Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Symfonier av Allan Pettersson

CD: Symfonier av Allan Pettersson

Allan 9Allan Pettersson: Symphony No. 9 (BIS/Naxos). Speltid: 70’11. Plus dvd:n “Människans röst”.
Norrköping Symphony Orchestra, Christian Lindberg (dirigent)

Betyg: betyg-4

Pettersson 4 o 6Allan Pettersson: Symphony Nos. 4 & 16 (BIS/Naxos). Speltid: 65’13. Plus dvd:n ”Vem fan är Allan Pettersson?”
Norrköping Symphony Orchestra, Christian Lindberg (dirigent)

Betyg: betyg-4

Jag minns när Allan Petterssons väldiga 9:e symfoni kom på en dubbel-LP (Philips, 1978) med Göteborgssymfonikerna under Sergiu Comissiona. Det var en omtumlande upplevelse, en känslomässig skärseld som till sist mynnade ut i rening, försoning och frid. Comissiona tog 85 minuter på sig för att fullborda denna uppslitande vandring. När symfonin senare kom på cd (cpo, 1993) med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin under Alun Francis var den hela 15 minuter kortare. Men det var helt i enlighet med Petterssons egna anvisningar.

Allan sergiuNär nu Christian Lindberg ställt sig framför Norrköpings symfoniorkester för han verket i hamn på nästan exakt samma tid som Francis. Ändå skiljer sig deras tolkningar åtskilligt åt. Kanske kan man tala om två helt olika dirigenttemperament. Där Francis är dynamisk, expressiv och intensiv är Lindberg begrundande och episk. I vissa avsnitt föredrar jag definitivt Francis. Det gäller inte minst hans sätt att lyfta fram de suggestiva pukorna som rullar in som hotfullt svarta vågor mot slutet av symfonin. Effekten uteblir nästan hos Lindberg (möjligen med bistånd av inspelningsteknikerna). Men i den stora och innerligt vackra stråksången, ett slags bön för orkester, som avslutar verket är det Francis som kommer till korta mot Lindberg. Men ingenstans klingar det lika välsignat vackert som hos Comissiona.

Allan 9 FrancisMan talar ibland om symfonierna 6–9 som Petterssons stora katastrofsymfonier, och många håller dem nog för hans främsta; en del vill kanske också räkna in 5:an. Det betyder ingalunda att de andra är ointressanta. Det kan man förvisso sig om genom att även införskaffa den senaste utgåvan i Lindbergs Pettersson-cykel. Den rymmer symfonierna 4 och 16. Fyran fick efter uruppförandet viss kritik för att sakna en sammanhållen struktur, och det kanske man kan hålla med om. Den rör sig mellan konsonans och dissonans men saknar en tydlig riktning. Man slås annars av de för tonsättaren ovanligt långa avsnitten av harmoni, och här finns en melodik som nästan kan bli lite söt (här skulle Pettersson möjligen be mig dra åt helvete). Lindberg skapar större spänningar i musiken än Alun Francis (cpo) och har också en större känsla för det sångbara. Men kanske hade musiken vunnit ytterligare på att än tydligare bryta romantik mot kärv expressionism.

Dorati Sym 7, 16Den 16:e symfonin, som blev den sista som Pettersson fullbordade, är lite udda. Den är ett beställningsverk av den amerikanske saxofonisten Frederick L. Hemke och kan påminna om en konsert där solisten i stort sett har att göra hela tiden. Och Pettersson lyckas verkligen tillvarata altsaxofonens rika register och personliga uttryckskraft, vilket gör symfonin till ett de mer lyckade verk som skrivits för instrumentet inom den klassiska repertoaren. Hemke svarade för den första inspelningen tillsammans med Stockholms filharmoniker under Yuri Ahronowitch (Swedish Society Discofil, 1984). Sedan följde John-Edward Kelly med Rundfunk-Sinfonieorchester Saarbrücken under Alun Francis (cpo, 1995), och nu är det Jörgen Pettersson som tar sig an den krävande stämman. Av de tre inspelningarna är speciellt den första och tredje som är spännande att jämföra. Hemke har en vassare och aggressivare ton än den mer mjukt modulerande Jörgen Pettersson. Ahronowitch låter också orkestern svara med ett spel som är hetsigt, neurotiskt och våldsamt – i skarp kontrast till Lindberg som lyfter fram det ljusa och melodiska och nästan gör en pastoral tolkning. Intressant nog fungerar båda alldeles utmärkt.

Allan Pettersson 1911-1980. Allan Pettersson-sällskapet hittar ni här.

Allan Pettersson 1911-1980. Allan Pettersson-sällskapet hittar ni här.

Det bör slutligen påpekas att BIS-utgåvorna rymmer värdefullt bonusmaterial i form av dvd-skivor. I TV-dokumentären ”Människans röst” (1978) Pettersson berättar om sin barndom, uppväxt och nuvarande situation och i ”Vem fan är Allan Pettersson?” (1974) intervjuas den sturige tonsättaren under en timme av Sigvard Hammar. Det är bara att hoppas att detta stora BIS-projekt, och Christian Lindbergs drivande engagemang, bär frukt även internationellt och kan lyfta fram Allan Pettersson som den djupt originelle och store symfoniker han var.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree