Bio: Tinker, Tailor, Soldier, Spy

Inlagd av Agneta Hagerud Film, Recension fredag, januari 6th, 2012

Tinker, Tailor, Soldier, Spy
Regi: Tomas Alfredsson
Medverkande: Gary Oldman, John Hurt, Benedict Cumberbatch, Mark Strong, Toby Jones, Tom Hardy, David Dencik, Ciarán Hinds, Kathy Burke och Colin Firth m.fl.
Thriller, Storbritannien, 2011
Visas på Filmstaden, Örebro

— — —

År 1974 utkom John Le Carrés spionthriller Tinker, Tailor, Soldier, Spy, som i svensk översättning fick titeln Mullvaden. Den ingick i en trilogi som handlade om den brittiska underrättelsetjänsten MI6, där spionen George Smiley verkade. För alla oss som fullkomligt drunknade i Le Carrés böcker – och fortfarande gör – var det början för en livslång kärlek till spionnästet, där starka känslor trasslar till både relationer och världspolitik och där den grå vardagen ibland inte alls är som den synes vara, utan döljer bråddjup under den strama ytan.

Efter Fyra nyanser av brunt (2004) och Låt den rätte komma in (2008) fortsätter Alfredsson sitt segertåg som regissör med fingertoppskänsla för stämningar och sceniska miljöer. När han nu gjort en långfilm av Mullvaden, producerad i Storbritannien, visar det sig vara en storartad satsning som fått mycket uppmärksamhet både i filmens hemland och här. Boken har tidigare legat till grund för en tv-serie (1979), då med Alec Guiness som Smiley. I Alfredssons film spelar Gary Oldman den grånande spionen, som med all sin intelligens och analysförmåga obönhörligt driver handlingen framåt, utan en överton eller ett ord för mycket. Oldman gör en Smiley som är ännu tystare och gåtfullare än vad Guiness gjorde, och han vinner i längden. Han är de små gesternas man, men strax under ytan vilar de känslor som vid obevakade tillfällen skymtas i hans blick. Det är otroligt bra!

I Tinker, Tailor, Soldier, Spy finns alla igenkänningstecken för den som har förförståelsen: stramheten, den under ytan bubblande passionen, det grå, bruna och beiga, de hemlighetsfulla orden Cirkusen, kusinerna och Karla samt det tysta köpslåendet om liv och död. Även utan förförståelse kan man uppleva känslan av att människa står mot människa, utan hjälp av nutidens teknik, där det gäller att gräva i och utnyttja varje mänsklig relation, utan att blotta sig och riskera att förlora, för att komma vidare i det politiska spelet. Det är 70-talets London, alla röker och dricker hela tiden och scenografin för oss rakt in i tidsandan, in i de hemliga rummen och ut på de regniga gatorna.

Det kalla kriget kastar fortfarande sin skugga över världen och efter ett felsteg, där en utsänd spion blivit skjuten, får Smiley avgå.  Tillsammans med honom avgår också hans chef, som varit ansvarig för operationen. Smiley blir dock strax anlitad igen, i ett inofficiellt uppdrag av regeringen, eftersom man sett tecken på att en mullvad opererar inifrån underrättelsetjänsten. Med några få handplockade mannar ger sig Smiley in i leken för att avslöja mullvaden.

Filmens starkaste uttryck är återhållsamhet, där publiken mer anar än ser vad som händer mellan de snygga övergångarna, och en stillsam spänning håller oss hela vägen i sitt järngrepp. Det saknas övertoner och våldet är begränsat till några få scener, vilket blir än mer uttrycksfullt. Filmmusiken och fotot är ett med handlingen och skådespelarinsatserna är starkt lysande. Både musiken, bilderna och rollfigurerna följer den slingrande vägen av förräderi och lojalitet och undertryckta bevekelsegrunder som utgör grunden för handlingen.

Vad kan man mer begära? Ja, det vore att den svenska upplagan fått en svensk titel, och då Mullvaden, förstås.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.