CD: Somehow life got in the way med Isabella Lundgren
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, december 1st, 2014
Isabella Lundgren: Somehow life got in the way (Ladybird/Naxos). Speltid: 63’44.
Isabella Lundgren (sång), Carl Bagge (piano), Niklas Fernqvist (bas), Daniel Fredriksson (trummor), Peter Asplund (trumpet), Joakim Milder (tenorsaxofon), Robert Nordmark (tenorsaxofon), Dicken Hedrenius (trombon), The Nordic Chamber Orchestra, Mats Hålling (arrangör och dirigent).
Betyg: 
–
Unga jazzsångerskan Isabella Lundgren slog igenom stort förrförra året med It had to be you (Ladybird) och har liknats vid Billie Holiday. Det är en lika hedrande som farlig jämförelse – farlig eftersom alla ofrånkomligen kommer till korta mot Holiday. Så låt oss inte göra för mycket av den. Men faktum är att Lundgren har en ton och en timbre med drag av Lady Day. Det är inte minst tydligt i ”Everything must change” som efter ett kort orkesterförspel inleder hennes nya album Somehow life got in the way. Här är det som om både Lundgren och arrangören Mats Hålling har lyssnat in sig på ”You’ve changed” på Holidays Lady in Satin från 1958. Men man har gjort det med känsla, så det framstår mer som en medveten och kärleksfull hälsning till föregångaren än som en efterapning.
Foto: Christer Männikus.
Lundgren har gett sig i kast med The Great American Songbook men även lagt in nya låtar av Peter Asplund och Carl Bagge och sig själv. Ibland drar det åt New Orleans, ibland, åt storband à la Las Vegas och Judy Garland, ibland, och som bäst, åt mer intim jazz. Jag har lite svårt för storbandsnumren. Det kan förstås bero på att genren inte tilltalar mig. Men här tycker jag också att Lundgren brer på för mycket, som om hon känner ett behov av att visa något som hon egentligen inte skulle behöva visa. När hon taggar ner och är helt och hållet sig själv är hon nämligen hur bra som helst. Och när säger hur bra som helst, ja då menar jag det verkligen. Lyssna till exempel på ”Eudaimonia”, och ni kommer att förstå vad jag menar.
Isabella Lundgren har en röst som bär, en egen röst, och personligen ser jag verkligen fram mot ett album av mer intimt slag. Visst kan hon excellera även i storbandssammanhang, hon har rösten och hon har tekniken, men allra bäst kommer hon ändå till sin rätt med en liten jazzensemble – eller med stråkar, där kontrasten mellan hennes mogna, karaktärsfulla röst och det mjukt melodiösa skapar en emotionell spänning. En sak är fullständigt klar: Isabella Lundgren är inte vilken sångerska som helst.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
