Opera: La traviata
Recension, Scen söndag, juli 13th, 2025La traviata
Mårbacka, Sunne sommaropera
av Giuseppe Verdi. Regi: Emma Sventelius. Dirigent: Aron Westblad. I rollerna: Lydia Kjellberg, Theodor Uggla, Hannes Öberg m.fl.
Nog pyser det av lite hembygdskärlek: Sunneoperans La traviata inleds med Värmlandsvisan… Först därefter får Verdi ta vid…
Som helhet: publiken får uppleva en komprimerad men välfungerande version, fylld av utmärkta musikaliska och artistiska insatser – alltsammans inom ramen för scenisk minimalism. Ungdomligt djärvt, hängivet och kärleksfullt.
Men hur kommer det sig att det nu etablerats sommaropera i Fryksdalen – därtill med ambitionen att framöver lansera ytterligare iscensättningar i Selma Lagerlöfs gamla lagård.
För en tid sedan fick den unge Sunnekantorn Aron Westblad syn på den tomma Mårbackaladan – och insåg direkt att den passade för opera. Samtidigt drömde Hannes Öberg och hans värmländska sångarvänner om en lämplig scen för operaäventyr.
Aron och Sunnebördige Hannes träffas – och ur detta möte uppstår, hux flux, ett storskaligt operaprojekt.
La traviata skrevs efter att Giuseppe Verdi sett en dramatisering av Alexandre Dumas roman Kameliadamen – ett verk som i sin tur griper tillbaka på Dumas egen kärlekshistoria med tonårsflickan Marie Dupleiss; en vacker kurtisan som tjugotre år gammal dog i lungsot (prostituerade i Paris betraktar henne än i dag som sitt skyddshelgon).
Urpremiären 1853 på Venedigoperan blev ett fiasko; här skildrades kärlek mellan en besutten man (en samhällelig stöttepelare, bevars!) och en prostituerad – i ett samhälle genomsyrat av hyckleri och dubbelmoral är här Violetta dömd att gå under. La traviata: en blixtattack mot en konventionell borgerlighets bigotta livsföring.
Att som Alfredo förälska sig i en socialt stigmatiserad varelse som Violetta utgjorde ett flagrant etikettsbrott. Att därtill öppet deklarera sin kärlek och vilja göra denna kvinna till sin livsledsagerska: Skandal!
Germont, Alfredos far, övertalar Violetta att offra sin lycka för hans borgerliga familjs skull. I duettens avslutning, där melodin med ens låter som en begravningsmarsch, framstår Violetta som en martyr; dömd av ett samhälle som accepterar henne enbart i rollen som prostituerad.
Operan fick allmän framgång först sedan Verdi omarbetat sitt verk. I stället för att låta den utspelas i samtiden förlades berättelsen till 1700-talet. Därmed var sprängstoffet åtminstone delvis desarmerat – och La traviata kunde börja sitt segertåg genom världen.
Emma Sventelius – till vardags själv operasångare – har regisserat en uppsättning där berättelsen snarare antyds än spelas ut gestiskt. Denna sceniska återhållsamhet gör att dramatiken mestadels förblir i musiken. Undantag finns, som i den inledande, berömda dryckesvisan. Här agerar kören med repetitiv, stiliserat anlagd gestik – som dessvärre på intet sätt manar fram dekadens alternativt utlevelsefull livsglädje. Scenen blir stelt statuarisk, med starkt ironisk kryddning.
Spelscenerna som är mer antydande – som när vännerna samlas vid Violettas dödsbädd – fungerar utmärkt. Att Violetta är försvunnen när de närstående mot slutet vakar över dyschan är ett snyggt grepp: i dödsstunden uppenbarar sig Violetta i stället högt över scenen, likt en återuppstånden… Ett snyggt grepp – exakt detsamma som på Stockholmsoperans 80-talsuppsättning.
Sångarna, flertalet i början av sina karriärer, håller genomgående hög klass. Lydia Kjellberg som Violetta triumferar i sin avslutande ”Farväl mina drömmars lycka” (svensk text: Mira Bartov), Theodor Uggla strör sin lyriska tenor lika mjukt som det guldgula kvällsljuset över Mårbacka – och Hannes Öberg är rakt igenom övertygande i sin barytonroll som Alfreds manipulative far.
Musiker till den tillfälligt hopsatta operaorkestern har uppbådats från bland annat Sunne orkestersällskap och från Ingesund. Trots en begränsad numerär lyckas ensemblen skapa en välfungerande orkesterklang; sammantaget på en nivå över förväntan.
Det är svårt att inte imponeras av all den operakärlek som genomsyrar denna unga produktion. Och med de framtida visioner som produktionsteamet redan lagt fram kan grunden härmed vara lagd till något fantastiskt – kanske i stil med Opera på Skäret i södra Bergslagen – ett projekt som startade på likartat vis.
Dock bör några av publikvärdarna nog få sig en liten lektion i uppförande. Minsann klagades på en åhörare som dristade sig att flytta stolen någon decimeter – men själv tasslade publikvärden ifråga under spelets gång runt i de bakre regionerna och störde de närsittande. En veritabel bagatell, visst, men till en helhet hör även minsta detalj.
—
Björn Erik Gustavsson
Diskussion