CD: Orkestermusik av Rautavaara
Recension, Skivor söndag, april 1st, 2012
Einojuhani Rautavaara: Cello Concerto No. 2*; Modificata; Percussion Concerto “Incantations”** (Ondine /Naxos). Speltid: 62’49.
*Truls Mørk (cello), **Colin Currie (slagverk), Helsinki Philharmonic Orchestra, John Storgårds (dirigent)
–
Så har det åter bekräftats: Ingenstans skrivs idag bättre musik än i vårt östra grannland.
Einojuhani Rautavaara är med sina 83 år den finska musikens nestor. Men tro inte att han har slagit sig till ro för att avnjuta gamla framgångar. Skaparkraften tycks obruten. Det visar de tre verk som här spelas av Helsingfors filharmoniker under John Storgårds.
Cellokonsert nr. 2 fullbordades 2009 och är ett alldeles enastående verk. Det har en mörk klangbotten med djupa stråkar och tunga slagverk. Men titeln ”Towards the Horizon” antyder också en visionär dimension, och till sist får cellon stiga mot höjden och ljuset. Det är en i grunden romantisk konsert av drabbande skönhet, och Truls Mørks cellospel kan göra vem som helst lycklig.
Orkesterstycket Modificato skrevs ursprungligen 1957, men det är den reviderade versionen från 2003 som här spelats in. Det bär spår av Rautavaaras tolvtonsstudier och har drag av Alban Bergs tonspråk som det möter i hans Tre orkesterstycken. Det expressiva tonspråket och det framträdande slagverket till trots är det ett i långa stycken lågmält och eftersinnande verk, åtminstone fram till finalen.
För Rautavaara är tonsättaren att likna vid en shaman, så det är ingen slump att hans suggestiva Slagverkskonsert från 2008 har fått undertiteln ”Incantations” (besvärjelse, magisk/rituell sång). Colin Currie trakterar en rad olika instrument från mer melodiösa som marimba och vibrafon till trummor och cymbaler – och jag kan inte tro annat än att den här rytmiskt vitala och samtidigt sångbara konserten kommer att etablera sig som en verklig slagverksklassiker.
När 2012 skall summeras kan den här cd:n mycket väl återfinnas bland årets tio bästa klassiska skivutgåvor.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
PS. Skivomslaget vill få oss att tro att speltiden är 70’31, men i själva verket är en 62’49.
