Att recensera en recension
Fokus måndag, november 7th, 2011Allt arbete som sker i offentlighetens ljus kan recenseras. Mycket inom kulturlivet recenseras: Böcker, skivor, filmer, pjäser. Men mycket recenseras inte. Har ni någon gång läst en recension av ett parti trivial pursuit? Eller av en tebjudning i någons hem? Det verkar vara just offentligheten som är skiljelinjen, tidningar recenserar sådana händelser där alla är inbjudna. I mitt fall till exempel har jag fått recensioner av diktläsningar på poetry slam-tävlingar, eller på teaterscener, men aldrig av de poesikvällar jag haft hemma med bara vänner inbjudna. Enda undantaget till den här regeln verkar vara präster. Gudstjänster recenseras inte, trots att de måste betecknas som offentliga kulturhändelser. Hur är det då med recensenters arbete?
Jo, nu har det börjat dyka upp recensioner av recensioner, i alla fall i Nerikes Allehanda. Håkan Nesser gav ett kort svar på Marita Johansens övervägande positiva bokrecension. “Är det jag som inte kan skriva, eller du som inte kan läsa?” frågade han i ett mail. Peter Flack gick steget längre, och valde att inte godkänna Anna Levins recension av hans Burlesque. Nu var det alltså inte fråga om ett sårat ego längre, utan om rätten att godkänna eller icke godkänna en recension. Senast i den här nya publikationstrenden kommer Staffan Ekegren, som bedömer Maria Elissons recension av hans och Lasse Perssons bok Fångad av gös som stressad och oseriös.
Det här att vilja recensera recensioner känner jag igen mig i. Första gången jag tävlade i poetry slam blev tävlingen recenserad – och det var tydligt att recensenten inte hade något större intresse för tävlingsformen – han hade ett lyrikintresse. Visst känner man ibland att recensioner skiljer sig – inte bara i hur positiva eller negativa de är – utan också i graden av seriositet. Det kanske roligaste jag hört om mig själv är att jag inte är bra – eftersom jag inte är punk. Om jag varit heltidsförfattare kanske det skulle upprört mig så mycket att jag dryftat en kommentar. Men har nöjt mig med att det kommer en del insatta kommentarer, och en del oinsatta, och valt att lyssna mer på de förstnämnda – oavsett laddning eller betyg.
Nu (undet året, med viss spridning i tid) kommer alltså tre kulturarbetare fram med egna åsikter om recensionen – tre män med yrkesstolthet. Jag tror inte att de är unika, och inte heller att de uttrycker sig ovanligt starkt.
Till att börja med finns det en gammal tradition av att försvara sina verk – det är standard vid disputationer ända sedan upplysningstiden. En tes ställs mot en antites, och i vissa ovanliga fall skapas en syntes som hjälper kulturen framåt. Voltaire hade nog en del att säga om sina recensenter. Han kunde nog, om jag känner honom rätt, rentav ha skrivit egna sågningar av Candide – under pseudonym – för att sedan bemöta dem syrligt.
Letar vi efter starka exempel idag kan bandet Takida nämnas, som stämde rockrecensenten Chris Lindahl för att han kallat deras sångare ”skitnödig med Downs syndrom”.
Det som sker i Örebro är alltså varken nytt eller särskilt starkt. Men det är publicerat. I NA. Det blir en nyhet om en ickenyhet, en diskussion om en recension av en recension.
Om vi utgår från att tidningar konsekvent börjar publicera metarecensioner, ska de då alltid skrivas av kulturarbetaren själv? Ska ett nytt uppdrag skapas för journalister, som granskar och recenserar recensenters arbete? Vilka kvalitetskriterier ska råda för metarecensioner?
Till att börja med måste en metarecension ha ett sakinnehåll. Vad är det i recensionen som är bra/dåligt? Här kan man kritisera Håkan Nessers metarecension som ganska innehållslös, men den var å andra sidan inte avsedd för publikation. Sedan ska den ju helst vara läsvärd, snyggt formulerad, och logiskt konstruerad. Särskilt viktigt tycker jag det är att slutet knyter ihop resonemanget. Peter Flacks ”Hå hå ja ja” lämnar en del att önska i det avseendet. Sist men inte minst är det viktigt att metarecensionen inte ger syre på elden åt recensentens åsikter – den ska ju vara ett bemötande och inte förstärka recensionen. Ge gärna förslag på fler eller bättre kvalitetskriterier.
Svara gärna på kritik, men gör det bra. Gör det till en konstform i sig, precis som det var en konst att skapa det där ursprungliga verket som sedan recenserades så dåligt. Och till redaktörer vill jag bara säga: Välj era metarecensioner med omsorg. Även metarecensioner varierar i kvalitet.
—
Michael Horvath är psykologistudent, poet och politiker.
Din beskrivning av fenomenet metarecensioner är genialisk.Det känns som en genre som borde odlas mer. Nuvarande nivå verkar dock vara lite torftig. Om ett konstverk eller en roman är ett uttalande och recensionen ett svar så slutar dialogen oftast där och det är synd. Men om den enbart fortsätter med upphovsmannens missnöje har inte mycket mer hänt. I varje försök till samtal eller debatt ligger det på alla deltagare att försöka driva det hela framåt. Det tycker jag kan vara ett kriterium för en metarecension.
Kloka synpunkter, både Michael och Peter. Flera av de metarescensioner, som har publicerats i NA, har jag själv uppfattat som ”trampad på tårna-reaktioner” av den som självklart väntar sig berömmande och ”snälla” omdömen av rescencenten. Men jag tycker att det är ett friskhets- och sundhetstecken, att rescensenterna vågar var kritiska, och uttrycka sin åsikt. Stå på er, NA:s rescensenter, ni har mitt fulla stöd!
P.S. Jag var på klubb Bubbla i förra veckan, och njöt av vad jag såg och hörde! Bra gjort, alla ni som medverkade där.
Tack Peter och Gunnar!
Jag tycker det är en viss skillnad på de tre som jag tagit som exempel. Håkan Nesser skrev den sämsta metarecensionen, den är precis som en öm tå och försöker inte driva diskussionen framåt. Peter Flack och Staffan Ekegren & Lasse Persson har gemensamt att de fokuserar mer på recensionens kvalitet än vilket omdöme de fick. Det är mer konstruktivt. Och av de två är Ekegrens/Perssons bättre formulerad.
Angående Klubb Bubbla så kanske vi kommer använda recension+metarecension där någon gång som scenkonst. Då som en händelse i stunden, inte baserat på skriva recensioner. Troligtvis i mars.
Jag anser att det är viktigast att skilja på de olika texterna. En recension är en recension – skriven både utifrån en personlig bedömning och en faktabakgrund – med en kommentar/åsikt/reaktion på en recension väl är just en sådan och inget annat. Jag är rädd för att rollerna skulle blandas ihop och syftet med den skrivna bedömningen luckras upp. Att författare, eller vad man nu är, reagerar på en bedömning är givetvis helt ok, det är väl allas fulla rätt, men inte om man försöker styra vad recensenten egentligen ska tycka utifrån sina kriterier. Det vore nog inte så bra om det började dyka upp metarecensioner som kanske gjorde recensenterna försiktigare med vad de skrev. Jag tycker redan att det finns en viss försiktighet /feghet vad gäller t.ex. publikfriarfilmer på Filmstaden i dagstidningarna – är inte risken att det i förlängningen skulle bli än mer utslätat och tillrättalagt? Det ligger något i luften och surrar här – samtidens absoluta krav på att alla alltid ska få sin röst hörd, eller är det jag som är konservativ?/Agneta
Med risk för att vi argumenterar förbi varandra: Ja, det finns en sådan risk som du beskriver, och den finns redan idag. Men det förändrar inte hur jag principiellt ser på en recension som en offentlig kulturhändelse, som också den kan vara bättre eller sämre genomförd. Sedan är jag mer konservativ än NA när jag skriver att redaktörer har att ta hänsyn till kvalitet även i en metarecension, dvs inte publicera allting. Och mer konservativ än (vissa) metarecensenter när jag uppmanar dem att slipa sina texter lite mer. Ditt argument kan dessutom vändas mot recensenter – att deras tyckande riskerar att hämma konstnärers försök att bryta ny mark. Vilket inte skulle ses som något hinder mot att skriva en recension.
Jag tycker att det låter som om vi är rörande överens, eller har jag missförstått ditt svar? En sak förstår jag dock inte – vad du menar med att mitt argument kan vändas mot recensenter. Jag menade ju precis tvärt om. Jag ställer mig ju på recensentens sida, och menar att de ska våga skriva sin bedömning utifrån fakta/egen åsikt utan att snegla på vad författaren kommer att tycka om det. Det vore ju förfärligt om det blev något slags virrvarr av försiktighet där den klara och underbyggda kritiken ej kommer fram. Självklart ska konstnärer bryta ny mark – men det är väl inte ett hinder i vägen för en bedömning? Och visst ska de som skriver metarecensioner (precis som de som skriver recensioner), också göra det snyggt och med kvalité, som du skriver, annars blir det nog mest en klagolåt./Agneta