Bio: Känn ingen sorg

Inlagd av Tove Ekström Bioaktuellt, Film, Recension tisdag, juli 30th, 2013

Känn ingen sorg

Regi: Björn Stein och Måns Mårlind

Manus: Cilla Jackert

Medverkande: Adam Lundgren, Josefin Neldén, Disa Östrand, Jonathan Andersson, Tomas von Brömssen.
1 tim 58 min

 

Den här filmen är en hyllning till tre saker: till Håkan Hellström, till Göteborg och till ungdomen. Filmen är baserad, inspirerad och genomsyrad av Håkan Hellströms musik. Ur hans figurmytologi hämtas material till filmens karaktärer, när farfadern säger något djupsinnigt är det hämtat ur en låt och när någon gnolar förstrött i förbifarten är det Hellström som hörs. Håkanreferenserna står som spön i backen och är man ett fan är det rena julafton att se hur någon bokstavligen ramlar den dåliga gatan fram (Från låten Ramlar), har kokain med sig på tåget från Köpenhamn (Från låten Jag har varit i alla städer) och dylikt. Det är nästan en kod. Den invigde vet på förhand att det kommer hända något med kokain i en väska när huvudpersonerna reser till Köpenhamn medan den inte alls av Hellström insnöade åskådaren kanske sitter undrande. Hellström är manualen till den här filmen.

I centrum av (den ganska diffusa) handlingen står Pål med yvigt hår och glasögon. Han är filmens reinkarnation av Hellström. Tillsammans med barndomsvännen Johnny och den kampsportande Lena rusar han runt på Göteborgs gator om nätterna och är med om allehanda äventyr. Pål har en massa musik inom sig men vet inte vad han ska göra av sig själv på en scen. Det blir för honom ett tvångsbeteende att göra bort sig så mycket som möjligt istället för att öppna munnen och sjunga. När Eva dyker upp och vill ha honom med i sitt band måste Pål komma ur sin trygga bubbla av tystnad. Hans psykologiska resa utgör den röda tråden. Från första stund är jag helt uppe i den här filmen. Det finns energi och skönhet i varje bild. Den unga Göteborgsnatten pulserar av liv, färg och sårbarhet.

Men filmen lider också av en besynnerlig buskisåkomma. Kanske förklarar den ovannämnda Håkankoden ett par märkligt farsartade och pinsamma scener som jag inte riktigt kan förstå vad de har att göra i den här filmen. Exempelvis råkar Pål sätta sig på sin farfars katt vilket leder till en svettig vad-göra-av-liket-situation. Visst skrattar man. Men… Varför var det tvunget att ha med något så krystat? Det finns ju redan fart, skratt, komik och kvicka dialoger. Ihjälsuttna katter förminskar allvaret i filmen. Jag hoppas därför att scenen i själva verket är baserad antingen på någon Håkantext någonstans som händelsevis fallit mig ur minnet eller på en verklig händelse ur Hellströms liv. Den överdrivna jakten på skratt spökar också på andra ställen. Tror ni att en bröllopstårta klarar sig helskinnad i den klassiska pinsamt-besök-hos-överklassen-scenen? Eller att en toalett i ett kritiskt ögonblick hade en fungerande spolmekanism och inte alls var nerspydd av en pojkscout? Jag låter er dra era egna slutsater…

Tack och lov finns det ändå allvar i filmen. En känsla av att livet är sprakande fantastiskt men otroligt skört. Att allt kan splittras sönder på ett ögonblick. Ett stort tema är ungdomens vilsenhet. Karaktärerna festar och slår runt och leverleverlever. Och det intensivtintensivtintensivt. Det är denna gränslöshet som är källan till det oroväckande. Det som gör sig påmint som hemlig svärta under ytan som ingen talar om. Någon har ärr på armarna. Någon har alldeles för mycket pengar. Varslen finns där men ingen gör något. Det känns på riktigt.

Det absolut sämsta med Känn ingen sorg är karaktären Eva. Nåja. Karaktär var väl att ta i kanske. Hon är helt enkelt en femme fatale med slimmade kläder, lätt släpig röst och röda läppar. Vid ett tillfälle sitter hon dessutom och krumbuktar sig i röda underkläder på sin enorma säng i evigheter helt utan anledning. För rättvisans skull måste det dock nämnas att hon är cool, farlig och inte alls ett våp. Det finns också antydningar till dunkla djup under fasaden men detta överskuggas effektivt av orimlig vampighet. När huvudkaraktären Pål får syn på henne utbrister han imponerat att sådana typ inte görs längre. Jag önskar att han hade rätt.

Filmens handling är strängt taget varken avancerad eller rafflande. Känn ingen sorg handlar om atmosfär och energi. Göteborg, Håkan, sommar, otroligt snygg magisk realism och ett svindlande vackert foto som en poetisk patina över alltsammans. Förtrollande ord och vibrerande skönhet är det som får den här filmen att bända upp ens bröstkorg och rusa rakt in mellan revbenen.

—

Tove Ekström