Hem » Essä » Läsning i klimatkrisens skugga

Läsning i klimatkrisens skugga

Innan jag beskriver det gångna årets främsta läsupplevelser: några ord om klimatkrisen – som nu infiltrerar snart sagt allt.

Enligt Parisavtalet måste den globala temperaturstegringen hållas betydligt under två grader och innan 2100 sänkas till ”förindustriella nivåer”. Likväl ökar nu koldioxidutsläppen. Det kan bli 5—6 graders temperaturökning till nästa sekelskifte. EU utlyste nyligen ”planetärt nödläge”.

Samtidigt hotas välfärdssamhället av en allt snabbare kommersialisering. Den efter 1989 segrande tankefiguren att nyliberalism med tiden automatiskt leder till välstånd, ifrågasätts allt mer. Dels ökar samhällsklyftorna, dels leder oss konsumtionssamhället in i en återvändsgränd som kan innebära slutet för hela vår civilisation: klimatkatastrofen rycker närmre.

Avregleringar och det offentligas reträtt banar väg för en Klondyke-värld där alla är sin egen lyckas smed. Samtidens kulturinstitutioner (eller ”aktörer”, för att tala nutidssvenska) hankar sig fram med allt mer urgröpta anslag. Mediebranschen domineras av några få koncerner och av en klickstyrd robotisering som nästintill pulvriserar försöken till fördjupning och kritiska perspektiv.

Göran Therborn skriver i Kapitalet, överheten och alla vi andra om ett Sverige som gått från att vara världens mest jämlika land till att nu ha en lika sned förmögenhetsfördelning som USA, Brasilien och Sydafrika. Och den amerikanske nationalekonomen Jospeh E Stiglitz skräder inte orden: ”Nu måste klimatkrisen få oss att fatta det som finanskrisen misslyckades med: ohämmad marknadsekonomi fungerar inte. Fortsatt nyliberalism blir slutet för vår civilisation.”

Fortsatt kris har präglat även Svenska akademin, där klyftan mellan traditionalister och radikaler medfört att institutionen framstår som nästintill under tvångsförvaltning – av nyliberale Lars Heikensten på Nobelstiftelsen.

I K (Polaris) beskriver Katarina Frostenson sin tid i landsflykt ”undan förföljelse och förtal”, samtidigt som hon försvarar maken, Jean-Claude Arnault (”förtal upprepas, bankas in tills det blir sanning”). En fascinerande bok, skriven på en elliptisk, poetisk och vidunderlig prosa långt från den anemiska abstraktion som präglat en del av hennes tidigare lyrik.

Två fascinerande, tegelstensartade lyriska epos: Linnea Axelssons Aednan (Bonniers), som i olika tidsskikt beskriver två samefamiljers öden. Författarens nedskruvade språk och fragment växer – paradoxalt – till en rensopad helhet, i linje med den karga naturens storhet. Alltsammans är koncist, mångförgrenat och med linjesköna utblickar över sameliv och vildmark. En likartad saklig poesi präglar debuterande Marit Kaplas Osebol (Teg publishing); genremässigt besläktad med Edgar Lee Masters Spoon River Anthology och Peer Hultbergs (mer psykoanalytiskt inriktade) Requiem. Samtidigt blir intervjufragmenten med den värmländska byns invånare ett slags fördjupad dokumentär över Glesbygdssverige.

Johan Svedjedal är en av landets främsta litteraturvetare och med förmåga att skriva både översiktliga och djupt sonderande monografier. Det räcker att erinra sig hans mästerliga bok om Birger Sjöberg. Nu senast utkom hans 700-sidiga Den nya dagen gryr (W&W) – både en briljant Karin Boye-biografi och idéhistoriskt panorama över 30-talsmodernismen och kretsen kring radikala tidskriften Spektrum.

Också Birgit Munkhammars och Magnus Berghs utgivning av brevväxlingen mellan Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund, Bara genom breven till dig (Bonniers) måste ses som en bragd. De hittills outgivna breven (jag absorberades totalt när jag i KB:s handskriftsavdelning läste dem 1985) kastar nytt och starkt sken över de båda författarskapen, men också över arbetarlitteraturens framväxt vid denna tid.

I Vardagar II (W&W) renodlar Ulf Lundell den såväl samtidsregistrerande som introspektiva prosa han lanserade redan 2003 med Frukost på en främmande planet. Här möter en rebell, en outsider, en samtidskritiker som med både upprördhet och humor – och på en egensinnig, lättflytande prosa – kastar starkt sidoljus över dagens Sverige.

Slutligen: återigen klimatkrisen… En rad angelägna verk har utkommit, däribland Björn Wimans Sent på jorden (Atlantis), låt vara att denne kulturchef på DN företräder en ideologi som till stor del är just den som många klimatforskare varnar för: den nyliberala.

Björn Gustavsson

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree