Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Recension » Kulturhistoria: Svenska affischer

Kulturhistoria: Svenska affischer

Svenska affischer

Affischkonst 1895-1960

Olof Halldin

Ordalaget

224 sid. Har utkommit.

Det finns inget affischmuseum i Sverige. Det finns inte ens något designmuseum. Det är sorgligt, skamligt och bedrövligt. Och just när jag skriver detta går samlingarna från Designens hus i Hällefors under klubban och skingras. Ännu mer bedrövligt. Positionerna flyttas inte framåt utan istället bakåt. Sverige med sin ganska stolta designtradition och sina förhoppningar på designens kraft inför framtiden, borde vara värt mer.

Olof Halldin konstaterar redan på de första raderna i Svenska affischer att ”historien om den svenska affischen har ännu inte blivit berättad”. Han borde veta. Han arbetar på Kungliga Biblioteket som har en samling på ungefär 600000 affischer. Det är en av världens största samlingar. Men den visas inte. Den ligger i arkiv. Ligger och ligger och ligger. För att någon enstaka gång uppmärksammas av en eller annan forskare. Utställningar är det knappt tal om. Att låna ut till andra institutioner kommer inte på fråga. Det är väl bra att KB har en jättesamling av affischer men något affischmuseum är detta inte.

Inte heller på bokfronten finns det så mycket att hämta. I min egen hylla är det bara två böcker som direkt handlar om svenska affischer – Svenska filmaffischer (Nationalmuseum 1983) och Affischernas kamp av Sven Bodin med flera (Socialdemokraterna 1979). Enbart av det skälet är utgivningen av Svenska affischer en kulturgärning. Men den är mycket mer än så. Det är en vacker bok i stort format fullproppad med läckra bilder. Sverige har kanske inte varit den mest framträdande nationen när det gäller affischer och annan grafisk design, men vi har så det räcker. Sannolikt går det att fylla ytterligare några volymer med historiskt intressanta, spännande och vackra svenska affischer. Tills vidare har vi denna bok och den räcker en bra bit på vägen.

Svenska affischer är kronologiskt upplagd med nedslag på betydelsefulla affischkonstnärer. Dessa ägnas små biografier på ett

Adolf Hallman

uppslag eller så. Einar Nerman, Adolf Hallman, Wilhelm Kåge, Birger Lundquist, Anders Beckman, Isaac Grünewald med flera. I början ligger tonvikten just på konstnärer. Det är påfallande hur många konstnärer, kända och okända, som anlitats för att göra affischer. Det är kanske något som går tillbaka till den moderna affischens födelse med Henri Toulouse-Lautrec och andra konstnärer. Det tycks vara först senare som reklamarna och illustratörerna kommer in i bilden.

Men kvinnorna, var är de? Av de cirka 100 publicerade affischkonstnärerna är endast sex kvinnor – Zoia Kilbom, Hjördis Nordin-Tengbom, Lydia Skottsberg och Ingrid Vang-Nyman. Samt Carina Länk och Jane Bark men de faller lite utanför eftersom boken egentligen bara sträcker sig fram till 1960. Ingen av dessa kvinnor bestås med någon längre text.

Olof Halldin diskuterar inte denna snedfördelning. Under den aktuella tidsperioden fanns ju många framstående kvinnliga illustratörer, till exempel Jenny Nyström, men de kanske inte engagerades för att göra affischer?

En hel del av de avbildade affischerna känner man naturligtvis igen. Olle Hjortzbergs affisch till olympiska spelen 1912, Albert Engströms affisch inför alkoholomröstningen 1922 (”Kräftor kräva dessa drycker!”), Bertil Almqvists ”En svensk tiger” från 1941 och Lars Lillnors bidrag till ATP-omröstningen 1957 (”Gärna medalj men först rejäl pension”).

Men somligt saknas förstås. Det vore konstigt annars och det får man ha respekt för. Men lite extra konstigt tycker jag att det är att de ökända affischerna från det så kallade kosackvalet 1928, saknas. Det var då Gunnar Widholm (1882-1953) gjorde sex affischer som slagkraftigt riktade sig mot vänstern. De brukar betecknas som ett propagandistiskt lågvattenmärke i svensk politik.

Över huvud taget saknas i stort sett det ofina i boken. Rasism, nazism och nationalistiska överdrifter är mycket blygsamt representerade.

Olle Hjortzberg

Affischer tillhör den så kallade brukskonsten. Kravet på en affisch har snarare varit effektivitet än originalitet. Följdriktigt så har det lånats friskt. Det är inte svårt att hitta spår efter internationella storheter som Henri Toulouse-Lautrec, Alphonse Mucha, Adolphe Mouron Cassandre och de svensk-ryska bröderna Vladimir Avgustovitj Stenberg och Georgij Avgustovitj Stenberg, för att bara ta några ur högen.

Ändå hävdar Olof Halldin att man kanske kan tala om en ”svensk affischstil”. Han utreder inte detta närmare men skriver i alla fall så här:

”Redan tidigt uppvisade svensk affischkonst stiltypiska drag. 1913 brukar anses som ett viktigt år då Svenska Dagbladet hade en affischtävling och i samband med den samlade ihop tävlingsbidragen till den första dokumenterade affischutställningen i Sverige.

En av deltagarna, Eigil Schwab, visade upp en ny svensk affischtyp tecknad med snabba rytmiska linjer och mättade färger. Tydlig suggestiv text med typografiska effekter var viktig för textens integration i affischerna. Stora ytor och enkel pennföring kännetecknar denna stil. Huvudvikten ligger inte i detaljer utan att i helheten återge den lätta enkla begripligheten.”

”Svenska ” eller inte så tycker jag att Einar Nerman och Adolf Hallmans bidrag står ut i en klass för sig. Det är plakatkonst på hög nivå.

Einar Nerman

En annan mer sentida originell affischmakare är med på ett hörn på slutet trots att han är verksam efter 1960. Det är Nils Sture Jansson. Om hans affischer har det just kommit ut en egen bok som heter Grönalundsaffischerna (Kartonnage 2012).

”Proggen” får också vara med lite på slutet. Den är kanske värd ett eget kapitel. Eller en egen bok. Förhoppningsvis kommer Håkan Agnsäter, som ansvarar för sajten Proggens affischer, en utställning med 1960- och 70-talens affischer, att snart komma med en sådan bok. Den behövs.

Till dess får vi nöja oss med Svenska affischer. Och det är bra nog. Bland många andra saker är det naturligtvis den bästa julklapp man kan tänka sig.

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree