CD: Arne Nordheims Epitaffio
Recension, Skivor måndag, oktober 24th, 2011
Arne Nordheim: Epitaffio, Monolith, Canzona, Fonos, Adieu (Simax/Naxos). Speltid: 64’07.
Marius Hesby (trombon), Oslo Philharmonic Orchestra, Jukka-Pekka Saraste (dirigent) och Rolf Gupta (dirigent)
–
Arne Nordheim dog förra året. Han var född 1931 och gick på 1950-talet i bräschen för att befria den norska musiken ur nationalromantikens grepp och göra den till en del av den internationella modernismen. Bland läromästarna återfinns såväl Bartók som Ligeti. Det gjorde honom under en tid till Norges mest utskällde tonsättare, men idag är det nog många som håller honom som landets främste i sin generation.
Jag får bekänna att jag inte har hört speciellt mycket av Nordheim, men denna cd utgör vad jag kan förstå en utmärkt ingång. Den rymmer en rad intressanta verk och lockar mig att söka sig vidare. Det är orkestermusiken som uppmärksammas, och urvalet ger inblickar i drygt 40 års skapande från Canzona (1960) till Fonos för trombon och orkester (2003). Däremellan ryms Epitaffio för orkester och tonband (1963/1978), Monolith (1990) och Adieu för stråkar och klockor (1994).
Att Nordheim gärna använder sig av stor orkester betyder inte att han är oavbrutet våldsam; tvärtom är han ofta påfallande återhållsam och lågmäld. Men här finns alltid en expressiv kraft och en verksam energi. Musiken är på många sätt typisk för sin tid men med en integritet och personlig prägel som gör att den samtidigt bryter sig loss och lever på egna villkor.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
