Hem » Recension, Scen » Teater: Det kom så mycket emellan

Teater: Det kom så mycket emellan

Stadras Foajé
Premiär 29 okt 2020

Manus: Ylva Eggehorn
Regi: Rune Jakobsson
Scenografi: Märta Fallenius

I rollen som Christer: Magnus Wetterholm

Den röda sammetsridån glider sakta, men tungt åt sidorna på ”Lilla Dramaten” i Nora och blottar en överfylld och dammig garderob. Men den blottar också mycket av personen Christers liv. Vi som sitter, lite glest utplacerade, på de inte fler än tre raderna med gamla biostolar, är med om en laddad och koncentrerad teaterupplevelse, signerad Ylva Eggehorn i text och Magnus Wetterholm i utförande.

Att det är en poet som hållit i pennan njuter jag av nästan varje minut. Ett rytmiskt och välklingande språk, både i de stilla inåtblickande och i de aggressivt utåtagerande passagerna. Christer säger redan i början att han är så tacksam för den kärlek han har fått äga, men i nästa ögonblick funderar han: kanske var det bara längtan efter kärlek jag hade…

Det dubbelbottnade och självrannsakande följer med honom i denna nästan timmen långa monolog. Han har levt med en kvinna, men frågan är om inte den förlorade relationen till en manlig vän betytt mer. Den upptar i alla fall Christer mest hela tiden. Vi får följa hans tankar kring det svek han känt och den kontaktlöshet som följde på det. Minnena av musik tonar då och då in, även ljudligen för oss i teaterlokalen. Minnena av mormor vid flygeln, inne bakom de öppna franska balkongfönstren.

Historien följer ingen rak linje, den är till och med bitvis riktigt fragmentarisk och mer associativ. Det kan göra det lite svårt att hänga med, men å andra sidan är det väl precis så som vi människors tankar fungerar, när vi i vår ensamhet går igenom våra liv.

Chriser gör det med hjälp av gamla bilder som han bläddrar i och föremål som han hittar i all bråte. Scenografen Märta Fallenius har verkligen gjort ett fint jobb på den minimala ytan 2 x 1 meter!

Längst ner i en av de dammiga kartongerna hittar Christer ett oöppnat brev. Från sin vän. Han har aldrig vågat öppna det. Nu vågar han. Då rullas relationen upp från andra hållet. Finurligt och dramatiskt sätter det punkt för en minnesvärd föreställning.

Magnus Wetterholm äger sin karaktär. Han rymmer både ömheten och kärlekstörsten, besvikelsen och aggressionen. Han har timingen och en, märkligt nog, kontakt med publiken. Han har en förmåga att öppna den så kallade fjärde väggen – den mot publiken – så att vi reagerar med honom utan att känna oss indragna i dramat. (Vi är ju publik, trots allt, inte medagerande). Men här på Stadras Foajé bryts gränserna på ett smått revolutionerande sätt, tack vare hela inramningen och förstås ett känsligt handlag av regissören Rune Jakobsson.

Missa inte denna fina teaterinnovation i Nora.

Martin Dyfverman

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree