges är ett par i åttioårsåldern som båda arbetat med att undervisa i klassisk musik. De bor i sin stora Parislägenhet, fylld med böcker, konst, musik och tunga möbler. Banden mellan dem är starka efter ett liv i arbete och kärlek.  Deras dotter – spelad av Isabelle Huppert – är fullt upptagen med sitt eget liv och kommer sällan på besök. Det finns ett avstånd mellan henne och föräldrarna som aldrig riktigt förklaras, men det framkommer att de inte är så förtjusta i hennes utlevande man. 

Vi får följa dem en fullt normal kväll när de går på konsert, men redan natten efter börjar man ana oråd. Anne kan inte sova, och vid frukostbordet försvinner hennes medvetande bort ett kort tag. Det visar sig att hon har fått en stroke, som snart följs av flera. George lovar henne att hon ska slippa sjukhusvård, vilket innebär att han vårdar henne hemma med delvis hjälp av samhället. Anne tappar livslusten och vill inte träffa någon utöver sina vårdare, medan dottern gör tafatta försök att närma sig henne och söker desperata lösningar till förbättring. Till slut förstår George att han inte klarar av situationen och tvingas till ett drastiskt beslut för att inte svika sin älskade.

Amour lämnar mig i ett stilla omskakat tillstånd. Den kryper så nära inpå och ställer så många frågor på sin spets, samtidigt som den i sakta mak visar vad som är det viktiga; att inte svika när de svåraste dagarna kommer. Den visar på stora avgörande livsfrågor mitt i en vardagslunk av intimitet och praktiska bestyr, vilket säger mig att det är ofrånkomligt, tiden måste ha sin gång. Skådespelarna – Emmanuelle Riva och Jean-Louis Trintignant, som själva är till åren komna – gör fantastiska rolltolkningar med sina egenheter och skröpligheter, sina yttersta svagheter och samtidigt sitt stora mod. Med sitt långsamma tempo och sin avsaknad av stora gester blir Amour en ovanlig film, skapad med fingertoppskänsla, om den ålderdom vi kanske inte pratar om men som vi alla förflyttar oss mot.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree