Bio: Jägarna 2

Inlagd av Agneta Hagerud Film, Recension måndag, oktober 24th, 2011

Jägarna 2
Regi: Kjell Sundvall
Thriller 2011, Filmstaden, Örebro
2 tim, 10 min
15 årsgräns
Rolf Lassgård, Peter Stormare, Annika Nordin, Kim Tjernström m.fl.

— — —

Kjell Sundvall är tillbaka med en uppföljning till sin film Jägarna (1996). Som väntat är handlingen även denna gång förlagd till Norrland, där jakten och den kärva manligheten står i centrum. Här finns inte plats för annat. Det är lojaliteten med de närmaste och med bygdens oskrivna regler som sätter agendan.

Erik (Rolf Lassgård) blir beordrad att resa till sin hembygd för att hjälpa till med utredningsarbetet kring en ung kvinnas försvinnande. Han åker dit i protest, för han vet vilken kultur som råder, och han vill inte bli påmind om sin broders självmord och sitt eget svek. Väl på plats ramlar han rakt in i de gamla konflikterna och dessutom blir det omöjligt för honom att undvika sin brorsson, som han aldrig tidigare träffat. Det väcker smärtsamma minnen till liv, och medan utredningen mer och mer ställs på sin spets pekar kompassnålen mot en upplösning som kopplar samman hans förflutna med nutiden. Han hamnar mitt i skottgluggen för lojalitetskonflikter och skrämmande maktmissbruk, och snart är han den ende som vågar se igenom det fula spel som pågår.

Det centrala i filmen är lojaliteten med familjen och med den manliga gemenskapen, som i en bygd där alla känner alla hotar att mörklägga det mest uppenbara och offra oskyldiga på dess altare. I en kultur där jaktvapnen är männens förlängda arm och behovet av att få höra till gör att man underkastar sig bygdens självutnämnda alfahanne, går ingen säker. En blick, en lite för hård omfamning är allt som behövs för att upprätthålla ordningen. Kvinnorna och barnen är till för att hållas under kontroll.

Det finns många invändningar mot den här filmen, såsom en förkrossande övertydlighet och en fantasilös upplösning som publiken klarat sig utan. Dessutom kunde speltiden kortats ner betydligt och vissa scener, som lätt blir upprepningar, klippts bort. Sen kan man förstås fundera över trovärdigheten; går man iland med så mycket uppenbart våld innan man till slut faller?

Invändningarna till trots måste jag medge att filmen är mycket spännande från början till slut. Jag satt som på nålar hela tiden. Inledningsscenen är som en krigsskådeplats, när jaktlaget samlas i gryningen, och ger en föraning om vad som komma skall. Peter Stormare gör en lysande skildring av en psykopatiskt lagd man vars tillvaro krackelerar, och Kim Tjernströms tolkning av den kuvade sonen skär i hjärtat. Dessutom är filmen så oerhört vacker med den norrländska naturens hela panorama.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.