Filosofi: Om ödet jämte Om försynen

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension söndag, juli 7th, 2024

Om ödet jämte Om Försynen

Marcus Tullius Cicero & Lucius Annaeus Seneca

Översättning av Lars Nyberg

Bokförlaget Augusti. 88 sidor. Utkommen.

 

Föreliggande volym, innehållande Ciceros Om ödet samt Senecas Om försynen, berör frågor om determinism och fri vilja. Det är två texter och de ger två skilda hållningar. På baksidan av boken står att ”[d]e två texterna kan med fördel ställas jämte varandra […]”, vilket denna korta recension också kommer att göra.

De två texterna är översatta från latin av Lars Nyberg, som också har skrivit ett initierat förord som ger god kontext. Vi läser första om Ciceros (106 f.Kr. – 43 f.Kr.) och hans liv i korthet. Han var en politisk och social uppkomling och verksam som politiker. Han var i perioder mycket omtyckt, men i andra perioder var han hatad. Han fick gå i exil för ett tag för sina politiska gärningar. Ofrånkomligen var han en slagfärdig retoriker och en fruktad advokat. Som skriftställare var han mycket stilistiskt skicklig och analytisk.

Hans filosofi drar åt en skeptisk pragmatism, med stoiska undertoner. Som den goda romerska medborgare han var, ägnade han sig inte åt metafysiska frågor eller dylikt, utan åt praktisk filosofi, moralfilosofi och levnadsvishet. Det viktigaste inslaget i hans filosofiska skrifter var det grekiska och man har sagt att han klädde den grekiska filosofin i latinsk språkdräkt.

Ciceros lilla text Om ödet är analytisk till sin utformning och retoriskt undersökande. Hans ståndpunkt är att ödet kanske finns, men det beror på människan hur det möts.

Han anser bland annat att naturlig påverkan på människans situation inte är ödesbunden. Topografin man föds in i determinerar inte våra liv. Snarare är naturen nyckfull och icke-kausal i sin påverkan på människan. Han påpekar att saker kan ske av en tillfällighet; ett klippblock, som faller och dödar någon, kan falla även om personen inte är där. Är det då ödet?

Cicero undrar alltså om ödet verkligen är så ödesbestämt, om det inte är styrt av människans egna val. Därför undrar han ”[o]m ödet saknade namn, natur och innebörd, och om det mesta eller allt skedde av en tillfällighet, planlöst, eller slumpvis – skulle det då utfalla annorlunda än vad det gör nu”? Om vi tar bort ödet ur kalkylen är mycket av vad som händer beroende av naturen och slumpen. Mycket beror på naturliga orsaker men ”de kan fullkomligt utrotas och avlägsnas” av människan själv, ”av viljan, av strävan och levnadssätt”.

Den grekiske romaren formulerar i texten en deterministisk ödesbestämd ståndpunkt som han agiterar mot; ”Inget sker som inte sker av nödvändighet, och allt som är möjligt antingen existerar eller kommer att existera”. Cicero menar att man inte ska hemfalla åt en sådan sträng determinism då saker som sker kan ske av en tillfällig orsak men även av naturlig verkan. Det som skede och existerade kan ha gjort så av slump eller av naturlig nödvändighet, inte ödet. Det finns alltså både orsaker och icke-orsaker till det som sker. Och, den ”som inför en evig serie av orsaker, de berövar människans själ den fria viljan och fjättrar den vid ett nödvändigt öde”.

Hos Cicero är den fri viljan levande och den prövas av ödet, slumpen och naturen. Hos Seneca, däremot, är det annorlunda.

Seneca (4 f.Kr. – 65), denna mer kristna romare, kom från en riddarsläkt. Han var privatlärare åt den unga kejsaren Nero, och tvingades senare offentligt försvara kejsarens mord på sin egen moder som självförsvar. Vidare var han otroligt rik, vilket enligt många rimmade illa med hans filosofi. Han författade en rad pjäser, både politisk satir och tragedier där förnuftet och passionerna kolliderar. Han författade många brev men även ett naturvetenskapligt verk.

Hans lära kännetecknas som stoisk, praktisk livsfilosofi. Han var även dygdeetiker och centralt i hans tänkande var därför människans karaktär. I hans korta skrift Om försynen är hans utgångspunkt frågan om hur olyckor kan förekomma om det finns en gudomlig försyn. Texten är predikande och uppbygglig, och skiljer sig därför markant från Ciceros analytiska ansats.

Seneca menar att gudarna är ”rättskaffens mot dem som själva är rättskaffens”. Den som är rättskaffens är strängt tuktad och måttfull, enligt Seneca. Men den som är god och rättskaffens kan ändå råka ut för något ont, och häri ligger det ingen motsättning. Det förmenta onda är en härdande prövning. Den predestinerade försynen ger den prövande en chans att visa sin sanna halt och karaktär. Ödet ger hen en chans att vända det onda till något gott.

I Senecas filosofi är den goda karaktären central och därav följer sentensen ”[d]et är inte vad man uthärdar som räknas, utan hur man uthärdar det”. Hur vi möter något avslöjar vår karaktär, om den är stark eller svag, ståndaktig eller inte.

Den gudomliga försynen, påverkan av Gud, är prövande och faderlig hård för att den prövade ska visa sig duglig, härdas i sin karaktär. Det ödesbestämda händer således för att viljan ska kunna examineras. Fruktan och bävan för med sig något gott för den starke. Den dygdiga är som en gladiator och vet ”att segra utan fara är detsamma som att segra utan ära”.  Ödet är denna fara som kan göra oss ärofulla, och den starke älskar sitt öde.

Samtidigt som Seneca betonar att man är fri i hur man möter ödet, är han tydlig med att ödet är determinerat: ”Orsak beror av orsak, och enskilda såväl som allmänna ting bestäms av en lång rad av omständigheter. Därför måste allt tappert uthärdas, eftersom allt inte, som vi tror, bara händer av en slump utan inträffar genom ödets lott”. Vi är fria i hur möter vårat öde, men vi är inte fria från ödet.

I texterna kan vi se hur Cicero, delvis, talar som en grek, medan Seneca talar som en gammaltestamentlig kristen. Determinismen är ofrånkomligare, starkare hos den senare medan hos den förre är den mer nedtonad. Hos den senare är viljan mer bunden än hos den förre. Vad som låter vettigast lämnas åt läsaren själv.

Att ställa två antika texter mot varandra på detta vis är stimulerande och spännande. Texterna går inte avsiktligt i dialog med varandra, men ändå så kontrasterar de varandra tydligt. Man måste ge bokförlaget Augusti en eloge för att ge ut en sådan volym, och kanske en än större eloge till Lars Nyberg för den moderna och friktionsfria svenska språkdräkten.

—

Isak Adolfsson