Scen: Sistagångsväljare på Stadra Teater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, juni 29th, 2025

Sistagångsväljare

Premiär Stadra Teater 28 juni 202

 

Manus: Bengt Järnblad

Regi: Lena Engqvist Forslund

Scenograf: Ebba Forstenberg

Kostym och mask: Agneta von Gegerfelt

Ljusdesign: Kenny Nilsson

Musikarrangemang: Oscar Micaelsson

Medverkande: Bodil Carr Granlid, Marie-Thérèse Sarrazin, Kristina Rådström, Magnus Wetterholm, Rune Jakobsson och Lasse Forss

 

 

Det här var inte lätt att recensera.

En första akt som går lite på kryckor. Ensemblen kan inte riktigt läxan. En andra akt som får oss att klappa i takt, men som mest liknar en nummerrevy.

Det är egentligen omöjligt att ge en samlad bedömning tycker jag.

Bengt Järnblad har skrivit en enaktare om fem personer på äldreboendet Bönstjälken. Med sig har de också en hund, en terapeutisk hund. Roligt grepp och ironin mot dagens åldringsvård kommer att följa med i hela första akten. Järnblad har ett gott öga till hur man behandlar äldre och det gillar jag. Hunden spelas övertygande av Lasse Forss. Roligt ett bra tag, men det blir lite för mycket hund.

Åldringarna hotas av förflyttning. Men hotet rinner på något sätt ut i sanden. Överdrivna, inspelade ljud av röster och steg som närmar sig ska skapa en hotande stämning, men det blir liksom inte mer.

I stället får vi följa de gamla i en påtvingad frågesport, där temat är politik. Detta är dagen före valdagen, vilket ger tillfälle till många sura kommentarer om hur utanför en åldring är.

Visst finns det en hel del humor – och även många sanningar. Järnblad har i flera pjäser visat att han kan fånga ”vanliga människor” och deras tillvaro, inte sällan utanför storstaden. ”Bolanders skor” satte för övrigt Stadra upp för ett tiotal år sen.

Men jag sitter och undrar vad han egentligen vill skildra med sin pjäs. Flera situationer och karaktärsdrag blir snubblande nära att bli just de fördomar som äldre utsätts för. Kanske göds mina invändningar av att det på premiärkvällen hackade betänkligt i spelet. Några hade helt enkelt inte lärt läxan. Det rubbade tyvärr hela pulsen i föreställningen. Här måste regissören bära ett stort ansvar.

Lena Engqvist Forslund skriver om den korta repetitionstiden i programmet, hon hade uppenbarligen rätt.

Andra akten ställs allt på huvudet. Det är som en kollektiv suck av lättnad när den öppnar med musik och dans och fyra av de duktiga ungdomarna från Nora kulturskola med sin oförställda närvaro sprider trivsel i lokalen. Nu blev det ”Stadrastämning” igen!

De fem åldringarna är nu i varsin solstol på en strand vid Medelhavet. De har rymt från äldreboendet! Precis som 100-åringen – genom ett fönster! Kul idé och inspirerande start på den andra akt som regissören skapat tillsammans med pjäsförfattaren. Nu blir det mycket musik och dans. Men vart storyn tar vägen vet jag inte riktigt. Vi får en slags nummerrevy där Arja Saijonmaas hits blandas med musikalen ”Annie” och lite italienska operapärlor. Och däremellan lite personliga vittnesbörder från de medverkande, ungefär som i musikalen Chorus line. Några låtar passar in, några inte. Det är inte helt lätt att säga, eftersom jag ju sen länge undrar vart storyn tog vägen.

En gnistrande final hinns i alla fall med: After Darks ”La dolce vita” med strutsfjädrar och allt – och vi klappar förstås med i våldsam takt. Men, hallå! Så klichéartat kan det väl ändå inte sluta?

Nej, gudskelov. För allvaret i att bli gammal kan man inte bara mala ner i sång och glam. Allvaret har funnits där hela tiden, det vill jag absolut ge er på Stadra. Ljudet av den tickande klockan känns ända in i benmärgen (till skillnad från Medelhavets vågor – de lät mer som någon vispar runt i ett badkar)

Och i det absoluta slutet, framför fem avsomnade skådisar, berättar en röst att en gång i framtiden ska ett barn minnas vem ni var. Det var fint.

__________

Martin Dyfverman