CD: Konsert för orkester m.m. av Lutosławski:

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, januari 2nd, 2024

Witold Lutosławski: Concerto for Orchestra; Partita for Violin and Orchestra*; Novelette  (Ondine/Naxos). Speltid: 60’17.
Christian Tetzlaff (violin)*, Finnish Radio Symphony Orchestra, Nicholas Collon (dirigent)

Betyg:

Witold Lutosławskis Konsert för orkester från 1954 är ett av efterkrigstidens mest anslående orkesterverk. Det är förmodligen inspirerat av Béla Bartóks elva år tidigare verk med samma namn, men det är sannerligen inte fråga om några osjälvständiga efterklanger. När det uruppfördes 1954 var det något av en sensation i Polen. Stalins död året dessförinnan var antagligen inte helt betydelselös i sammanhanget, då den öppnat för ett något varmare kulturklimat i Öst. Just i Polen blev detta tydligt inom musiken, där klassiska tonsättare kunde vända sig mot väst för inspiration och där landet snart kunde stoltsera med en rad framstående inhemska jazzmusiker. Lutosławski blev med tiden en alltmer utpräglad modernist som i sina verk arbetade med inslag av aleatorik (slumpmusik) och räknas idag som en av 1900-talets främsta tonsättare.

Konsert för orkester är troligen än idag Lutosławskis mest populära verk och tillsammans med tredje symfonin det flitigast inspelade. På en ny cd från Ondine framförs det av Finska radions symfoniorkester under Nicholas Collon. Albumet rymmer även Novelette (1979) och Partita för violin och orkester (1988), vilket gör att tre olika perioder i Lutosławskis skapande presenteras. Collon kommer bäst till sin rätt i de senare och mer modernistiska verken, och Christian Tetzlaff är en suverän solist i partitan. Mer tveksam är jag till orkesterkonserten, som utgör nästan halva speltiden, och jag tar min hund till intäkt för att något saknas här. Hon låg lugnt kvar på mattan under den inledande och mycket effektfulla första satsen, ”Intrada”. Men när jag sedan spelade samma sats med Antoni Wit (Naxos) började hon skälla. Och ja, Wits tolkning har en annan intensitet och angelägenhetsgrad, en större laddning och starkare spänningar.

Det gäller även Christoph von Dohnányis inspelning (Decca), liksom Lutosławskis egen (Warner) och Witold Rowickis (Polske Nagrania). Men den sistnämnda har åtskilliga år på nacken och låter inte så bra. Just när det gäller ljudet kan man inte klaga på Ondine, men det kan man sannerligen inte heller på Decca.

Betyget får bli en sammanvägning. Partitan och noveletten skulle jag ge en femma. Det är konserten som drar ner, även om den förvisso är ett häftigt verk även under Collons ledning. Och visst, vill man lära känna Lutosławskis musik utgör de tre verken på albumet en utmärkt introduktion.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.