Hem » Helgesson » Sherman Adams, aktivist och skribent, en kämpe väl värd att minnas

Sherman Adams, aktivist och skribent, en kämpe väl värd att minnas

Han skojboxades med Muhammad Ali, var vän med den afro-amerikanske ledaren Stokely Carmichael, diskuterade med Ted Kennedy och vid demonstrationen den tredje maj 1968 i Båstad

Muhammed Ali och Sherman Adams.

Muhammad Ali och Sherman Adams.

var det en del av demonstranterna som tog skydd bakom hans breda rygg då brandkåren vid norra porten sprutade vatten på dem. Sverige skulle möta rasistregimen Rhodesias lag i tennis, men matchen stoppades. På den här tiden mellan 1967 och 1975 var han nog landets mest kända aktivist för de svartas kamp, anti-imperialist och således en enveten motståndare till USA:s krig i Vietnam. Han var lätt att känna igen i demonstrationstågen med sin tungviktarkropp, sitt burriga hår och skägg. Hans namn var Sherman Adams (1937-1985), en kämpe, väl värd att minnas.

 Jag har skymtat Sherman några gånger de senaste åren, dels i den utmärkta filmen The Black Power Mixtape 1967-1975, av Göran Olsson från 2011 och dels i TV-programmet Svenska händelser: Båstad-kravallerna som visades i december 2012. Dock, Sherman Adams dog under tragiska och upprörande omständigheter i Köpenhamn den 9 maj 1985.

1973-74 planerade jag och Affe, min filmvetarkompis från Filmhuset i Stockholm, att göra en kortfilm om Sherman Adams som generöst försåg oss med foton och artiklar. Av olika anledningar blev det ingen film förutom två filmsnuttar, dels från Forumtorget i Uppsala när han saluför sin tidskrift och dels när han sitter modell på ”Grundis” Grundskolan för konstnärlig verksamhet i Stockholm. Även foton och dokument filmades med en Super-8 kamera, därav kvaliteten. Som tidsdokument har materialet sitt värde. Inför denna artikel har jag pratat med en hel del av hans vänner, huvudsakligen från tiden i Uppsala, men också från Stockholm och läst artiklar om och av honom för att kunna göra några nedslag och visa några episoder från hans liv i Sverige och några resor i USA. Själv kan jag inte påstå att jag kände Sherman, jag träffade honom fyra gånger och som många uppfattade jag honom som en väldigt snäll och social människa. En gång bjöd han mig och Affe på potatissoppa á la soul i lägenheten i Vasastan. Ibland, när han blev ivrig stammade han och det hade han gjort sedan barndomen.

Mitt Amerika

bok mitt amerikaTiden i USA (1937-1963) har han skildrat i sin självbiografi, Mitt Amerika: en svart avhoppares memoarer som kom 1980 (andra upplagan 1981). Vad jag vet så höll han på med en fortsättning om tiden i Europa när han avled. 
Det USA som Sherman skildrade var långtifrån den idealbild av landet som vi matades med på 1950-talet. Det är en drastisk och hård skildring. Boken inleds så här: ”Jag föddes den 22 augusti 1937 på avdelningen för färgade på Grady Memorial Hospital i Atlanta. Vi bodde i ett lortigt svart getto kallat Summerhil som stinkande bredde ut sig under den heta solen i Georgia.”Tidigt drevs han ut i arbetslivet och till olika platser för att kunna försörja sig. ”Jag hade jobbat som springpojke, byggnadsarbetare, proffsboxare, diskare, diskplockare, fabriksarbetare, bomullsplockare, skoputsare och bagarlärling. Jag hade myglat väskor, dragit klädställningar, skjutit kärror, sålt blod och glass. Jag var slug och listig för att jag måste vara det. Jag överlevde medan jag såg andra gå under var dag.”

Två ”klassiska” sätt för svarta att ta sig fram eller uppåt i samhället var boxning och att ta värvning. Sherman provade båda sätten. Om boxningen skriver han. ”Men jag avskydde träningen och saknade killerinstinkten. Vid tjugotre års ålder var jag slut som boxare.” Det blev en del amatörmatcher och sparring mot kända boxare, dock bara fem registrerade proffsmatcher i USA. Sherman tränade bland annat på Stillmans Gym i New York och där såg han också en ung Cassius Clay visa upp sin talang. Vid sjutton års ålder tog Sherman värvning vid flygvapnet på en ort i Texas. Arton månaders anställning avslutades med 43 dagar i ett skitigt fängelse i Bay City. Sherman var för obstinat och fick ett ”ärofullt” avsked.

På den här tiden var USA eller åtminstone delar av landet ett rasistiskt och segregerat samhälle. Och alla dessa ”’Endast vita’ – skyltar blockerade våra svarta sinnen förstörde vårt svarta självförtroende och splittrade vårt svarta folk.” Sherman såg också hur heroin och whisky gjorde sitt till för att försvaga och splittra de svarta.
Den ackumulerade vreden och besvikelsen fick honom att lämna USA. Han ville till Europa och löste vintern 1963 en enkel biljett på en fraktbåt som gick till Tanger. ”Jag ägde totalt sextio dollar när jag en kall och snöig natt steg ombord på S S Harvaska i Brooklyns hamn… Förutom min reskassa hade jag en liten väska… och I den hade jag packat ett par extra skor, ett par byxor, en varm rock samt mina boxningsgrejor.”

Shermans vän Bill och liftarfärden i Europa



Jag har hört en del historier och rykten om tiden i Europa innan han kom till Sverige, bland annat att han skulle ha tagit värvning på en amerikansk bas i Väst-Tyskland och avvikit därifrån. Det är nog inte sant. Dock gick Sherman sin sjätte och sista proffsmatch, som han förlorade, mot Gerhard Zech 1963-03-30 i Westfalenhalle i Dortmund.

 Hedda Ekerwald som lärde känna Sherman i Scan-SNCC (se nedan) i Uppsala våren 1968 skriver i sin dagbok 25/3, ”Sherman har varit boxare, glassförsäljare mot mutor, båt händelsevis till Marocko, beatnic över hela Europa. Sovit på kajer o ritat på trottoarer.”

I Spanien skulle Sherman träffa sin vän Bill. Sherman skriver: ”Min vita kompis Bill från Hartford tog värvning samma jul och skickades till Västtyskland. Han deserterade under en permission i Spanien och återvände aldrig till Onkel Sams armé. Han bodde underjordiskt i Spanien i sju år ända tills han lyckades ta sig till Sverige.”
Jag ringer till Bill som efter ett antal år i Stockholm numera bor i Uppsala och han berättar att det var meningen att de skulle träffas i Spanien, men det blev inte så. ”Vi brevväxlade och därför känner jag till hans liftarfärd i Europa. Sherman var en levnadskonstnär som tog sig fram med humor och fräckhet. Han levde ur hand i mun.” Några anhalter på vägen var Torremolinos – Madrid – Franska Rivieran – Genua – Rom – Dortmund – Köpenhamn – Göteborg – Stockholm. Bill tror också att Sherman kan ha bott en tid i Köpenhamn och senare också i Malmö.

Sherman visste att Floyd Patterson, för detta världsmästare i tungviktsboxning, var mycket populär i Sverige och Bill tolkar hans påstående om att han sparrat mot Floyd som ett uttryck för Shermans poetiska frihet.
”Vi träffades ofta i Stockholm. Ibland lyssnade vi på John Coltranes My Favorite Things och sedan plockade Sherman fram Malcolm X tal som han hade på band. Sherman var oblyg och kunde kliva rätt in på tidningsredaktioner och partikanslier. En gång gick vi på fin fest på kubanska ambassaden, jag i jeans och T-shirt och Sherman i sina snickarbyxor. Ekonomiskt hade han det tufft hela sitt liv.”

Emellertid, Sherman Adams var inte desertör, som det står i en del artiklar. Han kallade sig för politisk desertör men han hade gått i frivillig exil och ville se världen. 
1967 bodde han i Uppsala.

Sherman Adams som modell på Grundis i Stockholm.

Sherman Adams som modell på Grundis i Stockholm.

Adrian Honcoop, holländsk konstnär, bosatt i Uppsala tror att det kan ha varit där som han började sitta modell. Det kom att bli ett av hans sätt att försörja sig. Han är förmodligen en av landets mest avporträtterade människor vilket skedde på skolor som Konstfack, Nyckelviksskolan och ”Grundis”. Sherman hade mycket volym. Det gjorde honom intressant som modell.

Den svarta rörelsen


I början av 1960-talet intensifierade medborgarrättsrörelsen sitt arbete i amerikanska Södern. En av de mer bemärkta unga organisatörerna var Stokely Carmichael, medlem av och senare ordförande för Student Non-Violent Coordinating Committee (SNCC). Den 23:e augusti 1963 höll Martin Luther King sitt berömda tal I Have a Dream i Washington DC i en demonstration som samlade mer än 200 000 deltagare. 1964 antogs en del av medborgarrättslagen.
 1965 eskalerade Vietnamkriget som ledde till att minst en miljon vietnameser och 58 000 amerikaner, varav en hel del afro-amerikaner, miste livet.
Den svarta rörelsen radikaliserades och 1966 bildades Black Panther Party for Self-Defense (Svarta Panter-partiet för självförsvar) med ledare som Huey P. Newton och Bobby Seale. http://www.arbark.se/2014/06/svart-makt-i-sverige/

Lennart Ekstam, kompis till Sherman i Uppsala: ”I början av maj 1967 kom två medlemmar i SNCC, Julius Lester och James Foreman till Sverige för att bevaka och skriva om Russeltribunalen. Sherman blev deras följeslagare och de besökte bland annat några skolor och Lunds universitet för att berätta om de svartas situation i USA och Lester framförde sina sånger; han var både folksångare och författare.” Efter det bildades Scan (Scandinavian)–SNCC i ett Uppsala som sjöd av politiska aktiviteter med möten, debatter och demonstrationer. Kanske reste Sherman med Julius och James till USA. I varje fall har jag bilder på Sherman när han var där, förmodligen hösten 1967, både från Detroit och Harlem i New York. Sommaren 1967 kallas för ”Den långa heta sommaren” med raskravaller/uppror i Detroit och Newark.

Sherman Adams utanför Algiers Motel i USA.

Sherman Adams utanför Algiers Motel i Detroit, USA.

På en bild står Sherman framför Algiers Motel, Detroit där tre svarta ungdomar sköts/mördades av polis och nationalgarde den 25 juli 1967. En händelse som skildrats av John Hersey i boken The Algiers Motel incident från 1968.

Sherman knyter en hel del kontakter under vistelsen och blir sedan en tid något av en ambassadör i Sverige för Black Panther Party. Sherman gjorde senare fler resor till USA, bland annat en där han skildrar sin hemstat Georgia i några artiklar i Aftonbladet.

Stokely Carmichael i Uppsalas universitets aula


I juli 1967 begav sig Stokely Carmichael ut på en världsturné. Han var då den svarta rörelsens mest kända talesman. 
Den 27 november anlände han till Arlanda och möttes då av bland andra Sherman Adams som blev hans följeslagare i Sverige, Uppsala-Stockholm-Lund. På kvällen nästa dag talade Stokely i Uppsala universitets aula som var fullsatt det vill säga något mer än 2000 åhörare. Det kom att bli ett av mina mest minnesvärda politiska möten. Stokely var en utmärkt talare, en skicklig retoriker och demagog. Han hade säkert lärt sig en del av både Martin Luther King och Malcolm X. Han var som Nina Simone sjunger ”young, gifted and black”. Det var första gången jag såg Sherman, som en i gänget runt Stokely.Inför mötet hade Adriaan Honcoop fått frågan av Sherman om han kunde göra en affisch. Det blev lite problem med Stokelys inresetillstånd och Adriaan fick vänta in i det sista med att sätta dit datumet. Studentföreningen Verdandi stod som arrangör. En kort tid innan mötet hade förlaget Rabén & Sjögren

Sherman Adams och Stokely Carmichael.

Sherman Adams och Stokely Carmichael.

påpassligt gett ut boken Black Power av Stokely Carmichael och Charles V. Hamilton.
 Stämningen på mötet återges bra i en artikel av Eva Swedenmark och Ulla Lundström i tidskriften Tidsignal 1967: 51/52 (se länk ovan).

Något senare, året därpå, gjorde Adriaan en affisch åt Sherman. Det var en stödaffisch för Black Panther Party med titeln Power to the people. Adriaan berättar: ”Han gav mig bilder och text som han ville ha med. På en av bilderna ser man när löparna Tommie Smith och John Carlos protesterar under prisutdelningen på 200 meter under OS i Mexiko.”

Affisch av Adrian Honcoop.

Affisch av Adriaan Honcoop.

De första amerikanska desertörerna började komma till Sverige i slutet av 1967. Man bör skilja på desertörer som varit med i kriget och krigsvägrare som flytt från USA eller från någon bas i till exempel Västtyskland eller Japan. Av humanitära skäl fick de stanna i Sverige. Totalt kom 6-700 desertörer och krigsvägrare.
Sherman umgicks mycket med en del av dessa. Det var en blandad grupp vad det gällde åsikter och levnadsstil.

Röster från Uppsala


Hedda Ekerwald: ”För övrigt var det just på Norbyvägen 28 som Sherman bodde. Det var en stor vit villa på södra sidan som jag minns det och Sherman hyrde eller bodde i källaren med kokplatta om jag minns rätt. Det var där han lagade soul food.”

Lars Lambert: ”Sherman fick använda Filmstudions lokal som kontor, ringa etc. och det var ofta fullt med amerikanska desertörer där.”

Peter Ekegren: ”Det dominerande intrycket är att han introducerade och bjöd på en massa Soul Food!! Ganska kul och gott…”

Lennart Ekstam:
”Sherman var en varmhjärtad person som spred glädje. Sherman uppskattade mycket den politiska friheten i Sverige och efter sina reportage-resor till USA återvände han frustrerad och besviken.”

Stig Helling:
”Jag kommer ihåg att han ofta somnade när det var debatt eller föredrag i sal X på universitetet.”

Ett fönster krossades på US Trade Center


Mordet på Martin Luther King, den 4 april 1968 i Memphis, Tennesse, följdes av bränder och kravaller runt om i USA, bland annat i Washington, DC, Detroit och Chicago. I Stockholm kastade Sherman Adams en sten som krossade ett fönster på US Trade Center som jag tror låg på Vasagatan. När Sherman fördes iväg i en polisbil stack han ut huvudet genom bilfönstret och vecklade ut en liten banderoll med texten, USA–FASCISMEN MÖRDADE KING.
 Hedda Ekerwald skriver i sin dagbok: ”18/4 (torsdag) 1968: …PS Efter mordet på King smashade Sherman skyltfönstret i US Trade Center o hotas m. 5-10 000 kr i böter, satt i jail ngn tid först (1 vecka?)”.

Sherman Adams på den öppna anstalten Bogesund.

Sherman Adams på den öppna anstalten Bogesund.

Han blev dömd till en eller två månaders fängelse som han avtjänade på Bogesunds anstalt. Och där trivdes han ganska bra, han fick tid att skriva och de jobbade lite utomhus, säger Berit Hammar som levde med Sherman i omkring tio år. De fick senare en dotter som döptes till Malin Carrie, Carrie efter farmor.

Båstad maj 1968

Våren 1968 hände det en hel del ute i världen, bland annat majrevolten i Paris, Pragvåren, den så kallade Tet-offensiven i Vietnam och i Sverige i början av maj stoppades Davis Cup-matchen i Båstad mellan Sverige och Rhodesia samt senare samma månad ockuperades Kårhuset i Stockholm. Sherman var med både i Båstad och Stockholm.

Båstad 3 maj 1968.

Båstad 3 maj 1968.

Det kanske bör påpekas att Rhodesia på den här tiden hade en icke erkänd apartheid-regim.

Det kom två dokumentärfilmer om händelserna i Båstad den tredje maj 1968, dels Den vita sporten som gjordes av en grupp filmare, kallad Grupp 13 (med bland andra Roy Andersson och Bo Widerberg) och dels Lars Westmans film Sanningen om Båstad. Sherman syns i båda filmerna, men längst och tydligast i Westmans film och där framförallt i de scener som utspelades vid Norra grinden eller Våta grinden som den kom att kallas, med demonstranter, polis, hundar och brandmän med vattenslangar.

Vänner och bekanta


Med tiden skaffade sig Sherman många vänner och bekanta, inte minst inom vänsterrörelsen och i tidningskretsar. Han behövde sälja artiklar. Aftonbladet köpte en del och jag kan också tänka mig att Arbetaren, Arbetet, Tidsignal och Ny dag publicerade något. Jag vet inte hur det var med de fackliga tidskrifterna.
Några som han höll kontakt med under en längre tid var riksdagsmannen John Takman, advokaten Hans-Göran Franck och paret Peter Weiss och Gunilla Palmstierna-Weiss. 
När han fyllde år brukade Sherman bjuda in vänner och bekanta och bjuda på ”southern fried chicken”. Där kunde man träffa konstnären Kjartan Slettemark, John Takman, Karl La Corbiniere, vännen Bill, författaren Peter Weiss, satirtecknaren Leif Zetterling, Glanton Dowdell med flera.

Författaren och journalisten Erik Eriksson var där någon gång och berättar: ”Sherman och jag hade några saker gemensamt. Vi var födda samma år 1937, jag den 21 augusti och han den 22. Jag hade stammat som barn och det var detsamma för honom. Sherman var en färgstark och just kille. Jag hade läst nåt som han skrivit och tyckte att han ibland förföll till pamflettspråk, en hårdför politisk jargong. Du har ett naturligt sätt att berätta, skriv som du pratar, sa jag till honom.”

Nigger och ägg
 


Det började med att den nytillträdde svarte amerikanske ambassadören Jerome Holland som kom hit 9 april 1970 under brinnande vietnamkrig enligt vissa tidningar blev kallad nigger när han anlände till Arlanda. ”Nigger go gome” skulle en demonstrant ha ropat. I själva verket yttrade han ”Murderer go home”. Det har sedan länge varit klarlagt. Det hela kom att ingå i en förtalskampanj för att misskreditera vietnamrörelsen och i förlängningen också den svenska regeringen som kraftigt tagit avstånd från USA:s krig. Det kastades också några ägg, ibland var det pingisbollar, bland annat i Glanshammar utanför Örebro.
Holland hävdade att han vid flera tillfällen blivit kallad nigger och spred det vidare via bland annat Expressen. Sherman blev också beskylld för att ha ropat ”nigger go home” och engagerade sig starkt i den här frågan.
Den lögnaktiga propagandan fick amerikanska hamnarbetare (fick betalt 10 dollar per skalle) att gå ut med plakat där det stod ”Palme rasisternas premiärminister”.

Sherman sammanställde dokument och skrev en liten skrift A political 
document from Sweden som han skickade till en del kongressmän och tidningar i USA.
I en debattartikel i GöteborgsPosten 30.3.1972 skriver Sherman att han en gång ropat till Hollands vita militärattaché, ”Mördare, var är er House Nigger” och det är ett politiskt yttrande, inte ett rasistiskt.

Samtal med Ted Kennedy, 18 sept 1971



Senator Ted Kennedy kom hit i september 1971 för att studera landets sjukvård. I samband med besöket höll han en presskonferens i Sverigehuset vid Kungsträdgården. Sherman var där som

Den amerikanske senatorn Ted Kennedy och Sherman Adams.

Den amerikanske senatorn Ted Kennedy och Sherman Adams.

journalist och ville ställa en fråga till Kennedy: ”Är han medveten om att CIA, den amerikanska spiontjänsten försöker utmåla det svenska folket som rasister?”

Det fanns det inte tid till ansåg en ansvarig och då Sherman började dela ut flygblad om CIA:s verkamhet i Sverige och ambassadör Hollands lögner tillkallades två grönklädda vakter som försökte få ut honom. Det var inte lätt. De började slita i Sherman som vägde 120-130 kg och de fick ge upp. Som av en händelse dök det strax upp fem poliser som bar ut Sherman som inte gjorde motstånd. Efter en kort stund på polisstation var Sherman tillbaka och efter presskonferensen fick han sin pratstund med Ted Kennedy utanför Sverigehuset.

MacDonalds 1973



När Sveriges första MacDonalds etablerade sig på Kungsgatan i Stockholm 1973 och något senare på Sveavägen var Sherman en av initiativtagarna till demonstrationer mot dessa. MacDonalds stödde på olika sätt USA:s krig i Vietnam och dessutom betalade de taskigt låga löner till sina anställda.
 Berit Hammar berättar också att Sherman tyckte att vi istället skulle äta svensk korv och stödja svenska företag.
 Vid demonstrationen på Sveavägen var fotografen Jeffrik Stocklassa med och han och Sherman gjorde tillsammans en artikel för Aftonbladet. Jeffrik säger vidare att: ”Vi gjorde också artiklar för Konsum Stockholms tidning Storstaden, ett slags nedslag i stadsbilden, om parkbänkar etc.”

De sista tio åren



Sista gången jag såg Sherman var 1974 när vi hade filmat honom på Forumtorget i Uppsala. Han hejade och försvann in i folkvimlet.

Berit Hammar: ”Sherman lärde sig fotografera och reste till USA för att dokumentera och det resulterade i en utställning på Kulturhuset någon gång i mitten av sjuttiotalet.”

Stig Edling som blev chef för bokförlaget Prisma 1978 berättar att Sherman dök upp för att diskutera en eventuell utgivning av en bok som han skrivit om sitt liv i USA: ”Sherman var en varm och humoristisk person. Han återkom flera gånger och jag bjöd på lunch. Han fick också lite förskott och så höll det på något år. Och jag trodde då att det inte skulle bli någon bok, men till sist dök det upp ett manus. Vi fick strukturera en del i texten, men det är Shermans bok och hans språk.
Boken blev en framgång och det trycktes en andra upplaga.”

Sherman var också med i satirtecknaren Leif Zetterlings bok Ett 70-tal från 1980 med artikeln Watergate: Cowboys vs Yankees.

Teckning av Leif Zetterling.

Teckning av Leif Zetterling.

I början av 1980-talet var de goda tiderna för vänsteraktivism över. Det blåste kallare vindar och privat tycks det ha blivit tuffare för Sherman. 
Efter att ha bott i Vasastan, var han nu hänvisad till ett studentrum i Hallonbergen. Kanske började också hälsan svikta. Han hade en lång tid haft problem med sin mage och var periodvis också kraftigt överviktig.

”Jag måste skriva andra delen av min bok om Amerika. Första delen gick bra och såldes i 15 000 ex. Men man måste kunna koncentrera sig under två-tre år för att skriva en bok, men hur skall jag kunna göra det i detta djävla rum?” 
(TT 1982-08-15)

Sherman Adams vägrades sjukvård

I april och maj 1985 var Sherman i Köpenhamn, bland annat för att diskutera en dansk utgivning av hans bok och där avled han den nionde maj. Shermans vän Karl La Corbiniere skrev en detaljerad artikel i DN om Shermans sista dagar i livet, en upprörande läsning. Här återger jag ingressen till artikeln med titeln: ”Sherman Adams vägrades sjukvård. Han var ingen vanlig man. – Författaren och journalisten Sherman Adams tillbringade sin sista natt i en poliscell i Köpenhamn därför att han dagen innan alltför högljutt krävt läkarvård. När han kom till operationsbordet var det för sent. In i det sista förde Adams anteckningar om vad som skedde den 8-9 maj i år. Karl avslutar sin artikel så här: … men på något sätt verkar hans kamp att fortsätta.”

Den amerikanska romanförfattaren Anthony Grooms har kommit att intressera sig för några exilamerikaners (desertörers) livsöden i Sverige, däribland Sherman Adams. I en intervju från 2012 i en amerikansk tidning fick han svara på frågan: ”En tragisk död är en del av den romantiska revolutionära traditionen. I vilken utsträckning skulle du säga att Adams eller någon av de andra exilamerikanerna offrade sig för sin politik?

-Alla vill till himlen, men ingen vill dö. Ja. Att romantisera döden är en del av traditionen omkring gestalter som – King, Che, William Wallace-Braveheart, men sedan är det dödens verklighet. Det hördes ingen musik, kan jag försäkra dig. Men som någon att återges i myt och legend är Adams säkerligen en tilltalande gestalt. Hans livshistoria har väsentliga litterära drag av kamp, passion och tragedi.”

Må så vara. Sherman! Det är många som minns dig för din kamplust, humor och värme.

Bo Helgesson


 

Share

6 Kommentarer för “Sherman Adams, aktivist och skribent, en kämpe väl värd att minnas”

  1. Hej! Vilken intressant artikel! Jag läste hans bok när den kom ut. Då var jag lite drygt 20 år och den påverkade mig starkt! Den står fortfarande kvar i bokhyllan, trots många flyttar och gjorda utrensningar sedan dess.
    Hälsningar!
    Bo Larsson

  2. Intressant och fin minnesartikel Bo! Jag träffade Sherman några gånger i Stockholm och Uppsala. Bäst minns jag en gång när jag tog sällskap med Sherman genom ett nattligt Stockholm efter någon demonstration/fest. Det var förbaskat tryggt att gå bredvid denne stabile man genom ett mycket stökigt Stockholms City!
    Som jag minns det hävdade Sherman när jag frågade honom att han ropat ”House-nigger go home!” i samband med äggkastningen i Glanshammar. Det är som du påpekar Bo inte ett rasistiskt utan ett politiskt uttalande. House-nigger stod naturligtvis för svarta medlöpare till det vi då betraktade som ”The American Establishment”! I synnerhet efter det att Lyndon B Johnson efterträtt en av mina stora idoler – än i denna dag – John F Kennedy. (Läser just nu om Arthur Schlesingers utmärkta bok De tusen dagarna.)
    En mycket vänlig man var han Sherman, väl värd ett ljust minne!

  3. I mina gömmor hittade jag igår några artiklar av Sherman från 1974 som ingick i en reportageserie i Aftonbladet under titeln ”Tillbaka till HARLEM.”

  4. Lena Kronberg

    Hej och tack för intressant artikel, och det var som Lennart Waara påpekar ”Housenigger – go home” han ropade. I media framställdes det som om att alla svenskar ropade nigger – men det stämmer inte – det var Sherman och ingen annan. Samt att det inte var ett uttryck för rasism, utan ett uttryck för en person som var medlöpare, svikare, en som går maktens ärenden, fast du är en av de förtryckta.
    Jag träffade honom som barn, min mamma kände honom och jag minns honom som gigantisk, lång och tjock och åt med god aptit.
    Jag hörde ett inslag i SR:s serie radiofynd om Jerome Holland:
    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/535995?programid=1602

  5. Tack för en intressant artikel. Sven och jag jobbade tillsammans med Sherman i scan-sncc några år i Uppsala. Sven var på politisk turne med Sherman i Norrland en period. Jag har också fått smaka på Shermans soulfood. En mycket god vän till S. var Kristina Magnusson. Vi minns Sherman med värme och sorg över hans tragiska död.

    • Rhonda Riley Warren

      I am the niece of Sherman Adams. I live in the US. I’ve only met him once in the 80’s when he visited Los Angeles where his mother and two brothers resided. We’ve lost contact since and I’ve been trying to find out his status. I’d like to speak with anyone that may have additional information about my uncle and his family in Sweden. My email address is: rndwarren48@gmail.com. Thank you.

Leave a Reply to Lena Kronberg

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

  • Tävling: Baywatch

    Svara på fråga och var med och tävla om Baywatch på Blu-ray!

    Share
  • Tävling – Wonder Woman

    Kulturdelen har fått tre exemplar av Wonder Woman på Blu-ray som du nu kan vara med och tävla om.

    Share
  • Blå Lotus på Live at Heart

    Efter att ha spelat i många olika konstellationer har han lyckats förverkliga sin musikaliska vision i den orgelbaserade trion Blå […]

    Share

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree