Blu-ray: Nathalie

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan torsdag, december 13th, 2012

Nathalie
Romantiskt drama, Frankrike, 2011
Distributör: Noble Entertainment
Regissör: David Foenkinos och Stéphane Foenkinos
Medverkande: Audrey Tautou,  François Damiens, Pio Marmai m.fl
Finns på svensk DVD och Bluray sedan 2012-11-07
Betyg:

— — —

En romantiskt fransk komedi som finner sitt avstamp i ond bråd död, depressioner och hysteriska sammanbrott låter kanske på pappret som just den radikala omskakning denna dussingenre så desperat behövt på sistone. Och Nathalie, regisserad av bröder David och Stéphane Foenkinos, skulle nog kunna ha blivit en ny milstolpe inom genren om det inte hade varit för dess oförmåga att hålla sig borta från de gamla hjulspåren man så ivrigt försöker ta sig ur.

Nathalie Kerr, spelad av Audrey Tautou, har allting man skulle kunna önska sig. Hon har en underbar make, ett jobb hon älskar och underbara vänner. Hennes liv är så perfekt att hon tillochmed blir lite sur över det ibland. Men så en dag raseras hela Nathalies världsbild. Föga anar hon att hennes make Francois aldrig kommer att kunna återkomma från sin joggingrunda när han ger sig ut en morgon. Förkrossad av sorg och en oförmåga att hantera Francois död begraver sig Nathalie i sitt jobb, och den en gång så glada och spralliga unga kvinnan verkar som ersatt av en osocial isdrottning. Många av paris ungklarar ser Francois död som en öppen invit att börja uppvakta Nathalie, men hennes sorg tillåter inte ens att hon märker deras inviter. Men så en dag träffar hon Markus Lundl, spelad av François Damiens, som hon helt plötsligt och omedvetet kysser! Vad är det egentligen för känslor som börjar växa inom Nathalie? Och hur ska kontoret reagera på deras romans? Markus är ju trots allt inte vidare vacker, och dessutom svensk!

Att finna rätt balans mellan nattsvarta avgrunder och spirande känslor är inte en lätt uppgift, och bröderna Foenkinos ska definitivt ha en eloge för detta monumentala åtagande så tidigt i sin karriär. Att de sedan kontrasterar hoppet om en andra chans till sann kärlek i livet med Nathalies rätt egocentriska funderingar kring vad omvärlden egentligen kommer tänka om de ser henne med någon som ser ut som Markus bäddar dessutom för en upplevelse utöver det vanliga inom fransk romantik. Det hela andas realism och nytänkande, men tyvärr dröjer det inte länge innan filmen börjar kippa efter andan. Nathalie har dessvärre en ytterst tunn berättelse, som väldigt snabbt får slut på saker att säga.

Filmen genomsyras av en stark känsla av självironi, då karaktärskådespelerskan Audrey Tautou ständigt bemöts med samma naiva störtförälskelser och tafatta vurmanden som alltid i hennes filmer, trots att hennes karaktär nått botten av ett av livets kanske svartaste hål. Mitt i hennes depression och psykos över hennes förlorade make måste hon tampas med chefer och kollegor som blir så till sig att de snubblar över sina egna fötter, i vad som stundtals blir en riktigt bitande kommentar om den franska romantikens formstöpta grepp och troper. Valet av den alltid lika sockersöta och tillsynes något förvirrade Tautou är ett lika briljant som självklart val för att dela ut just sådana kängor mot filmindustrin, men tyvärr faller det hela samman när Nathalie sakta men säkert under filmens gång verkar vridas och förvandlas till ännu ett av Tautous identiska karaktärsporträtt. Tyvärr är denna ovilja att följa upp idéer en av få saker som faktiskt håller i sig filmen igenom.

Utöver försöken att ställa publikens förväntningar på ända, så har bröderna Foenkinos gett sig på det något svårfångade budskapet att kärleken är blind. Medan konceptet i sig är långt ifrån nytt så är det ändå sällan som filmer på det temat verkligen lyckas, då de ofta berättar sin historia på bekostnad av dess karaktärer genom serier av plumpa skämt och gliringar. Nathalie är tack och lov befriad från sådana element, och bemöter istället situationen med en rejäl nypa realism. Nathalies vänner och bekanta som kommenterar hennes nyfunna, och enlig dem opassande, kärlek för Markus är förvisso riktigt ohyfsade, men framstår ändå mer som genuint bekymrade vänner än häcklande komedistereotyper. Just därför är det lite synd att Foenkinos inte tog konceptet längre. François Damiens har kanske inte ett Hollywoodtypiskt utseende, men är samtidigt långt ifrån så anstötlig som Nathalies vänner, och nästan hela Paris, antyder under filmens gång. Man har försökt att göra effekten större genom att ge honom ett tovigt skägg och iklä honom ylletröjor i en värld av franskt designermode, men i slutändan känns ståhejet om hans utseende som ytterst forcerat. I en lättare film hade det kanske varit enklare att ha överseende med ett snedsteg som detta, men när man lägger en sådan vikt just på att kärleken har många former och skepnader så leder det tyvärr till att filmen mest känns platt och tillgjord.

Nathalie är något av en retsam upplevelse. Bröderna Foenkinos regidebut bjuder hela tiden på smakbitar som lovar rent omvälvande upplevelser i den annars så stagranta genren, för att sedan helt sonika neka oss själva varmrätten. I en värld där franska romantiska komedier blivit rena parodier av sig själva, schabloniserade in absurdum, så känns Nathalies korta djupdykningar i ångest, samhällskritik och rent egocentriska tankeförhållanden som en minst sagt välkommen revolt. Men allt för ofta faller filmen tillbaks på genrens stötestenar och blir i slutändan en något gräslig pastisch mellan fritänkande och slaviskt sockersöta dussininslag. Inte ens den intvingade kvasifilosofiska poesin som präglar filmens andra hälft kan dölja faktumet att Nathalie, trots sin upproriska sordin, trots allt känner sig lite väl bekväm inom genrens ramar.

— — —

Johan Axell är filmvetare och redaktör på kultfilmstidskriften FromBeyond.se