Hem » Bioaktuellt, Film, Recension » Bio: Star Trek Into Darkness

Bio: Star Trek Into Darkness

Star Trek Into Darkness

Science Fiction, USA, 2013

Regi: J.J. Abrams

Medverkande: Chris Pine, Benedict Cumberbatch, Zachary Quinto, Zoe Saldana m.fl.

Längd: 132 min

 

betyg-3

 

imagessNär Hollywoods nya guldgosse J.J Abrams satte tänderna i Star Trek (2009) blåste han liv i en, av många, älskad filmserie som legat på hyllan sedan 2002. Filmen var en lyckad succé som tycktes tilltala så väl inbitna fans som nya åskådare. Abrams skapelse var en charmig och tilltalande historia som balanserade humor, allvar och svindlande action på ett tillfredsställande vis. Star Trek blev mycket riktigt en stor ekonomisk hit och spelade in dryga 260 miljoner dollar. Med de smått astronomiska siffrorna i åtanke föll det sig givetvis självklart att det så småningom skulle komma en uppföljare.

I Star Trek Into Darkness får vi återigen möta den hetlevrade kaptenen James T. Kirk (Chris Pine) och hans filosofiske parhäst Mr. Spock (Zachary Quinto). Vid hemkomsten efter ett misslyckat uppdrag möts teamet på Enterprise av den chockerande nyheten att en man från deras egen flotta, en viss John Harris (Benedict Cumberbatch), har planerat och utfört ett terrordåd mot sina egna. Kapten Kirk och hans medarbetare tar upp jakten på den gåtfulla gärningsmannen vars motiv och förflutna vilar höljt i dunkel …

Kanske drabbades Abrams av prestationsångest när han bestämde sig för att regissera detta pompösa rymdspektakel, ty resultatet är stundtals sällsynt klent och når inte på långa vägar upp till den framgångsrika föregångaren. Inledningsvis pendlar det ständigt mellan högt och lågt, mellan tjusning och fånerier, som om Abrams på något vis inte kunnat bestämma sig för vilken ton han velat ta sig an. Detta störningsmoment går även att härleda till manuset, som är överraskande rörigt och bär på en del logiska luckor som borde ha åtgärdats i ett tidigt stadium. Författarna verkar ha kämpat sig svettiga med att fylla historien till bristningsgränsen med diverse sidospår istället för att koncentrera sig på själva kärnan i berättelsen. Detta bidrar även till att nyckelpersonernas känslomässiga utveckling blir lidande.

Många av karaktärerna har filats ner till mikroskopiska beståndsdelar och tycks emellertid bara fungera som utsmyckning, så somhr_Star_Trek_Into_Darkness_32 exempelvis Sulu (John Cho) och Bones (Karl Urban). Zoe Saldanas Uhura, som hade en betydande roll i den tidigare filmen, har här blivit så hårt åtgången att hon nästan upphört att existera. Hennes enda funktion i filmen tycks vara att sura över Spocks nycker och, mycket lägligt, dyka upp då en narrativ utväg behövs. Berättelsens andra kvinnoroll Carol (Alice Eve) reduceras hastigt och lustigt till en lättklädd kropp och får inte så mycket mer att göra än att gå runt och vara snygg. Andra karaktärer får i stället mer utrymme än vad de är värda, där ibland Simon Peggs flåshurtiga Scotty och den enerverande Chekov.

Till en början är det svårt att svälja de märkliga turerna och de gapande hålen i intrigen, och det är inte helt omotiverat som man ibland känner för att begrava huvudet i skämskudden. Stundtals är det även så sentimentalt att man ryser av obehag. Riktigt fartfyllt och mer kompetent hantverk blir det först när jakten på filmens antagonist upptas. Resan ut i rymdens ytterkanter bjuder på riktigt snygga vyer och spektakulära actionsekvenser. Specialeffekterna är, för det mesta, mycket skickligt utförda och gör sig snyggt på duken tillsammans med den maffiga ljudmattan (de onödiga 3D-effekterna hade man dock klarat sig utan). Filmen rör sig framåt i en ganska tillfredsställande takt och det blir aldrig direkt tråkigt. Kirk och Spock har några komiska poänger i sina verbala pingpongmatcher och samspelet mellan Pine och Quinto flyter på bra.

Benedict Cumberbatch

Benedict Cumberbatch

Bäst av allt är ändock Benedict Cumberbatchs karismatiske skurk, en man med ett kittlande bråddjup. 2000-talets Sherlock Holmes kanske kan ses som ett udda val till att spela antagonist, men det dröjer inte särskilt länge förrän man inser vem den givna stjärnan i ensemblen är. Cumberbatch spelar fullkomligt byxorna av de andra aktörerna och filmens i särklass bästa scen är en känslosam monolog där kameran vilar stilla på hans fängslande ansikte. Ett ögonblick som både är hotfullt och sällsamt rörande.

J.J. Abrams tillskrivs ofta rollen som Steven Spielbergs självklara efterträdare, men än har han långt kvar till ovan nämndas känsla för finess. Star Trek Into Darkness är inte så mycket en resa in i mörkret, utan snarare en tur som fegt skrapar på ytan för att sedan rygga tillbaka när avgrunden blir allt för djup. Med det sagt: även om man inte är nöjd med storyn kan man i alla fall luta sig tillbaka och njuta av den cineastiska upplevelsen.

Sandra Wallin

 

 

 

 

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree