Kriminalroman: Styckerskan från Lilla Burma

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 3rd, 2012

Styckerskan från Lilla Burma
Håkan Nesser
Bonniers, 2012
Kriminalroman
441 s.

— — —

Så är då Nesser framme vid den femte och sista boken om polismannen Gunnar Barbarotti i staden Kymlinge. Den har föregåtts av Människa utan hund (2006), En helt annan historia (2007), Berättelsen om herr Roos (2008) samt De ensamma (2010).  För första gången framträder dock Ellen Bjarnebo, i folkmun känd som Styckerskan från Lilla Burma. Hon är aktuell i det cold case-fall som Barbarotti blir satt att aktivera.

Det är sent på jorden för Barbarotti, eller det känns åtminstone så.  Berättelsen inleds med att han vaknar upp en morgon lik alla andra morgnar, men något oåterkalleligt har hänt. Hans älskade hustru Marianne finns inte mer. Hon har dött under natten, och nu står han där ensam med alla barnen. I det stora huset råder bottenlös sorg, och den enda som kanske kan nå Barbarotti i hans förtvivlan är kollegan och den gamla vännen Eva Backman. Av sin chef blir Barbarotti satt att gå igenom ett gammalt olöst fall. Utåt sett är det för att ge honom något enkelt och lagom engagerande att ta tag i, men det finns också en bakomliggande orsak. För, som chefen vet, är Barbarotti inte den som vilar på lagrarna, vilket leder till att fallet så småningom klaras upp.

Som vanligt är Nessers språk självklart och vilsamt, utan stora åthävor, och hans berättande är hela tiden i dialog med läsarna och med samtiden. Här och var skrivs små anspelningar in på både kollegor och litterära figurer, vilket har hög trevlighetsfaktor. Filosoferandet över tillvaron och sökandet efter Gud får stor plats. Men i Styckerskan från Lilla Burma riskerar allt detta att ta överhanden. Det är så himla klokt och trevligt hemma hos Barbarotti och hans barn, trots den förödande sorgen, och alla tar hand om varandra på ett sansat och läkande sätt. Likaså infinner sig efter ett tag sympati för Ellen Bjarnebo och hennes medsystrar från Hinseberg (som ingår i ett slags nätverk kallat Systrarna, som hämnas all manlig övermakt). Det blir till slut för harmoniskt och trevligt – med Marianne och Gud sittande bredvid varandra med ett öga på Barbarotti i jordelivet – och med Systrarna som rättvisans riddare. När sedan Barbarotti äntligen får upp ögonen för sin trogna Eva Backman, ja, då blir det alldeles för förutsägbart och jag vrider mig i stolen inför det förmodade lyckliga slutet. Att dessutom handlingen tar en vändning mot en helt annan upplösning än vad jag hela tiden trott gör att jag känner mig snuvad på den intressantaste delen av historien, den om Ellen Bjarnebo och hennes son och vad föräldrar är beredda att göra för att skydda sina barn.

Synd på så rara ärtor, får jag lust att säga. Jag har verkligen uppskattat serien om Barbarotti, med dess existentiella tvivel och sökande efter mening och det direkta språkliga tilltalet till mig som läsare, det jag gillar allra mest hos Nesser. Det började så bra men slutade i någon slags såsig salighet.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare