Hem » Dixit » Dylan och Bildt – ett drabbande par

Dylan och Bildt – ett drabbande par

Bob Dylans nobelföreläsning som nu ligger ute på Svenska Akademiens hemsida drabbar mig med en våldsam kraft. Den skapar en hunger hos mig efter den stora litteraturen som tar risker för att avlocka existensen nya perspektiv, livsförhöjande  insikter och inte väjer för existensens mörka sidor. Böcker kantiga och obekväma som Gamla Testamentet. Dylan bjuder på en självlysande reflektion över liv, litteratur och låtkonst. Och jag önskar att jag någon gång snuddat vid hans förmåga att berätta om litteratur som betytt mycket för mig.  

Den andra delen av den intressanta dokumentärfilmen om Carl Bildt bjöd på en scen som åtminstone gav mig en aha-upplevelse. Det var vid ett möte mellan honom och Göran Persson, där Bildt mässande hävdade  att han säkert träffat fler människor med djupa problem än Persson. Vilket säkert är sant med tanke på hans uppdrag på Balkan mitt under brinnande inbördeskrig.
Lite oklart varför. Kanske aristokratens försök att visa att också han känner folkets lidande. Persson gav honom rätten att tala om sina utländska erfarenheter men ville inte bli undervisad om det svenska klassamhället som präglat hans uppväxt och som han hatar. Det var fyr och flamma i hans stämma.
Varvid Bildt på sitt lite knastertorra sätt mumlade någonting om klasskampsretorik. För överklassare tycks alla utsagor om klassamhället vara blott nattstånden retorik. Det kan man ju förledas att tro om man har vuxit upp i en oreflekterad överklassmiljö. Alla som växer upp  i botten av ett ojämlikt klassamhälle blir mer eller mindre skadade. Alltför många självförtroenden går i kras och möjligheter vingklipps i ett arrogant skenelitistiskt samhällsklimat där var och en tidigt tilldelas sin plats. Där vissa erfarenheter inte räknas och sköra begåvningar fryser bort.  Till förfång för hela samhället. 

Carl Bildt är definitivt en stor konservativ politiker om än med blinda fläckar för mänsklig svaghet. Också för sin egen. Det är alls icke egendomligt. Ovanifrån syns inte klassgränser, som Alice Munro uttrycker det i en novell.Klassgränserna går igen i bordsskickets tyranni, småborgerlig vett och etikett, varumärkenas hegemoni och till och med i tonfallens språkliga spikmattor där giftiga ironier och ordval skapar förvirring och osäkerhet och håller patrasket på plats – utanför.  Det är en elegant form av mobbning vi bara gillar som fiktion. Precis som våld.   

Dixie Ericson är frilansskribent

 

                                                                                                                               

                                                                                                                                                                                                                                                          

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree