Hem » Essä » Yukio Mishimas födelsedag – en återblick på ett betydande författarskap

Yukio Mishimas födelsedag – en återblick på ett betydande författarskap

Idag skulle den japanske författaren Yukio Mishima ha fyllt 88 år. Så blev det inte. Han begick självmord redan 1970, 45 år gammal. Det var ett iscensatt och rituellt självmord där Mishima begick seppuku efter sin misslyckade statskupp vid det Japanska Försvarsdepartementet. Han stötte ett svärd i magen, för att sedan bli halshuggen av sin närmaste man (och troligen älskare) från sin egen privatarmé. Målet med kuppen var att få militären att återupprätta det gamla kejserliga Japan, men tvärtom skrattade militären ut honom. Mishima insåg att slaget var förlorat och skred till verket inne i generalen Mashitas rum. Det publika självmordet kom som en chock för Japan, en chock som landet fortfarande inte verkar ha hämtat sig från. Som jag förstått är Mishima fortfarande något av ett tabu i hemlandet, Paul Schraders film Mishima – a life in four chapters som utkom redan 1985 gick aldrig upp på bio i Japan, och har till denna dag inte givits ut i landet. I Sverige gav Albert Bonniers förlag ut Mishimas verk under 60-talet. Efter självmordet upphörde utgivningen. Idag har författarskapet fått något av en renässans i Sverige, bland annat genom Lind & Co’s nyutgivning av centrala verk.

sjomannen-som-foll-i-onad-hos-havet-315x520Mishima föddes 1925 i Tokyo. Hans uppväxt och barndomsår spenderade han i stort sett i isolering, med endast sin farmor som sällskap. Farmorn ville skydda pojken från omvärlden och lät han sällan ens gå ut. Oklart varför. Denna isolering gjorde att den unge pojken blev ensam med sina fantasier, något som troligtvis fick stor påverkan på det kommande författarskapet. Han var en skör och ynklig pojke, liten och klen. När han sedan skall göra ett hälsotest vid militären under andra världskriget hostar och harklar han sig för att på så sätt slippa undan att tjäna landet i kriget. Något han kommer att få ångra resten av sitt liv. Vid 24 års ålder släpper Mishima sin genombrottsroman Demaskering (utgiven på Schultz förlag 1987 i Sverige) som är ett slags självbiografi fast i romanform. Det är förbluffande hur författaren kan skriva så insiktsfullt om sitt liv, om ett liv som knappt har börjat. Titeln syftar på hur jaget tar av sig masken av normalitet som han ständigt tvingas bära. Det är alltså en bok som tillhör confession-genren, och skildrar hur det unga jaget blir kär i en av pojkarna i sin klass. Som i all stor bekännelselitteratur är det smärtsamt självutlämnande. När jaget kommer för första gången är det till en bild av helgonet Sebastian som står fastbunden vid ett träd, genomborrad av pilar. Denna nyckelscen i Mishimas författarskap slår fast sambandet mellan sexualitet och våld som också präglar övriga verk. Jaget i Demaskering blir inte bara upphetsad av en man, utan mer specifikt av en döende man penetrerad av pilar. Våldet – och i förlängningen döden – är i Mishimas värld av sexuell karaktär. Lockelsen till döden är ofta lika stark som den homosexuella lockelsen.

Detta för oss in på dödsdriften i Mishimas verk (och liv). I romanen Sjömannen som föll i onåd hos havet (finns tillgänglig på svenska från Lind & Co) följer vi den unge pojken Noboru som lever med sin ensamstående mamma i en liten kuststad. En dag upptäcker Noboru ett hål i väggen bakom garderoben där han ser rakt in i moderns sovrum. Där kan han se henne i hennes mest utelämnade och privata stunder. En dag träffar han på sjömannen Ryuji vars skepp lagt till vid hamnen. Ryuji fattar senare tycke för modern, något som Noboru inte motsätter sig utan tvärtom beundrar han Ryuji som lever ett liv i frihet på havet. Men när Ryuji bestämmer sig för att lägga ned sjömansyrket till förmån för ett liv på land med modern blir Noboru rasande. Förräderiet mot havet – och människan – är oförlåtligt. Noboru bestämmer sig för att tillsammans med ett gäng unga kamrater, ledda av ”Chefen”, ställa Ryuji till svars för sitt svek.

Sjömannen som föll i onåd hos havet är kanske författarens allra främsta verk Den är tät och koncentrerad, på samma gång spännande som den är en intellektuell upplevelse. Till viss del tar den avstamp i Oidipuskomplexet, med ovannämnda beskrivningar av pojken som observerar sin mor från garderoben som utgångspunkt, men är också en studie i ära och styrka, och inte minst fanatism. Men om fadern i Oidipuskomplexet ses som en antagonist av barnet, blir Ryuji en antagonist först när han svikit sitt yrke, sitt kall. Att leva som man bland andra män på havet är att leva fullt ut. Det är också att leva farligt, att leva nära döden. Att istället slå sig ned på land för att leva ett liv i trygghet är att göra sig av med sin manlighet och storhet.

MishimaPå många sätt är Ryuji inte bara Naborus idealman utan också Mishimas. Som jag nämnde tidigare var författaren en späd och ynklig pojke. Detta smärtade honom, men det var först i vuxen ålder som Mishima gjorde något åt saken, och det med råge. Han började ihärdigt att träna upp sin kropp genom bodybuilding. De sista femton åren av sitt liv tränade han utan uppehåll. Han blev också mycket skicklig i kendo. Metamorfosen var fullständig. Det gick till och med så långt att Mishima började tvivla på, ja nästan rent av förakta litteraturen. Denna motvilja gentemot det skrivna ordet till förmån för den fysiska handlingen beskriver författaren i sin essay Sol och stål (utgiven på Ellerströms förlag 2006) som utgavs två år innan döden. Här beskriver Mishima den fysiska upplevelsen och handlingen överlägsen det skrivna ordet – fiktionen. Språket är en abstraktion; kroppens språk är det inte. Svettet och blodet är sant, orden däremot falska.

Det kan tyckas underligt att Mishima tränade upp sin kropp för att sedan för att sedan när han var vid sin kroppsliga peak hugga en kniv i magen. Tvärtom är det logiskt, logiskt därför att livet och kroppens skönhet är förgängligt. Den nedbrytning av kroppen som obönhörligt kommer att inträffa förr eller senare tillät han inte. Mishimas enda spelfilm, kortfilmen Patriotism (1966) byggd på hans egna novell, visar ett svartvitt drama med kulisser liknande de i No-teatern. Där begår löjtnanten Shinji (spelad av författaren själv) rituellt självmord, tillsammans med sin fru Reiko, genom seppuku. Alltså; Mishima regisserade inte bara en film, utan också sin egen död.

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent

 

Källor:

Mishima och snön, Per Svenson, Ellerströms, 1987.

The Life And Death Of Yukio Mishima, Henry Scott Stokes, Cooper Square Press, 1976 (1996).

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree