CD: Allan Pettersons första symfonier

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivor onsdag, september 14th, 2011

Allan Pettersson: Symphonies Nos. 1 & 2 (BIS/Naxos). Speltid: 77’54.
Norrköping Symphony Orchestra, Christian Lindberg (dirigent)

–

Jubileer brukar sätta avtryck i skivutgivningen. Men det faktum att Allan Pettersson den 19 september föddes för 100 år sedan har hittills gått i stort sett spårlöst förbi. Jag vet inte om och i så fall vad det säger om Petterssons ställning idag. Å andra sidan har hans internationella position alltid varit osäker. Brittiska kritiker är ofta avogt inställda medan tyska och amerikanska tycks förstå honom bättre. Det är ingen slump att han är bäst representerad på tyska skivbolaget cpo som faktiskt har spelat in så gott som allt han har skrivit. I Sverige är det främst BIS som satsat på hans verk. Och det är från BIS som den nu aktuella cd:n kommer. Den rymmer Petterssons två första symfonier vilket är originellare än det låter. Ettan är nämligen aldrig tidigare inspelad – vilket förklaras av att Pettersson aldrig blev klar med den. Tack och lov är det inte heller någon som nu fått för sig att klåfingrigt fullborda den. Det vi får är en utifrån manuskripten spelbar version som slutar där Pettersson gav upp. Partituret har etablerats under ledning av Christian Lindberg som också uruppförde resultatet med Norrköpings Symfoniorkester tidigare i år. Sedan dess har ytterligare några takter hittats, vilket gör att verket nu tar en halvtimme att framföra, i alla fall när Lindberg dirigerar. Eftersom Pettersson är död har han inte kunnat sanktionera att verket nu förts ut till offentligheten, och det är svårt att veta vad han skulle ha tyckt om det. Sannolikt hade det genererat ett vitglödgat vredesutbrott; han var bra på sådana. För visst kan det hela uppfattas som ett övergrepp på den tonsättarintegritet som han så hårdnackat värnade. Samtidigt kan man inte säga annat än att arbetet är utfört med både kärlek och stor respekt. Och visst är det intressant att notera att Pettersson är så direkt igenkännbar redan i denna sin första symfoni när det gäller orkesterbehandling och karaktäristiska rytmer.

Allan Pettersson var i grunden en romantiker – men med ett modernistiskt och expressionistiskt tonspråk. Det är som om musiken vrenskas och trilskas. Den är sårig och upprorisk men med en längtan efter ro. I de tidiga verken står det melodiska tillbaka och kampen upphör mer av utmattning än därför att den ena eller andra sidan får övertaget och segrar. I de två första symfonierna är det främst expressionisten som ropar och våndas och grubblar. Jag kan tycka att Lindberg något slätar över det trasiga och vrånga; jag saknar en del av den attack och intensitet som är ett måste i Petterssons musik. Han behöver drygt 46 minuter för att ro den 2:a symfonin i land. Stig Westerberg är fem minuter snabbare på sin inspelning från 1966 (Swedish Society Discofil) – och de där extra 5 minuterna är inte till upplevelsens fördel. Lindbergs tolkning är vacker och nästan ömsint, men den blir inte till den strid som till fullo engagerar lyssnaren. Här kan man lugnt sitta tillbakalutad medan Westerberg drar oss fram mot stolskanten. Men eftersom hans inspelning inte längre går att köpa är det ju rätt meningslöst att rekommendera den.

BIS-utgåvan innehåller även en dvd. Bonusmaterial av det här slaget är ofta av rätt måttligt intresse. Men det gäller sannerligen inte här. Vad vi får är nämligen en timslång och mycket välgjord dokumentär som inte bara skildrar arbetet med att göra den 1:a symfonin spelbar utan dessutom tecknar ett helt porträtt av Allan Pettersson.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.