Trickster 3: Spindeln

Inlagd av Kulturdelen Helgesson torsdag, september 10th, 2015

Med sin förmåga att spinna nät, att gå både i luften och på vattnet är det inte så märkligt att spindeln fått en plats i en del kulturers myter och berättelser.
I vissa kulturer symboliserar spindelnätet solen och den skapande kraften förmedlad genom konsten att väva.

I sin spännande och spekulativa bok Loki in Scandinavian Mythology, från 1961 har Anna Birgitta Rooth sökt en ”ursprunglig” Loke. När hon skalat av de vandringssägner som hon anser att historierna om Loke är behäftad med så blir Locke-spindeln i nordisk folktro kvar. Detta kan anser hon vara ursprunget till asaguden Loke som konstruerade fisknät och som har sina rötter i en gammal skandinavisk fångst- och jägarkultur. Rooth har underbyggt sin hypotes genom jämförande studier av spindelns roll hos nordamerikanska ursprungsfolk. Hos Lakota-stammen kallas han för Iktomi, en tricksterfigur som påminner en hel del om Coyoten.

Iktomi



Så här börjar några historier om Iktomi:

Iktomi, skälmen Spindelman vandrade omkring…

Iktinike (Omaha-stammens namn på Iktomi) vandrade omkring. På sin väg mötte han Coyote. ”Min yngre bror,” sa Iktinike, hur är läget?”…

Iktomi, lurifaxen Spindelman svalt…

Iktomi, den klipska Spindelmannen är smart, ibland för klyftig för sitt eget bästa…

Iktomi är alltid kåt. Han tänker bara på att kopulera…

Iktomi är en spindel, men han förvandlar sig till en människa, större än livet och mindre än en ärta, både mäktig och utan makt. Ibland är han en vis gud, ibland en dåre. Han är på samma gång god och dålig, kvicktänkt och fräck. Han ser anskrämlig ut, men kan förvandla sig till en vacker ung man för att få unga kvinnor. Hans sexuella lust är stor och han bär sin penis i en låda. Han är en profet, en lögnare som ibland luras genom att säga sanningen. Han är en narr som ofta har ett seriöst budskap. Han skapade tid och rum och han uppfann språket och gav djuren deras namn. Iktomi förutsåg de vitas ankomst.

Som synes Iktomi är mycket och motsägelsefull, en sammansatt tricksterfigur.

(Källa: American Indian Trickster Tales av Richard Erdoes och Alfonso Ortiz, 1998)


Spindelhistorier från Västafrika

Annars är det framförallt i Västafrika som spindelhistorierna frodas.
”Vem är den listigaste i hela Afrika?
  Vem ljuger och luras värst av alla?
  Vem kan göra vad som helst för att
  komma över en bit mat?
  Jo, spindeln Gizo”.

Gizo finns hos hausafolket i Nigeria. Kwaku Ananse är den mest kända spindelfiguren och han förekommer hos akan-folken i Ghana.
Ofta berättas historierna av alla och för alla, men det förekommer också professionella berättare. Vissa motiv återkommer, dock förändras historierna något med varje berättare.
 Genom Janne Lundströms försorg är vi väl försedda med spindelhistorier; Gizo – den listige spindeln, 1992, Demonernas ägg, 1993 och Spindelns list från 1995. Det som på engelska kallas för ”animal trickster tales” har han gett namnet Lurifax-sagor och spindeln är den mest kända lurifaxen.

Ett återkommande motiv är hunger och för att stilla denna drift lurar han alla, grannar, ibland familjemedlemmar, hövdingar, leoparden, stammens gud och sig själv. Spindeln är en förmänskligad lat och listig bluffmakare. Det är ofta grymma historier som inte är så snällt moralistiskt inlindade som europeiska fabler. Spindelns sexuella eskapader finns inte med i Lundströms urval. 

Förutom i lurifax-sagor så förekommer spindeln i dilemma-sagor, moraliska fabler och förklaringssagor. Enligt Lundström:

”Många spindel-sagor fungerar som förklaringssagor med Spindeln som katalysator eller kulturbärare. Som exempel kan nämnas sagor från Elfenbenskusten, Ghana och Togo, i vilka det t.ex. förklaras hur Döden kom till människorna, hur vilddjuren kom till världen, hur floderna skapades och hur människorna lärde sig att odla ris. Och även om Spindeln fortfarande är en lurifax, blir han ett redskap i skapelsens tjänst och får ibland mytologiska proportioner.”

Det låter ju fint, men han spinner inga nät och är knappast en kulturhjälte.  För mig är det dominerande intrycket av den afrikanska spindelfiguren;  en girig, egoistisk, listig  lurifax som roar och förskräcker och som framförallt visar folk hur de inte ska bete sig, en antisocial figur som emellanåt faller på eget grepp. Dock, ofta lyckas han med sina uppsåt och han har en förmåga att krångla sig ur svåra situationer. 

Slavarna förde med sig spindelhistorierna till Karibien och särskilt på Jamaica tycks man ha framhävt spindelns rebelliska sida som överlevare, omkullkastare och ifrågasättare av auktoriteter.

—
Bo Helgesson