CD: Invisible Cities av Britta Byström

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, februari 9th, 2015

Britta Byström: Invisible Cities, Picnic at Hanging Rock; A Walk After Dark* (Daphne/Naxos). Speltid: 67´01.

Malmö Symphony Orchestra, Ellen Nisbeth (viola)*, Swedish Radio Symphony Orchestra*, Daniel Blendulf (dirigent)

Betyg:

–

För två år sedan presenterades tre yngre kvinnliga svenska tonsättare på en cd med den kaxiga titeln Future Classics (dB Productions). Britta Byström bidrog med det fascinerande orkesterverket Ten Secret Doors. Nu återkommer hon med tre verk på ett eget album som fått namn efter ett av dem: Invisible Cities (2013). De andra två heter Picnic at Hanging Rock (2010) och A Walk After Dark (2013). Som titlarna antyder låter sig Byström gärna inspireras av andra verk: bakom Invisible Cities hittar man sålunda Italo Calvinos roman De osynliga städerna och bakom Picnic at Hanging Rock Peter Weirs film med samma namn (på svenska: Utflykt i det okända). Men musik är trots allt musik. Och Byström har verkligen hittat ett eget tonspråk: luftigt och genomskinligt, graciöst och elegant, drömskt och solrökigt – men ändå laddat med energi. Det senare är viktigt att framhålla för det blir aldrig diffust eller okoncentrerat. Här finns alltid något som pockar på uppmärksamhet, som fascinerar, som får mig att verkligen lyssna.

Byström hanterar orkestern rasande raffinerat och, frestas man säga, mycket ”franskt”. I skivkommentaren nämns Debussy, men själv får jag snarare intrycket att Ravel är läromästaren, kanske med en tillsats av Toru Takemitsu.

Det får vara hur det vill med den saken, Byström är ingen imitatör. A Walk After Dark har hon tillägnat minnet av Anders Eliasson vars verk hon också diskret anspelar på. Ändå framstår de som mycket olika tonsättartemperament. Det rör sig om en violakonsert, men till sin karaktär är verket snarare en tondikt. Violan, här utsökt hanterad av Ellen Nisbeth, har ingen virtuos roll utan framstår mer som en ensam sökande. Här uppstår en spännande kontrast mellan soloinstrumentet och orkesterklangen.

Det finns inga andra inspelningar av dessa verk att jämföra med. Men det är bara att konstatera att det låter hur läckert som helst om Malmö symfoniorkester och Sveriges Radios symfoniorkester under Daniel Blendulf. Är man det minsta intresserad av nyskriven svensk orkestermusik bör man inte missa den här skivan.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion