Hem » Essä » Länsmuseernas kris

Länsmuseernas kris

Att gå på museum är ett slags folkrörelse. Det finns många museer i Sverige och i all tysthet har de väldigt många besökare. Enligt en färsk Sifo-undersökning som Riksförbundet Sveriges museer låtit göra, har mer än hälften av alla svenska medborgare i åldern 15-65 år besökt ett museum under 2014. Det är fler än fem miljoner människor.

Jönköpings länsmuseum

Jönköpings länsmuseum

Så här skriver generalsekreteraren för förbundet, Mats Persson, i ett pressmeddelande:

”Av de tillfrågade uppger 33 procent, att de varit på museum minst en gång i halvåret, och 13 procent säger att de har varit på museum minst varannan månad.”

De fem miljonerna besökare har ganska mycket att välja på. Riksförbundet Sveriges museer har 215 medlemmar och förutom dessa finns ytterligare ett stort antal museer i vårt land. Ingen vet riktigt hur många.

Det är viktigt att komma ihåg att när vi pratar om ett museum så menar vi inte ett slags byggnad. Ett museum är en institution som på ett långsiktigt sätt ska ”samla, bevara och tillgängliggöra”. Dess verksamhet kan vara inrymd i en byggnad, i många byggnader eller i ingen byggnad.

Det går att dela in museerna på en massa olika sätt – utifrån ämnen, huvudmän, storlek med mera. Ett sätt är att dela in dem i tre olika kategorier: 1. Statliga centralmuseer (till exempel Nationalmuseum i Stockholm, Världskulturmuseet i Göteborg och Marinmuseum i Karlskrona). Det finns ett tjugotal centralmuseer och de har tydliga uppdrag. Utöver dessa finns det en lång rad andra museer (exempelvis Uppsala universitets myntkabinett) som också är statligt finansierade men som inte har samma typ av uppdrag. 2. Länsmuseerna (som Örebro Länsmuseum, Murberget i Härnösand och Kulturen i Lund). Dessa är också ett drygt tjugotal, faktiskt finns det något fler länsmuseer än det finns län. 3. Övriga museer. Uppskattningsvis bortåt 300 stycken, stora och små (bland andra Mus-Olles Museum i Nälden, Cirkusmuseum i Ingelsträde och Holmgrens Volkswagenmuseum i Pålsboda – ”kanske världens största”).

De statliga museerna är i princip finansierade av staten, länsmuseerna får sina pengar från lite olika håll – bland annat från staten och respektive landsting, de övriga museerna kan finansieras som rent kommersiella verksamheter eller via bidrag från staten, landstingen, kommunerna eller av någon fristående fond eller stiftelse. Ofta drivs de helt ideellt.

Den yviga floran av museer i Sverige är en spännande del av vårt kulturliv. De och våra kulturtidskrifter ger en mycket bred bild av vad landets kulturliv har att erbjuda. Museerna har ett organiskt och okontrollerat liv. De kommer och går. Varje år läggs något litet hembygdsmuseum eller geologisk samling ner. Och varje år är det åtminstone någon ny samling som slår upp portarna för allmänheten. På konstområdet har ett flertal mycket ambitiösa privata satsningar gjorts de senaste åren. Exempelvis Sven-Harrys Konstmuseum i Stockholm, Vandalorum i Värnamo, Artipelag i Värmdö, Vida Museum på Öland och Magasin 3 i Stockholm.

Länsmuseerna

Bland museerna har länsmuseerna en speciell ställning. Det är framför allt på dessa som barn och ungdomar gör sina första

Murberget i Härnösand

Murberget i Härnösand

museibesök. Ofta är det det lokala länsmuseet som präglar intrycket av vad ett museum är. De har också ett särskilt ansvar i sin region.

De svenska länsmuseerna har en brokig historia. Även deras framväxt har varit organisk och okontrollerad. Så här beskrivs en del av deras tillkomst i den statliga rapporten Regionala museer och nationell kulturpolitik (2001):

”På regionala initiativ skapades en rad fornminnesföreningar under senare hälften av 1800-talet. Först ut, 1856, var Föreningen till samlande och ordnande af Nerikes folkspråk och fornminnen. (…) Upprymd över fornminnesföreningen i Närke och dess insatser pläderade prosten Landgren i riksdagen för att liknande föreningar skulle bildas i flera provinser och att de borde få statsmedel för att uppteckna, avteckna och vårda landets fornminnen. (…) Många av våra länsmuseer har sitt ursprung i dessa föreningar.”

Småland var tidigt. Så här står det i Nationalencyklopedin (1994):

”Det första regionala, etnologisk-kulturhistoriska museet i Sverige var Smålands museum i Växjö, grundat 1867 av G. O. Hyltén-Cavallius.”

Vidare kan man läsa i Regionala museer och nationell kulturpolitik:

”Under 1880-talet öppnades för allmänheten flera fristående museer med regional profil. I Örebro inrymdes museet i slottet 1881. (…) Det regionala museigrundandet fortsatte på andra håll i landet och decennierna före och efter sekelskiftet framstår idag som en sällsynt expansiv period i länsmuseernas utvecklingshistoria.”

På 1930-talet kristalliserades en struktur med länsantikvarier på landets länsstyrelser och landsantikvarier som också var chefer för de olika länsmuseerna. Dessa två delade på ansvaret för frågor om byggnadsminnen, fornminnen och annat. Därmed fick länsmuseerna en viss myndighetsfunktion och det förutsattes att de skulle vara en expertinstans.

Samla, bevara och tydliggöra

Exakt när och vem som formulerade att museer ska syssla med att ”samla, bevara och tillgängliggöra”, går inte att säga. Ibland är detta utsagt och ibland är det underförstått. Men det har blivit det motto som museer ska arbeta efter. Man pratar ibland också om ett ”hundraårsperspektiv” – det vill säga att en museal verksamhet ska ha långsiktighet och en trygg struktur. De här grundidéerna för vad ett museum är fanns det nog ganska stark samsyn om redan vid förra sekelskiftet. Sedan dess har de vid olika tider formulerats på olika sätt. Så här står det i Länsmuseernas samarbetsråds Programförklaring (1989):

”Länsmuseerna svarar för kompetens och service beträffande museiverksamhet och kulturminnesvård inom den majoritet av kommuner som saknar egen expertis. I länsmuseets uppgift ingår också att stödja länets lokala museer.”

Ja, länsmuseerna samarbetar på olika sätt. Eller de gjorde i alla fall. Det finns en övergripande organisation för alla museer – Riksförbundet Sveriges museer. Och det finns en särskild organisation för länsmuseerna – Länsmuseernas Samarbetsråd. Samdok bildades 1977 som de kulturhistoriska museernas samarbetsorgan för samtidsdokumentation och insamling. Tidskriften Svenska Museer utgavs ursprungligen av Svenska Museiföreningen. Denna förening lades ned 2007. Tidskriften hann fira sitt 70-årsjubileum och sedan lades den ned. Samdok är inte längre aktivt. De kvarvarande organisationerna syns inte i samhällsdebatten.

Länsmuseerna har inte mycket till samordning och inte heller mycket till gemensam röst. Samarbetet med andra är nog ännu svagare.

Trots, eller kanske på grund av, denna bristande samordning har det vid flera tillfällen förts fram idéer om mer samordning. I Regionala museer och nationell kulturpolitik sammanfattas vad som skrevs i den statliga Kulturutredningen 1995:

”Kulturutredningen ville också se en aktiv regional museipolitik med syfte att utveckla länens samlade museiresurser. Kulturutredningen betonade nödvändigheten av samverkan mellan länsmuseerna och de lokala museerna i det regionala samarbetet och menade att verksamheten skulle gynnas och utvecklas av en klar museipolitik som konkretiserades i regionala museiprogram. ’De regionala museiprogrammen, som bl.a. bör markera länsmuseernas uppdrag för hela länen, bör fungera som underlag för statens avvägningar av bidrag till museiverksamheten på den regionala nivån.’”

Kulturutredningen föreslog också att länsmuseerna skulle få ansvar för olika sektorer av den svenska kulturhistorien.

Men i det stora hela slog länsmuseerna ifrån sig – i all sin skröplighet ville de bevara sin självständighet.

Länsmuseerna har ofta självständiga stiftelser som huvudmän och de finansieras av en kompott av bidrag – från staten, landstingen och kommunerna – och via andra inkomster. En del tar inträde, andra inte. Den allmänna situationen är oklar och komplicerad. Sannolikt är ett flertal länsmuseer kraftigt underfinansierade. De tappar resurser, expertis och i praktiken möjlighet att nå nya grupper. Regionala museer och nationell kulturpolitik hänvisar till statens regleringsbrev:

”Regleringsbrevens verksamhetsmål är det närmaste man kan komma en någorlunda samlad och konkret bild av statens ambitioner med regionmuseistödet. En genomgång av detta tämligen intrikata material ger dock ingen klar bild av syftet med statsbidraget.”

Diskuteras dessa saker bland museifolk? Ja, det är möjligt men i så fall så sker det i slutna rum. Någon omfattande offentlig debatt om våra länsmuseer är svår att få till. Politikerna verkar vara fullständigt ointresserade, helt utan idéer om vad samhället ska ha sina länsmuseer till. Museifolket är tysta. Den folkliga opinionen är blygsam. Kanske skulle man inte sakna det regionala länsmuseet om det stängde. Där händer ju ändå inte så mycket.

Det är mycket tyst om den omfattande kris som länsmuseerna är i.

Örebro länsmuseum

Örebro länsmuseum

I detta vakuum gror en del åsikter som det finns anledning att vara på sin vakt emot. Dels är det den gamla nyliberala idén om att ”kulturen ska bära sina egna kostnader”. Man kunde ju tro att den debatten var begravd sedan länge men så är det inte. Alldeles nyligen (150104) kunde vi läsa en ledare av Maria Rankka på detta tema i Svenska Dagbladet. Hon skrev så här angående regeringens förslag att införa fri entré på de statliga museerna:

”Bedömningen är att det är tveksamt om de ökade statliga kostnaderna för fri entré motsvarar en ökad måluppfyllelse i tillräcklig utsträckning för att motivera kostnadsökningen. (…) Subventionen skulle gynna resursstarka grupper som redan går mycket på museer. (…) Dessutom verkar regeringen helt ha missat att det idag finns ett rikt utbud av intressanta privata museer som skulle påverkas.”

Dels är Sverigedemokraterna det enda politiska parti som idag som på allvar tar ordet ”kulturarv” i sin mun. Ska det bli Sverigedemokrater som befolkar styrelserna i våra hembygdsföreningar och museistiftelser? De vill ha ”ett Sverige där det svenska kulturarvet respekteras och levandehålls”, som det står i deras valmanifest 2014.

Vad bör göras?

Vår tid innehåller många utmaningar. Att inte levandegöra historiens erfarenheter kan stå oss dyrt. Vi behöver en levande historia för att kunna bygga en levande framtid. I ett sådant sammanhang borde länsmuseerna spela en nyckelroll.

Jag tror inte att lösningen är att piffa upp länsmuseernas verksamhet med marknadsföring och publikknipande utställningar. Missförstå mig inte, självklart anser jag att länsmuseerna måste ta sikte på en ökad publik men det kan inte ske genom att göra vad alla andra gör. Länsmuseerna måste arbeta utifrån sin egenart. Deras akademiska nivå måste säkras, de måste bli den expertinstans i samhällslivet som de borde kunna vara.

Länsmuseernas utställningar får gärna vara spektakulära och slå publikrekord. Men deras grundverksamhet kan inte mätas på det sättet. Museernas samhällsnytta är inte som nöjesinstitution utan som en del av samhällets minne. Museernas uppgift är att bevara och tillgängliggöra detta minne. Detta ursprungliga uppdrag måste få förnyad uppmärksamhet. Fokus har länge legat på tekniska saker som att digitalisera samlingarna. Men också digitaliserade samlingar måste användas.

Jag anser att en större samordning av länsmuseerna vore bra, de borde få nationella uppdragsområden och tydliga uppdrag både från staten och länen. Med detta bör följa en ordentlig uppräkning av deras bidrag så att museernas akademiska nivå och deras möjlighet att forska, kan återställas. Det som de sysslar med är för allvarligt för att slarvas bort.

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

 

Share

1 Kommentar för “Länsmuseernas kris”

  1. Tomas Jönsson

    Bra och insiktsfullt skrivet.

    Dock: Länsantikvariereformen kom först 1977 och inte på 1930-talet. Före 1977 var landsantikvarien (på Länsmuseet) delvis statlig myndighet och kunde initiera en byggnadsfråga, utreda den, fatta beslut och dessutom besluta om ekonomiska medel. 1977 bröts beslut och pengafrågan ut till den nya Länsantikvarieren på länsstyrelsen.

    Tomas Jönsson
    F d chef på Värmlands Museum

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree