Amaryllislökar, tjuren Ferdinand och Agdas kaka

Inlagd av Kulturdelen Krönika måndag, april 7th, 2025

När jag drog upp persiennerna såg jag frost på taken. På radion sa dom att Leif Loket Olsson var död. Jag kom att tänka på en lokal tennisprofil och pensionerad lärare som satt på en stol utanför Hemköp på Stora Gatan i Köping och sålde bingolotter år efter år. Dom talade om att Loket var ett ensamt lok utan vagnar sista tiden. Han gick till spelbutiken och pratade trav. Det var den enda sociala kontakten. Min bror och jag åt havregrynsgröt med äppelmos. Min bror hade vaknat redan vid fem och jag kanske sex eller halv sju. Jag vet inte. Vi steg inte upp förrän halv åtta.

När min bror sjönk ner i fåtöljen kände han sig som Allan Preussen, Galenskaparnas parodi på Arne Weise. Det var som att jag såg mig själv sitta i hörnet av vardagsrummet på femte våningen med utsikt över takåsarna mot Kronprinsen. Ibland ser det ut som flygplanen kraschar rakt in i Malmös landmärke. Men det är en synvilla. Det blir inga explosioner.

Likadant när min bror höll min tygkasse med träningskläder när jag låste ytterdörren. Jag fick syn på hur jag själv ser ut när jag går runt med den där slitna påsen varje dag. Jag tar med sportkläder till jobbet eftersom gymmet ligger i närheten.

Jag tänkte på Harry Schein som en dag mötte sin dubbelgångare vid Kevinge golfbana. Han smög sig försiktigt närmare. Mannen blev alltmera lik honom. När det bara var tio meter kvar vände sig dubbelgångaren om och upptäckte honom. Båda ryckte till samtidigt. Sedan avlägsnade dom sig från varandra, skrämda och skamsna.

Min bror och jag gjorde sällskap till Mariedalsvägen. Medan han gick till Kockum Fritid för att simma cyklade jag genom Slottsparken med kostymen i handen. När jag kom fram till Niagara hängde jag upp den vid mitt skrivbord. Jag testade ljudanläggningen och satte i nya batterier i mikrofonerna. Vid min arbetsplats fanns presenter som jag skulle ge till mina handledare och min mentor. Intill amaryllislökar hade jag monterat en bild på Agda Östlund omgiven av blommor varav en var just en amaryllis som hon fått av Per Albin Hansson på sjuttioårsdagen. Två år senare, på hennes sista födelsedag, blommade den igen till hennes stora glädje.

Skrivbordsgrannen såg stressad ut. I julas sa hon att maken ändrat kosten efter en hjärtsjukdom och visade fotografier på ett husbygge. Då var vi kanske på väg att lära känna varann. Nu var vi tillbaka i dom pliktskyldiga fraserna. Hon önskade mig lycka till. Arbetarlitteraturforskaren från Köpenhamn, som tillsammans med en Malmökollega forskar om den samtida nordiska arbetarlitteraturen och prekariatet, kom förbi. Ett litet emblem med en svartvitrandig fotbollsspelare på min t-shirt väckte hans nyfikenhet. Jag sa att jag köpt tröjan på Skånederbyt mellan Bois och HIF för att få något torrt närmast kroppen. Det fanns inget tak över ståplats och jag hade inga regnkläder. I ett regnigt Reykjavik hade han själv suttit och frusit på en fotbollsläktare i två timmar, sa han. Nästa år skulle vi till Bergen med arbetarlitteraturnätverket. Vi ville se Brann spela. Vi skulle ta med regnkläder.

Inne på gymmet kände jag igen flera pensionärer men den pratglada polisen var inte där. Inte heller min huvudhandledare. Från trappmaskinen såg jag delar av betygsnämnden gå längs hamnbassängen mot Orkanen. Efter träningspasset duschade jag och tog på mig kostymen. På Restaurang Niagara gav kocken Matias mig en extra råraka. Rårakorna var feta och hade textur och serverades med sallad. Uppe på kontoret skrev jag om när vaktmästaren LS och hans kollegor flyttade flera tusen flyttkartonger från Heleneholm till Universitetsholmen för tjugo år sen. Det var ett intensivt arbete under några månader på våren och sommaren. LS hade gått ner åtta kilo. Tanken var att säga några ord i början och utgå från själva platsen.

När jag gick ut på Nordenskiöldsgatan kom doktorandkollegor ut genom sidodörren på Scylla och strax innan Orkanen kom jag upp jämsides med dom. En frågade skämtsamt vad jag skulle göra. Jag sa att jag skulle hänga med religionsprofessorn. Ja, det är ju sånt man gärna gör, sa vi. Inne i aulan var det en hel del folk. Huvudhandledaren talade med opponenten. Jag satte mig i andra änden av podiet. Teknikern gav mig ett headset och visade hur jag satte på och stängde av mikrofonen. Opponenten hade flugit från Luleå där hon var lektor på universitetet. Att flyga var det enda rimliga, sa hon. Hon berättade att hennes syster hade disputerat i Malmö med en avhandling om baskettjejer. Huvudhandledaren gav mig beröm för min kostym och mitt nyklippta hår. Själv hade han inte fått någon tid hos frisören på Augustenborgstorget. Till den vinröda kavajen hade han valt en slips som pryddes av medlemmarna i Beatles. HJ från Föreningen Arbetarskrivare kom fram. Hur säger man? Får man säga lycka till? Eller betyder det otur? undrade han.

Jag såg mig om bland bänkraderna. Min mentor, mina handledare, betygsnämnden, biträdande prefekten, arbetarlitteraturforskarkollegor, genushistorikerkollegor från Malmö och Köpenhamn, kollegor från forskarskolan, lärarkollegor, religionsprofessorn. Min bror skulle möta upp min syster på stationen men jag kunde inte se dom. Till slut hittade jag dom högt upp till höger alldeles bakom administrativa assistenten. Jag vinkade och min bror vinkade tillbaka. Huvudhandledaren, tillika mötesordföranden, tog ordet. Hade hans frisör på Augustenborgstorget sett honom hade han i vanlig ordning skällt på honom och sagt att han såg lurvig ut. Precis som vid spikningen sa han fel efternamn på opponenten. När opponenten sa att jag skulle använt historiebruk som teoretiskt redskap svarade jag att det var ett bedrövligt forskningsfält. Publiken skrattade. Angående delstudien om könsmärkta röstsedlar i alkoholförbudsomröstningen sa jag att jag dragit tillbaka artikeln från Rhetorica Scandinavica. Jag skulle publicera den i en antologi i stället. Biträdande handledaren sa efteråt att han blivit orolig när han hörde det. Likadant när jag sa att jag fuskat med en detalj i artikeln om valrörelsen 1921. Han menade att jag inte tänkte på vilket sammanhang jag yttrade mig i. Sist reste sig min mentor upp i aulan och sa att vare sig opponenten eller betygsnämnden förstått huvudpoängen med vad jag gjort – intersektionen klass–kön. Ni har missat det finaste i kråksången, sa hon. När jag gick ut glömde jag först min ryggsäck och gick tillbaka. På vägen till Niagara sa en gammal doktorandkollega att opponenten och jag var olika och att det präglade samtalet. När vi skiljdes såg hon allvarlig och tagen ut. Hon hade läst tackordet. Där fanns ett stycke om att jag fortfarande kunde veva fram den exakta bildrutan när jag såg henne för första gången när hon kom in i köket på Orkanen där jag satt på en stol.

I trappan på Niagara mötte jag vaktmästaren LS. Jag hade inte sett honom tidigare. Han var glad att han blivit omnämnd i mitt tal. Trubaduren Stina Künstlicher skrev att hon var på väg och när jag kom fram var hon redan där. Agdas kaka, vinglas och ciderflaskor var framdukat på vita dukar. Jag presenterade min bror för Blekingen och Översteglöggens mästare. Jag signerade böcker och gick upp till kontoret och hämtade fler. När jag kom ner igen undrade betygsnämnden om jag hade tid att lyssna. Jag sa att jag kunde avvara någon minut. När en av ledamöterna meddelade att jag var godkänd utbringade biträdande handledaren ett fyrfaldigt leve. Hurra, hurra, hurra, hurra, ropade alla och skålade. Biträdande prefekten sa att hon cyklade mellan Lund och Malmö som en anspelning på min beskrivning av henne i tackordet. Hon sa att vi talat med varann om livet och om hälsan och överlämnade en blombukett. Sedan kramades vi.

Huvudhandledaren hade glömt blommorna i aulan. Den administrativa assistenten hämtade dom. Han sa att han inte varit med från början. Han mindes inte om han var prefekt när han blev min handledare. Han mindes däremot att jag sagt att jag inte ville att han skulle bli prefekt. Jag ville inte förlora honom som vän och kollega. Han hade lärt sig om Köping och fotbollsspelaren Kalle Köping som gjort Sveriges första landslagsmål. Han hade inte varit där men kanske kört igenom. Han undrade om han någon gång skulle besöka Köping. Han hade börjat följa ÖSK i Superettan efter att vi lärt känna varann. Han sa att jag var kreativ och berättade om utställningen om Malmö högskola. Han sa att jag skrev berättelser från mina resor runt om i världen.

Min mentor och min biträdande handledare höll tal tillsammans och lämnade över en present i form av en röd tjur som enligt dom representerade klassmedvetande, styrka och skörhet på samma gång. Det var tjuren Ferdinand som vägrade inordna sig i spelets regler. ”Hoppas du ska trivas med tjuren”, sa dom. En vecka senare fick jag ett mejl från min mentor. Hon hade varit på begravning. Hennes egen vägledare genom livet hade avlidit och hon var ledsen. ”Mitt livs store mentor och nära vän har gått bort: MF, professor i teoretisk filosofi i Gbg. Han blev drygt 91 år, så han fick ett hyfsat långt liv, men tomrummet efter honom är enormt. Han blev min första lärare vid universitetet ht 1963 – i teoretisk filosofi – och sedan dess har vi hållit nära kontakt. Det är hans förtjänst att jag lyckades få ihop en avhandling för disputation, efter att min handledare KA gått bort, och även därefter har han kommit med kloka synpunkter på mitt arbete och deltagit i mitt – och sedermera även min mans – liv. Så de senaste dagarna har varit lite speciella, präglade av tacksamhet och goda minnen, men också en stor sorg. Vi har ju känt varandra i 62 år; hela min ungdom utspelades i skuggan av honom – även om han sannerligen inte var med mig under KPML-åren.”

—

Magnus Gustafson

Länk till avhandlingen om Agda Östlund:

https://diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1922721&dswid=2687