Diktsamling: Beröringen

Inlagd av Per Klingberg Bokhyllan, Lyrik, Recension måndag, mars 11th, 2013

Beröringen
Diktsamling, Sverige, 2012
Kennet Klemets
Wahlström & Widstrand
Ute nu

— — —

Vad som omedelbart hamnar i blickfånget när läsaren tar Kennet Klemets nya diktsamling i handen är den extremt sparsmakade formen: ingen av dikterna är längre än fyra rader och vissa av dem är bara två rader långa. Att en sådan extremt spartansk och avskalad utformning ställer extremt höga krav på sin poet säger sig självt. I bästa fall blir knappheten en styrka som för läsaren långt mycket längre än vad yvig retorik eller ofokuserad pratighet skulle kunna göra. Det kan ske genom att komplexa och undanglidande företeelser fångas i en så exakt formulering att allting tycks stanna upp i ett förklarat ljus – kanske kan man säga att denna första modell är en sinnesfridens diktkonst så som man exempelvis kan finna den i en del av Tranströmers knappare dikter. Eller så kan poeten tvärtom använda kargheten för att suggerera fram maximal mångtydighet. Diktens fåtaliga tecken blir laddade med ett sådant överskott av betydelse att läsaren egentligen kan utvinna hur många olika dikter som helst ur ett och samma textstycke – världen framstår som rörlig, dynamisk, oroande och ytterst sett ogripbar. Panta rei. Den mycket sparsmakade poesi Bertil Malmberg experimenterade med i Men bortom marterpålarna (1948), till stor del skriven i sviterna efter en kraftig hjärnblödning, har i sina bästa stunder just en sådan kvalitet.

Men återigen; det är en form som kräver sin poet. Blir det inte precis rätt kan dikterna framförallt kännas frustrerat oförlösta, ofärdiga eller bara vaga i ordet allra sämsta bemärkelse. Och jag vill nog mena att svenska poeter de senaste decennierna har excellerat i den här dåliga formen av vaghet; under den, visserligen i sak korrekta, parollen att konsten minsann måste få vara komplex gör poeten det uteslutande till läsarens sak att hitta mening och något estetiskt värdefullt i det oredigerade dunkel hen har låtit ge ut. Inför sådana böcker är det lätt att som kritiker fastna i en reserverad försvarsställning och ägna sig åt pietetsfullt dissekerande och frammumlande av litteraturvetenskapliga trollformler istället för att ställa sig den verkligt relevanta frågan – talar de här dikterna till mig?
Så vad gäller i Klemets fall? Låt mig först konstatera att Beröringen är en bok jag går vilse i under läsningen – för även om boken är blygsam både till antalet ord och sidor så hittar jag ingen självklar ingångspunkt. Jag förblir svävande i osäkerhet inför texten – är det en sammanhängande historia som berättas? Flera av dikterna återkommer uppenbart till familjebildning och föräldraskap. Det är också dessa texter som jag som läsare upplever som mest drabbande. Ibland har dikterna ett ljust och kärleksfullt tonläge:

”Små kroppar med stort revir
Växer som gräs
I klart, hemlighetsfullt ljus”

Ibland får dikterna istället en mörk och hotfull underton som i denna otäcka trerading:

”Stramar åt tyglarna
Kontrollerar luftrummet
Ända ner i barnen”

Jag tvekar i om jag läser den som en dikt om övergrepp eller om skildringen förälderns vanmakt inför en hotfull och svårstyrd omvärld – bestämmer mig så slutligen för att båda läsningarna fungerar och ger olika insikter.
Men familjetematiken är knappast en tillfredsställande ram för alla samlingens dikter och jag börjar leta nya sammanhang. Ibland associerar jag till fragmentestetik, börjar tänka på Sapfo som hon ser ut i moderna, textkritiska utgåvor, till exempel när jag stöter på tvåradingen:

”Flammar upp och försvarar sig
En antijagets like”

Är det en travestering av Sapfos ”gudars like”? Eller en modifiering, en omtolkning, ett tillägg? Eller så är det helt enkelt något jag har hakat upp mig på eftersom Klemets åtminstone någon gång tidigare, i All denna öppenhet som kommer (2011), valt att parafrasera henne. Jag läser och jag läser om, utan att direkt kunna påstå att jag förstår dikten eller vad den handlar om. Men den stannar kvar i mitt huvud och håller mig sysselsatt – vad innebär det egentligen att flamma upp och vara ett ”antijagets like”? Är det att bjuda den store jagutplånaren döden ett sista storslaget motstånd? Eller något helt annat?
Och bäst fungerar boken när jag så lär mig vila i min oförståelse och slutar leta efter sammanhang, tematiska röda trådar och intertextuella blinkningar. Dikterna är öppna för tolkningar åt alla håll. Och ibland, som i exemplen ovan, blir den där öppenheten något dynamiskt och inbjudande, en uppmaning till medskapande.
Sedan finns där andra tvåradingar som bjuder mig samma motstånd och oförståelse men utan att jag egentligen upplever något annat än en mild irritation:

”Stark klåda,
Längst upp, längst in”

Eller varför inte:

”Svart display
Svart konfetti”

Jag läser och jag läser om. Jaha, och vad gör jag av de här textstyckena? Klemets diktsamling är definitivt mer besläktat med det malmbergska kortdiktsformatet än Tranströmers variant och vilka dikter som lockar läsaren till medskapande är säkert högst subjektivt.

Kanske lyckas en annan läsare hitta sammanhang som förblev dolda för mina ögon, kanske lyckas någon annan läsare hitta storartad poesi även i de styckena som blir väl vaga för min smak. Men jag hittar åtskillig poesi här som får mig att tänka vidare, känna obehag och glädje eller bara entusiastisk förvåning, kort sagt; poesi som talar till mig. Jag är nöjd så.

— — —

Per Klingberg