Konstessä: Sammelsurium

Inlagd av Peter Ekström Facklitteratur, Recension tisdag, augusti 23rd, 2011

Sammelsurium

Ulf Linde

Albert Bonniers förlag. 144 sidor.

——

När Ulf Lindes berömda bok Spejare kom 1960, den där han skriver om att konstverket uppstår i betraktarens öga, så var jag för ung för att läsa den. Det gjorde jag först senare. Jag stötte på hans namn och texter då och då. Bland annat i Dagens Nyheter. Han var flitig men skrev egentligen inte så många böcker. Men när hans stora bok Efter hand, som sammanfattade hans skrivande från 1950 fram till 1985, kom ut var det som en uppenbarelse. En fantastisk läsupplevelse. Ulf Lindes kunskaper, nyfikenhet och ödmjukhet inför konsten var oerhört uppmuntrande. Trots att jag tagit helt andra vägar och gjort helt andra ställningstaganden kunde jag inte undgå att beröras starkt av vad han skrev. Till och med när han provocerade mig genom att helt elitistiskt hävda att ”konst är något för några” så skedde det på ett mjukt resonerande sätt som fick mig att tänka mycket.

Häromåret kom Från kart till fallfrukt, Ulf Lindes självbiografi. Det var blandad läsning. Vitalt, roligt och nyfiket till att börja med. Men i slutet gubbigt, surt och konservativt. Boken mynnade ut i en hyllning till umgänget med gubbarna i Svenska akademin som kändes nattstånden. Jag blev djupt besviken.

Nu har Ulf Linde hamnat i rampljuset mer eller mindre som en bisarr rättshaverist. Olika turer och detaljer omkring den tjänstebostad på Thielska galleriet som han och hans fru inte vill lämna, har avsatt rubriker i kvällspressen. Om det är hans sista vals så blir det ett ovärdigt och pinsamt slut.

På grund av detta var jag lite nervös över hur hans senaste bok skulle te sig. Kanske kunde man vänta sig att den bittra gnälligheten skulle fortsätta att bre ut sig. Jag misstog mig.

Det är en liten tunn bok med stor text. Inte särskilt omfattande. Namnet, Sammelsurium, är intetsägande. Men skenet bedrar. Trots sitt lilla format är detta en tankediger skrift som handlar om vad bild är, vad teckning är och de grundläggande villkoren för konstnärligt skapande. Det är insiktsfullt skrivet, liksom inifrån. Ulf Linde vet vad han talar om. I flera resonemang utgår han ifrån sina egna erfarenheter av croquisteckning. Boken handlar om teori och filosofi men gör det ifrån ett närmast unikt perspektiv – konstnären själv. Dennes insikter och erfarenheter brukar ofta lysa med sin frånvaro i konstteoretiska sammanhang.

Det handlar om att göra bild men inte nödvändigtvis avbildning. Både bilder som har sin upprinnelse i fantasi (di fantasia) och de som utgår ifrån den synliga verkligheten (dal vero) avhandlas. Ulf Linde menar att för båda sorterna är iakttagelsen helt avgörande. Ja iakttagelse till den grad att det snarast handlar om identifikation. Bland annat berättar han om Henri Matisse som kröp runt på golvet med ett kattlik på ryggen för att kunna känna av hur en panter rör sig.

Visst finns det konst som inte kan definieras som bild och Ulf Linde hävdar inte heller att bokens teser gäller all konst. Men bilden är en hörnsten inom konsten – historiskt och i samtiden.

Även om en del samtidskonst kan beskrivas som filosofiska notat, okontrollerbara samhälleliga processer med mera och även om sådana sorters konst kan ha framtiden för sig, så är det visuella uttrycket en av de huvudsakliga bärarna av konsten. Det går inte att sätta ett likhetstecken mellan konst och visuellt baserad estetik men de båda hör oupphörligen ihop. För Ulf Linde är detta huvudsaken trots att han antagligen är en av världens främsta experter på och anhängare av Marcel Duchamp. Denne var ju en av de viktigaste introduktörerna av tanken att idén, inte uttrycket, är det som bär konstverket.

I Sammelsurium deklarerar Ulf Linde sin trohet mot teckningen, denna grundläggande konstnärliga verksamhet. Om man på måfå öppnar boken och läser några rader kan man lätt få för sig att hans förhållande till teckning, bild, konst är mystiskt och religiöst. Och visserligen kommer han in både på religion och på alkemi men följer man hela hans resonemang så är det fullständigt rationellt – gud är inte inblandad i det konstnärliga skapandet även om detta ibland kan verka obegripligt.

När Ulf Linde beskriver vad som gör en teckning levande så använder han sig av olika liknelser. Till exempel det religiösa begreppet hypostas. Så här skriver han:

”Anledningen till dessa teologiska utsvävningar är inte – kanske tyvärr inte – att jag blivit troende kristen; än har fan inte gått i kloster. Men jag har länge vantrivts med min samtids bildsyn, eller bildsyner. (Jag har sett det intellektuella modet skifta under mer än ett halvsekel, under alla olika samtider som har avlöst varandra.)

Tanken på Jesus ’två naturer i en hypostas’ har en analogi i en teckning eller en målning. Också där är två naturer verksamma: en inre vision, ’andlig’, mått- och viktlös, och en annan helt och hållet materiell – blyertsen, kolet eller färgstoffet. De blandas inte med varandra, och de är på en gång helt viktlösa och fysiskt tung materia. Ändå ingår de i en ny enhet en hypostas: bilden själv – på en gång materialiserad vision och visionär materia.”

Språket i Sammelsurium är vackert, stringent och mycket tätt. Han hinner med mycket på de 144 sidorna (inklusive rätt många bilder). Det är nästan som att läsa en serie aforismer. Jag blir tvungen att gång på gång stanna upp i läsningen för att reflektera och fundera. Den textmängd som normalt för mig skulle ta ett par timmar, sträcker ut sig över flera dagar.

Det var det värt. Under och efter läsningen tycker jag att jag förstår mer av skapandets villkor och vad jag själv sysslar med. Jag kommer alldeles säkert att återkomma till denna bok, diskutera den med mina kollegor och citera den i min undervisning. Men ärligt talat vet jag inte om den kan nå fram till någon som inte själv tecknar seriöst och regelbundet. Jag har svårt att hålla den distansen eftersom den talade så direkt till mig. Jag hoppas att den angår också andra. Det är denna vackra lilla bok värd. Det är också den gamle uven Linde värd så här på sin höst. Så skönt att låta ett durackord klinga då.

—–

Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion