Hem » Debatt » Solidaritet är att bryta tystnaden och välja sida

Solidaritet är att bryta tystnaden och välja sida

Reflektioner kring utvecklingen i Sydafrika efter massakern i Marikana och lantarbetarstrejken i Västra Kapprovinsen.

Dokumentären Dear Mandela skildrar en ung generation under postapartheid-erans Sydafrika. Dokumentären följer organisationen Abahlali BaseMjondolos kamp för att människor inte skall bli tvångsförflyttade utan skäligt alternativt boende. Kampen leder ända till Sydafrikas högsta domstol då organisationen anser att den nya ”Slums act” bryter mot den sydafrikanska konstitutionen. Filmen tilldelades priset för bästa dokumentär vid Brooklyn Filmfestival 2012.

Abahlali BaseMjondolo är zulu och står för kåkstädernas folk, eller ”people of the shacks”. År 2010 hade organisationen 25 000 aktiva medlemmar. Rörelsen har en självständig och kompromisslös profil och vägrar att delta i partipolitik, bojkottar val och har en historia av konflikt med både ANC och Democratic Alliance. Strategin är organisering underifrån, på gräsrotsnivå. Rörelsen har skakat om det politiska landskapet i Sydafrika, enligt The Times. Abahlali BaseMjondolo beskriver sig själva som ”a homemade politics that everyone can understand and find a home in” och utgår från de fattigas livserfarenheter för att skapa en politik som är både intellektuell och handlingsinriktad eller aktivistisk.

Muziwakhe Mdlalose och Thembani Ngongoma, i Stockholm november 2012.

Muziwakhe Mdlalose och Thembani Ngongoma, i Stockholm november 2012.

Det är inte en av Afrikagruppernas partnerorganisationer, men vi har haft utbyte med dem, och tre medlemmar i Örebro Afrikagrupp träffade president Muziwakhe Mdlalose och Thembani Ngongoma från Abhlali BaseMjondolo på Afrikagruppernas medlemsmöte i Stockholm i höstas. Formellt sett är Sydafrika numera ett demokratiskt land. Men den yngsta aktivisten i filmen, Mazwi, som är 16 år, observerar att demokratin inte är till för de fattiga, och att apartheid alltjämt är förhärskande, men numera går skiljelinjen inte mellan vit och svart utan mellan rik och fattig. När vi såg filmen i höstas var stämningen och atmosfären kring mötet påverkad av massakern i Marikana bara några månader tidigare då 34 strejkande gruvarbetare dödades och 78 skadades av polisens skjutningar. Blodbadet den 16 augusti  2012 har kallats för ett nytt Sharpville (21/3 1960). Vi hade under samma eftermiddag som filmen Dear Mandela visades också fått se bilder från strejken, och för första gången, trots att händelsen rapporterats flitigt i medierna, hade vi fått höra arbetarna tala med egna röster och de var inte längre en anonym massa.

Efter visningen av Dear Mandela var alla tagna och omskakade och vi skulle ha en workshop för att diskutera filmen. Då steg Thembani Ngongoma fram och sa med sin djupa basstämma att Sydafrika befann sig i ett viktigt politiskt skede, det pågick en folklig resning i landet som antingen skulle leda till revolution eller ett splittrande inbördeskrig. Han berättade att organisationen Abahlali BaseMjondolo höll på att organisera ett forum där olika folkrörelser skulle samlas. Mötet skulle kallas Poor People’s Summit.

Med vid filmvisningen var också Maria van Driel från Afrikagruppernas partnerorganisation Khanya College. Hon bekräftade den bild som Thembani Ngongoma gett. Sydafrika står i ett nytt historiskt skede efter Marikana-massakern, menade hon.

– Jag tror att Sydafrika aldrig kommer att bli sig likt efter Marikana-massakern, sa Maria van Driel.

Hon blev involverad i Marikana-strejken genom sitt arbete på Khanya College. Under ett av mötena med vinterskolan, som är ett slags aktivistskola, hade massakern just ägt rum. De hade flera möten innan de förstod vad som hade hänt. Sedan beslutade de att starta kampanjen ”We are all Marikana!”, en kampanj där ett 50-tal organisationer hade anslutit sig i november månad. Den här kampanjen tar ställning mot det styrande ANC och deras allierade, fackförbundet Cosatu (motsvarigheten till LO) och SACP. Maria van Driel kallar deras allians för ”the rotten deal”.

– Marikana-kampanjen säger att Cosatu är en del av problemet. De strejkande gruvarbetarna utmanade deras allians. Det här är en början på en folklig resning. Det kommer att ta lång tid, men folk har insett att de måste bygga nya organisationer. Illusionen har brustit.

En stor utmaning inför framtiden är att koordinera den här rörelsen, säger hon.
– Det finns många små initiativ. Men det tar tid att koordinera det här. Det handlar inte bara om Sydafrika, det handlar om hela den globala kapitalismen, säger Maria van Driel.

Elijah Kodisang, från samma organisation som Maria van Driel, uttrycker det på följande sätt i ett youtube-klipp som finns länkat på Afrikagruppernas hemsida:

– Mycket har hänt efter massakern som har bidragit till att lyfta bort den här illusionens slöja om att det råder demokrati i Sydafrika. Och illusionen om att är möjligt att ha välstånd och demokrati inom ramen för ett nyliberalt system

Under vintern har den största lantarbetarstrejken i Sydafrikas historia ägt rum i Västra Kapprovinsen. Strejken har skördat tre dödsoffer, och många fler har skadats. Bland de strejkande finns den feministiska lantarbetarfackföreningen Sikhula Sonke, som är partnerorganisation till Afrikagrupperna i kampanjen för Rättvis Vinhandel som syftar till att Systembolaget och andra köpare ska införa etiska uppförandekoder som även inkluderar krav på att vingårdsarbetarna får en skälig levnadslön. I en dokumentärfilm säger Sara Claasen, ordförande i Sikhula Sonke, följande i samband med en demonstration:

– Staten har infört minimilön. Men det är fortfarande bara ”brödsmulor” som vi lantarbetare får betalt. Vi får ofta jobba från tidig morgon till sen kväll, fortfarande för de låga lönerna! Vi lantarbetare har fått nog! Vi lever i ett demokratiskt land … Men demokratin är inte till för oss lantarbetare. I dag kan jag som lantarbetare tillsammans med andra arbetare säga: demokratin är skit i dag! Viva Sikhula Sonke!

När det gäller organiseringen och ställningstagandena är det tydligt att det nu går en skiljelinje mellan etablissemanget, ANC och Cosatu, och de framväxande radikala rörelserna. Den händelse som definitivt lyfte den illusionens slöja, som Elijah Kodisang talar om, blev alltså blodbadet i Marikana i augusti 2012, ANC och Cosatu valde att stå på kapitalets, och inte arbetarnas sida.

Men det faktum att exempelvis gruvarbetarna i Sydafrika valt att agera utanför de etablerade strukturerna kan också vara en förklaring till den massiva tystnaden inom fackföreningsrörelsen i Sverige när strejkande kamrater i skjuts ihjäl av polisen. IF Metall tog emot en delegation från det sydafrikanska fackförbundet National Union of Mineworkers, NUM, som är det enskilt största fackförbundet inom Cosatu med 300 000 medlemmar, i mitten av november 2012. I en artikel på fackförbundstidningen Dagens Arbetes hemsida får en i delegationen oemotsagd säga att det var populister som låg bakom strejkerna. Reportern ställer inga följdfrågor och ställer heller inga frågor om vad NUM-representanten anser om polisens brutala våld och massaker på gruvarbetarna i Marikana den 16 augusti.

Sikhula Sonke ingår i Awetuc, lantarbetarnas råd för oberoende fackföreningar. Det är det här rådet som har enats kring ett antal krav till arbetsgivarna under lantarbetarstrejken.  Arbetarna kräver höjd dagslön från 69 rand till 150 rand.

Men det är tydligt att den här organiseringen utanför de etablerade fackförbunden skapar hinder för den internationella solidariteten. Vid ett besök i Sverige 2011 träffade Sikhula Sonke Kommunal. Då framkom att Kommunal endast samarbetar med fack som är anslutna till globala fackliga organisationer, som IUL, och det är inte Sikhula Sonke.

– Ett problem i Sydafrika är att många fack är lokala och regionala, det blir stor splittring. Man konkurrerar om medlemmar, det ser inte vi som något som stärker situationen för lantarbetarna. Man blir ingen stark röst, utan många mindre röster, sa Kristina Olsson, internationell sekreterare i Kommunal, till tidningen Kommunalarbetaren.

Det faktum att det varit så tyst inom den svenska fackföreningsrörelsen efter det historiska blodbadet i Sydafrika i augusti 2012 kan alltså hänga ihop med att gruvarbetarna inte var anslutna till globala fackliga organisationer. Men ett fackförbund som tar ordet solidaritet på allvar bör rimligen i ett skede då staten och kapitalet går samman och använder dödligt våld mot strejkande medborgare ställa sig på arbetarnas sida och uttala sitt stöd i något slags kommuniké. Men några sådana har i alla fall inte jag sett bland de etablerade fackförbunden i Sverige. När jag under hösten googlade för att leta efter vad som skrivits efter massakern hittade jag endast ett par stöduttalanden på ledarsidorna i några mindre vänstertidningar. Var finns den internationella solidariteten inom den svenska fackföreningsrörelsen och vänstern i dag? Lever den ännu kvar i minnena och myterna kring fornstora dagar om Olof Palme och ANC och Nelson Mandela?

Som 16-årige Mazwi i filmen Dear Mandela konstaterar så råder alltjämt stora orättvisor i Sydafrika, men numera är det inte politisk utan ekonomisk apartheid och skiljelinjen går inte längre mellan svarta och vita, utan mellan rika och fattiga. Nya tider kräver nya ställningstaganden och nya solidariska uttryck. Solidaritet är att välja sida. Det är hög tid för fackföreningsrörelsen i Sverige att vakna och uttala stöd till arbetarnas kamp i Sydafrika! Viva Sikhula Sonke!

– – –

Magnus Gustafson, styrelseledamot, Örebro Afrikagrupp

 

Share

1 Kommentar för “Solidaritet är att bryta tystnaden och välja sida”

  1. […] har just läst debattartikeln Solidaritet är att bryta tystnaden och välja sida. (skriven av Magnus Gustafson i Örebro Afrikagrupp tillika styrelsemedlem i Afrikagrupperna sedan […]

Leave a Reply to Likheter som kan skapa motsättningar eller solidaritet

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree