Strömquists skarpa blick på samtidskulturen
Recension fredag, september 17th, 2010
Liv Stromquist/Foto: Caitlin Mooney
Seriealbum
Prins Charles känsla
Liv Strömquist
Galago, 135 s. Har utkommit.
———-
Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Liv Strömquist säger definitivt mer än de allra flesta med sin kombination av ord och svartvita teckningar. Hennes seriealbum skulle lika gärna kunnat vara politiska essäer, nu blir det genusvetenskap i serieform. Och humor, stor humor. Albumets dissekering av kärleken, framför allt den romantiska, heteronormativa, monogama tvåsamheten, tar sin utgångspunkt i att brittiske prins Charles efter förlovningen med Diana på en presskonferens fick frågan om han var kär. Hans svar, efter en kort tystnad, blev ”Yes… whatever ’love’ means”. Någon borde kanske ha anat oråd redan där. Första gången jag skrattar är när jag läser baksidestexten. Det blir betydligt fler skratt. Men ofta fastnar det i halsen. Egentligen är det inte frågan ”varför älskar alla Raymond, när Raymond hatar alla kvinnor?” det minsta rolig. Däremot relevant. Så är det med det mesta Strömquist frågar sig.
Liv Strömquist använde sig av feministiska analyser redan i debuten 100 procent fett (2005) och plockade fram bortglömda kvinnor från historien i Einsteins fru (2008). I sitt fjärde album utnyttjar hon intelligent såväl nutid som historia. Serierutorna är fulla av fotnoter från akademisk litteratur och av populärkulturella referenser och exempel. Varför är Carrie så fixerad vid Mr Big? Varför älskar Whitney Bobby Brown?
Albumets första serie De fyras gäng är kanske den bästa. Gänget är de fyra amerikanska komiker, manliga förstås, som varit världens bäst betalda de senaste åren: Tim Allen, Jerry Seinfield, Ray Romano och Charlie Sheen. Med skarp blick och penna visar hon att de fyra inte bara har gemensamt att de är vita män med skjortan nedstoppad i byxorna, utan också att centralproblemet i deras tv-serier är att ”kvinnor vill ha tillgång till dem – t ex via tvåsamhet och äktenskap – och det är asjobbigt för dem!” Med hjälp av sociologen Nancy Chodorow tar hon upp vilka störningar som kan förekomma hos barn som växer upp i ”heteronormativa, stereotypt patriarkala familjer” och efter några sidor till har hon både analyserat varför vi får så tråkig och likartad tevehumor och förklarat varför män likväl som kvinnor är medskyldiga till att återskapa patriarkatet och trista beteenden.
Det kanske låter torrt. Det är det inte. Strömquist har heller inget emot att vara barnslig eller slå under bältet ibland. I albumet finns också serier som Vårda en man-VM (årets vinnare är Nancy Reagan), den tidigare publicerade Jag tänker på Whitney (om misshandel i förhållanden) och Gry vet var gränsen går (om Gry Forsell, otrohet och varför kärlek innebär äganderätt till någon annans könsorgan), hon berättar om våra allra mest älskade torskar, varför kvinnor blir lyckligare efter skilsmässor och om Victoria Benedictssons besatthet av Georg Brandes, som använde Neil Strauss negativa raggningsteknik långt innan den var uppfunnen. Hela tiden med prins Charles fråga i baktanke, och med olika ingångsvinklar. Och i viss mån med visioner och alternativ.
Som tillhörande målgruppen vore det lätt att bortse från skavankerna i en så här välbehövlig bok. Men skavankerna är få. Strömquist är politisk, men inte plakatpolitisk (även om en och annan pekpinne förekommer) och att det blir plottrigt ibland är inget stort problem. Hennes skarpa blick på samtidskulturen och lika vassa humor är förlösande.
Prins Charles känsla borde dessutom finnas i varje skolbibliotek.
Bella Stenberg är frilansjournalist och föreläsare.
