Utställning: Konsten i krig

Inlagd av Tove Ekström Fokus, Recension, Utställningar fredag, januari 18th, 2013

L’Art en Guerre, France 1938 – 1947

De Picasso à Dubuffet

12 oktober 2012 – 17 februari 2013

Moderna Muséet, Paris

—

L’Art en Guerre består av nästan fyrahundra verk av över ett hundra konstnärer. De har olika nationaliteter och olika stilar. Några är kända världen över och andra har man aldrig hört talas om. Det de har gemensamt är andra världskriget. Alla dessa verk tillkom någon gång mellan 1938 och 1947. Det är en utmärkt idé att det är tidsepoken och inget annat som binder dem samman. Och det handlar förstås om en mycket speciell tidsepok.

Konstnärer drabbade av krig. Skulle samma sak fungera med andra teman än krig? Kanske verk av konstnärer som nyligen genomgått skilsmässa, som är i sorg eller som är förälskade. Det är intressant med den gemensamma omständigheten, den nya faktorn ingen av dem kan bortse ifrån. L’Art en Guerre är en väldigt stor utställning och det blir lite svårt att ta till sig denna mängd efter ett tag. Spretigheten har en poäng i sig. Långt ifrån alla verk skildrar eller ens handlar om kriget. Men åskådaren vet att det finns där. Det är det perspektivet alla dessa verk kommer att betraktas ur. Jag har alltså ett fast grep om den röda tråden redan innan jag går in på Moderna Muséet. Det gör säkert att jag ser vissa saker jag annars inte hade sett. Men också att jag missar andra.

Bland de mer kända konstnärerna återfinns Pierre Bonnard, Georges Braque, Marc Chagall, Alberto Giacometti, Henri Matisse och Pablo Picasso. Stil och teknik skiftar vilt. Kriget drabbade dem förstås på väldigt olika sätt. Många av konstnärerna vars verk ställs ut här dog senare i koncentrationsläger. Intellektuella ansågs av Nazityskland i allmänhet som ett hot. Det fria ordet och den fria konsten är något så genomdemokratiskt och så svårt att kontrollera att de av nödvändighet hamnar överst på alla totalitära regimers Att-ta-bort-lista. Många författare, poeter, musiker och konstnärer flydde först från Tyskland till Frankrike och sedan, i och med ockupationen den 14 juni 1940, till den ”fria”, södra delen av Frankrike. Det är verkligen stort att kunna konstatera att de fortsatte måla trots allt. Att konsten inte gick att hejda. Förtrycket från ockupationsmakten provocerade fram en enorm reaktion i konsten både när det gäller innehåll och stil.

En grupp vid namn ”jeunes peintres de tradition française” (unga målare av fransk tradition), däribland Villon, Le Moal, Pignon, Bazaine och Lapicque hämtade inspiration från både medeltida romansk konst och från den moderna traditionen. Stilen lutar mot den abstrakta. De använder mycket skarpa färger. Särskilt blått och rött som ett tecken på patriotism.

Medan många välkända konstnärer gick i exil utomlands under ockupationen stannade Pablo Picasso kvar i Paris, instängd i sin ateljé och avskuren från Paris konstscen. Han hotades av Gestapo och hans arbete censurerades. 1942 anklagas han i tidningen Comœdia för att ”ha släpat franskt måleri in i den mest fatala återvändsgränd” (Författarens översättning). Picasso svarar med ännu mer energi. Under dessa år är han mer produktiv än någonsin. Det finns mycket Picasso på L’Art en Guerre. Både måleri och skulptur.

Jag märker att jag letar efter kriget i varje verk jag ser och jag tycker att jag hittar det nästan överallt. Men om jag inte letade eller om jag såg samma verk i ett annat sammanhang hade jag nog i hittat det i alla. Det är svårt att skilja ett verk från sin historia eller från sin konstnär. Adolf Hitler målade också. Harmlösa landskap och idylliska byar. De skulle nog inte väcka särskilt stor uppmärksamhet på en utställning om konstnären fick vara anonym. Men om namnet var känt föreställer jag mig en rejäl uppståndelse. I L’Art en Guerre ses verken i krigets ljus. Det är väldigt svår att se dem fria från sammanhanget. I bästa fall gör omständigheterna dem tydligare. I värsta fall får de inte fram det de vill säga eftersom betraktaren har huvudet fullt av krig.

Många av verken är inte alls dystra. Uppslupna stilleben, en kvinna i ett badkar, somriga färger etc. Jag ser inte andra världskriget i dem. Men det finns ändå där. Ingen gick oberörd av kriget men säkert hanterade alla det på sitt eget sätt. Marseilles hamn målar man lite vackrare eftersom den är fransk och eftersom man är rädd för att den snart kanske är sönderbombad. Att måla blommor i en vas är ett sätt att hantera krig på. Att måla blodiga, surrealistiska scener av krig och våld är ett annat. Var och en försökte måla sig ur kriget, måla sig till fred och trygghet. Blandningen av deras tillvägagångssätt är gripande, om det så är verklighetsflykt eller dokumentärt avbildande.

Särskilt rörande är Joseph Steibs Salon des rêves (Drömmarnas salong, författarens översättning.) Amatörmålaren Steib var kommunalt anställd fram till början av 40-talet då han på grund av sin hälsa var tvungen att sluta sitt jobb. I och med ockupationen började han måla mängder av små naivistiska bilder hemma i sitt kök. Han målar väldigt tydligt mot Nazi-regimen. Adolf Hitler avbildas i helvetet, omgiven av demoner. De franska slagorden Frihet, Jämlikhet och Broderskap i from av tre kvinnor jagar ut nazisterna ur Paris och folket jublar. Bild efter bild där Frankrike segrar och nazi-regimen får vad den förtjänar. Det är bilder av önskningar och förhoppningar. Som att Steib försöker måla sig fram till Frankrikes frihet. Det var så han hanterade de svårigheter det måste ha inneburit att vara under ockupation; han gick hem och målade drömmar om hämnd och rättvisa, något som då måste ha känts väldigt långt borta. I varje bild finns det ett Snälla, låt det bli sant. Nästan som en bön.

—

Tove Ekström, Paris

PS. Utställningens titel kan översättas: Konsten i krig, Frankrike 1938-1947. Från Picasso till Dubuffet.