CD: Berlioz’ Sommarnätter + Ravels Shéhérazade

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivor tisdag, juni 26th, 2012

Hector Berlioz: Hermine; Les Nuits d’été. Maurice Ravel: Shéhérazade (Ondine/Naxos). Speltid: 65´55.

Véronique Gens (sopran), Orchestre National des Pays de le Loire, John Axelrod (dirigent)

–

Sånger till orkester blev en populär genre mot slutet av 1800-talet. Kanske kan man säga att det var Hector Berlioz som lade grunden med sina Les Nuits d’été (Sommarnätter). De sex sångerna skrevs ursprungligen 1841 för röst och piano, men 1856 fullbordade Berlioz den orkesterversion som sedan mer eller mindre har slagit ut pianoversionen. Så var han ju också en orkestral klangmagiker. Och nog är dessa sånger underbart sensuella, liksom doftande av söderns smeksamt ljumma nätter. På skiva kombineras de gärna med Maurice Ravels inte mindre färgskimrande Shéhérazade. Så sker även på denna nya cd med sopranen Véronique Gens. Dessutom får vi Berlioz kantat Hermine där han introducerar vad som senare skulle bli ledmotivet i Symphonie fantastique.

För de klassiska inspelningarna av Les Nuits d’été och Shéhérazade svarar Régine Crespin (Decca) och Janet Baker (EMI). De står sig än, även om ljudet inte fullt ut kan mäta sig med modernare ljudupptagningar. När det gäller Baker finns hennes inspelning i en box med 5 cd, ”The Beloved Mezzo”. Den kan man få för en billig penning – och då skall man veta att den också rymmer hennes oöverträffade tolkningar av Mahlers och Elgars orkestersånger.

Men om man nu vill ha en modern inspelning, hur står sig Véronique Gens? Mycket bra. Hennes vackra sopran, som vi kanske mest känner från äldre musik, har inga som helst problem med en romantiker som Berlioz eller en impressionist som Ravel (om man nu verkligen ska kalla honom impressionist). Hon tar ut svängarna något mer än sina konkurrenter, men hon gör det med smak och känsla och med en varm och smidig stämma. Hon är sålunda klart bättre än Anne Sofie von Otter som är på tok för sval och könlös i Berlioz.

Ändå skulle jag inte välja Véronique Gens i första hand. Min favorit bland de moderna heter Bernarda Fink (Harmonia mundi), vars ljuvliga mezzo ger sångerna en förföriskt mörk lyster. Hon drar också fördel av att ha en något bättre orkester och dirigent bakom sig. Det är inget fel på Orchestre National des Pays de le Loire under John Axelrod, men Deutsche Symphonie-Orchester Berlin under Kent Nagano är trots allt en vinnande kombination – inte minst i Ravel.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion