Kulturhistoria: Lyteskomikens kulturhistoria.

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension onsdag, november 13th, 2019

Lyteskomikens kulturhistoria. Vad får man egentligen skämta om?

Stephan Rössner

Carlsson bokförlag, 187 sid.

—

Ja, vad får man egentligen skämta om? Redan i förordet slår Stephan Rössner fast att svaret på frågan naturligtvis beror på ”hur man definierar skämt och frågorna om vad som egentligen är humor har sysselsatt filosoferna genom årtusenden – egentligen utan att man kommit fram till några revolutionerande eller entydiga definitioner som alla är överens om.”

Det är en helt riktig iakttagelse och jag blir nyfiken på hur Rössner tänkt hantera frågeställningen.

Men medan jag fortfarande är kvar i förordet står en mening som får mig att studsa till. ”De gamla stumfilmsartisterna som Helan var roliga en gång i tiden – men när den magre Charlie Chaplin dök upp på filmduken var Helan inte längre intressant.”

Hallå där Stephan Rössner, detta är ju fullständigt bort i tok.

Det är ju inte så att den magre Chaplin dyker upp och konkurrerar ut den tjocka Helan. ”Putting Pants on Philip” från 1927 brukar räknas som Helan och Halvans första film som ett komikerpar och riktigt stora blir de först med ljudfilmens genombrott.

Chaplin debuterade 1914 och blev snabbt ett världsnamn genom otaliga stumfilmer och håller snarare på att trappa ner sitt filmande vid denna tid, inte helt bekväm med hur han ska hantera den nya ljudfilmen. (Det löste han så småningom och gjorde ytterligare några filmiska mästerverk, men det hade nu inte så mycket med kroppsstorleken att göra.)

Mitt förtroende för Rössners kunnande får sig alltså en knäck redan i förordet.

Stephan Rössner är som bekant läkare och om människokroppen, inte minst den gravt överviktiga, vet han mycket. Han är uppenbarligen kulturhistoriskt intresserad men som analytiker av kulturella fenomen är han i magraste laget. Boken är ett slags sammanställning av läsefrukter om mänskliga lyten, rappt

återberättade med gott humör. Ibland blir det ganska tydligt att det är rätt snabba räder på internet som backar upp hans historieskrivning. Nåja, han har läst åtskilliga böcker också!

Mycket handlar om vad man nu inte längre ”får” skämta om.

Men så många nya insikter bjuder hans bok mig inte. Faktiskt nästan inga alls.

—

Dick Schyberg, kulturjournalist. 1999-2013 redaktör för tidningen Tecknaren.