Västanå teater: Kejsarn av Portugallien, efter Selma Lagerlöfs roman

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen måndag, juni 23rd, 2025

Manus och regi Leif Stinnerbom, scenografi Mårten Nilsson, musik Magnus Stinnerbom. I rollerna Rolf Degerlund, Hanna Kulle, Edith Nilsson, Niklas Ejnar m.fl.

 

Redan år 2000 framförde Västanå teater en dramatisering av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien – på den då nyinvigda scenen i Rottneros. Tjugofem år senare ges berättelsen i ny tappning. Årets iscensättning, signerad Leif Stinnerbom, är anslående, för att inte säga magnifik; en färgstark fest för alla sinnen och i sin mångsidighet samtidigt ett bevis på att all konst i grunden är gränslös. Här firar fantasin oavlåtliga triumfer – och när man lämnat teaterladan är det lätt att genast sakna denna Västanå-värld värld där allt tycktes möjligt.

Den före detta Rottnerosladan, vid färdigställandet 1937 Värmlands största, rymmer numera en av Sveriges om inte ”största” så dock i vart fall konstnärligt intressantaste teatrar.

Västanå teater har genom åren verkligen finslipat sitt unika koncept, där traditionell teater i säregen förening med musik, dans och avancerad ljusdesign skapat nydanande allkonstverk. Med fluffigt spel och fiffiga scenlösningar (en skådespelare håller upp ett fönster: vips ser vi ett hus) bjuds en iscensättning präglad av lätt handlag och scenisk experimentlusta.

Samtidigt som uppsättningen kan framstå som en sagoaktig akvarell aktualiseras dock berättelsens mer psykologiska djup. Med enkla, effektiva medel levandegörs gestalterna. Den visuella prakt som lätt kunde förblivit skissaktig, svulstig, fylls med liv, med individuella öden.

Leif Stinnerbom lyckas – med något slags intuitiv kraft – balansera den mångbottnade berättelsens skilda inslag. Trots långa räckor av fragmentariska gestaltningar, eller kanske just därför, vävs berättelsen ihop till en övertygande helhet. Kanske just för att sagotonen bibehålls, och kanske inte minst för att musiken får bli den röda tråd som binder samman delarna.

Musikerna – upphöjda på ett podium, högt över spelplatsen – ackompanjerar med brett varierade uttryck; från det knappt hörbara, olycksbådande durande, till det mångfacetterat kraftfulla. Magnus Stinnerbom har skrivit musik vars rytmiska impulser präglar gestaltningen; skapar rörelse och dans i spelet och samtidigt förstärker och kompletterar de sceniska förloppen. Det går som en fryksdalsk långdans föreställningen igenom…

Känslan av allkonstverk förstärks av en rad kreativa påfund: dansare blir allegoriska figurer, personifierande skilda känslolägen – och när Jan i Skrolycka förtvivlar återkommer lilla Klara Gulla; leder honom vidare genom den sorg där han för att uthärda måste göra om verkligheten: dikta den.

För övrigt kan det ligga mycket i det som P O Enquist skrev: att berättelsen på ett djupare plan skildrar Selma Lagerlöfs egen relation till fadern, efter att hon lämnat Mårbacka för att utbilda sig och hennes far gick djupare in i alkoholism.

Den aktuella iscensättningen, med genomgående effektiv koreografi signerad Jimmy Meurling och stilfulla kostymer signerade Inger Hallström Stinnerbom, bärs upp av ett ensemblespel lika stadigt som smidigt. Rolf Degerlund bottnar djupt i sin gestaltning av Jan i Skrolycka – och Hanna Kulle spelar fint fram hustrun Katrinas, förvandling: från att tidigare ha skämts över denne odugling till arbetskarl och tokstolle till kejsare inser hon att han egentligen inte varit så stollig.

Den föraktade maken förvandlas till ett föredöme: ”Allt gott som finns hos mig, det har jag lärt mig av Jan.”

Till sin sent omsider hemkommande dotter, Klara-Gulla, säger modern: ”Ni har inte haft det lätt, nån av er. Ni gick vilse, var och en på sitt sätt.”

Slutscenerna är överdådiga. Inte minst när prästen vid begravningen av torparparet i Skrolycka framhäver den stora kärlek och rättfärdighet som lett dem genom livet. Samtidigt vänder sig denne präst till publiken: Vi har samlats för att minnas detta strävsamma par…

Annorlunda uttryckt: Västanåpubliken har samlats för att ännu en gång få bevittna konstens triumf över livet.

—

Björn Erik Gustavsson