Manga: Nosebleed tänker tvärtom

Inlagd av John Jonsén Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, juni 9th, 2013

Swedish Manga Anthology

Catarina Batista/Natalia Batista/Joakim Waller

Nosebleed Studios

—

Första gången jag läste en mangaserie var jag sju år. Dragon Ball hade precis lanserats i Sverige, vilket var begynnelsen till mangavågen som spreds utöver landet vid millenieskiftet. Inte en enda människa i min generation lyckades undankomma de charmiga, lekfulla, japanska serierna. Väldigt hastigt ökade mitt intresse för japansk populärkultur, vilket senare ledde mig till att läsa japanska och besöka manga- och animekonvent i Sverige. Med åren rann mitt intresse för japansk populärkultur ut i sanden, men för väldigt många andra finns det en brinnande passion kvar.

Tre av dem är Catarina Batista, Natalia Batista och Joakim Waller (som tillsammans med Alice Engström) bildar Nosebleed Studios.

Även fast det inte är det lättaste att se, så är japaner bokens målgrupp. Hälften av boken läses framifrån, som vi västerlänningar gör, men den andra hälften läses från det som vi anser vara slutet. Tanken i sig är innovativ, men blir mest bara förvirrande. De tre korta berättelserna i boken är väldigt centrerade runt svenska traditioner och teman, men det som framförallt utmärker bokens nationalitet är att recept på semlor och lussekatter finns mellan berättelserna. Allt detta med flit förstås, då bokens mål är att ge en bild om Sverige som land för människor i andra länder (men kanske främst Japan). Eftersom Japan har gett oss hundratals bra mangor, vill Nosebleed försöka vända på kakan.

Vargjakt är temat för första berättelsen, där man gärna antar att berättelsen kommer bestå av 30 sidor hat mot jägare, men icke. Berättelsen handlar om Karl-Erik och hans far Gunnar (tro det eller ej, så utspelas berättelsen i nutid och inte på 40-talet) som ska ta med sin son ut på sin första vargjakt. Under jakten så inbillar sig Karl-Erik att en av vargarna är en pojke i samma ålder, som övertygar honom hur fel vargjakt är, men vägrar att tro på något annat än det som hans far har lärt honom. Att visa exempel på hur barn blir indoktrinerade av sina föräldrars idiotiska åsikter slår väldigt starkt, då det skulle funka precis lika bra hos rasistiska eller homofobiska familjer vars barn inte lyckades bli lika trångsynta som sina föräldrar. Det mest positiva med berättelsen är att den inte dömer alla jägare generellt, utan de osportsliga metoder som vissa vargjägare utövar, t.ex. att lägga glasbitar i lockbetet för att förorsaka inre blödningar på vargar. Däremot hade det varit mer givande om berättelsen fokuserade på en handling hellre än att visa alla dumheter som vargjägare gör. Förhoppningsvis så vet de flesta redan om att vargjakt är dumt.

Berättelserna på den andra sidan av boken har mycket mindre politik i sina handlingar. ”Leo” är först upp, som handlar om en ung pojkes sociala ångest från att ha blivit osynliggjord under hela sin skolgång. Efter att en vikarie parat ihop honom med en tjej i hans klass för en presentation, får han genomlida pinsamheter och en förälskelse i sin arbetskram, tills han övervinner sina sociala rädslor. Man kan analysera så långt som att en vanlig lärare hade gjort någon tråkig individuell övning eller låtit eleverna välja arbetskamrater själva, eftersom skolsystemet är förlegat och behövs anpassas bättre för dagens ungdomar… eller något i den stilen. Berättelsens syfte är snarare att presentera den sociala ångesten som många barn i Sverige upplever under sin skolgång, både för att mänskliga interaktioner kan vara påfrestande och för att det krävs mod för att göra sig sedd, vilket många kanske inte har. Problemet med att göra det här till ett tema som ska visa upp Sverige är att social ångest finns i betydligt många fler länder än vårat eget. Om berättelsens uppgift var att visa upp Sverige som land gick det inte riktigt igenom, men dess läsare känner förmodligen igen sig i berättelsen – så den har ett värde i sig.

”Hearts of Midsummer” är sista berättelsen, som roligt nog finns närmare mitten av boken än slutet. Titeln ger ut ganska mycket av handlingen, vilket helt klart är den som representerar vårt avlånga land bäst. Huvudkaraktären Julia tvingas spendera högtiden med sin familj och barndomsvännen Dennis hemma i byn. Ni hör, svenskare än såhär blir det inte. Julia är i mitten av tonåren och börjar tycka att allt är barnsligt eller omoget, sådär som många tonåringar beter sig när de tröttnat på alla de vuxit upp med. Dennis, å andra sidan, är precis som han var när de var små. Automatiskt vill inte Julia visa något intresse för Dennis utan vill hellre umgås med några nya bekantskaper ifrån storstaden. Efter att ”de vuxna” storstadskidsen smugit i alkohol i Julias dricka och att en av dem försöker förgripa sig på henne, springer hon hem och inser att det inte är viktigt att bete sig vuxet och umgås hellre med den lite barnsligare Dennis. Handlingen i sig är inte speciellt svensk, bortsett från midsommarfirandet och smörgåstårtan de serverar. Allt detta skulle lika gärna kunna utspela sig i USA eller Storbritannien, där namnen Julia och Dennis är minst lika vanliga. Dock föredrar jag Julia och Dennis framför Karl-Erik och Gunnar vilken dag som helst.

Det bästa med antologin är den är ritad på ett väldigt unikt sätt av alla tre skaparna, eftersom det inte är stereotypiskt japanskt utan hellre något helt eget under kategorin manga. Handlingarna var inte speciellt givande eller spännande och även om jag faktiskt vore målgruppsanpassad hade jag nog inte tyckt att Sverige var speciellt intressant. Boken är säkerligen roligare för svenskar att läsa, för att se en bild av hur vår kultur och gemensamma personligheter avspeglas av svenskar själva. Svenska traditioner är ett roligt tema, men då krävs det att man också presenterar ett par av dem. Midsommarafton var ett av dem, men var är t.ex. valborgsmässoafton? Om jag var japan skulle jag hellre läsa om det än om skolångest. För vad skolångest är vet de nog redan om.

—

John Jonsén är en del av Kulturdelens redaktion