Det vackra I: Skönhetsproblem

Inlagd av Peter Ekström Essä lördag, april 13th, 2013

Detta är den första texten i en kort serie där Peter Ekström reflekterar över olika aspekter på skönhet.

I ett slags undersökning som jag genomfört under ett par decennier har jag frågat olika människor vad de tycker är vackert. Det finns ett tydligt mönster i svaren. Lite skillnad är det på de olika grupper som jag frågat, men inga förändringar i attityder som förändrats över tid.  Jag har alltså ganska bra koll på vad ganska många människor anser vara vackert.

Själv har jag mycket svårt att svara på samma fråga. Det kan bero på ett slags yrkesskada – som konstteoretiker har jag kanske analyserat det vackra lite för mycket – eller också beror det på att jag helt enkelt inte vet.

Det finns företeelser som jag tycker är vackra. Bland annat en del konst. Men varför? Vad består det vackra av?

Låt oss ta Leonardo (1452-1519) och hans teckning Anna själv tredje som exempel. Den är gjord omkring 1499 och är möjligen en förstudie inför en målning med samma motiv som han utförde runt 1510. Teckningen föreställer Jesusbarnet som sitter i knät på sin mor Maria som i sin tur sitter i knät på sin mor Anna. Ytterligare ett barn, kanske Johannes Döparen, lutar sig in mot den lilla gruppen. I målningen är Johannes utbytt mot ett lamm som Jesus rycker i öronen. Bilden har i litteraturen lite olika titlar. I Marco Roscis monografi över Leonardo från 1976 beskrivs den så här:

”Den heliga Anna, madonnan och barnet med Johannes Döparen. Kartong i träkol med inslag av blyvitt och mjuka klärobskyr-effekter i sfumato; 139 x 101 cm.”

Ibland kallas den The Burlington House Cartoon. Egentligen är det nog vit krita, svart krita och kol som använts. Med kartong menas i detta sammanhang en förlaga för en målning. Materialet är åtta ark hoplimmade papper. Bakgrunden är ljusbrun. Sedan 1966 ägs den av National Gallery i London där den hänger idag.

Innehållsmässigt finns det mycket att fördjupa sig i. En mängd diskussionsöppningar visar sig. Som att det kan röra sig om en alternativ, kvinnligt dominerad, gestaltning av treenigheten. Som den märkliga kulten omkring Marias släktträd. Som ”psykologiska” tolkningar (Sigmund Freuds djupanalys av målningen visade sig vara ett grundligt misstag). Men vi ska inte uppehålla oss vid dessa saker.

Det här ett av de vackraste konstverk som jag vet. När jag har varit i London har det många gånger hänt att jag gått in på National Gallery i förbifarten bara för att titta till Leonardos teckning. Tidigare hängde den i ett eget litet rum och där kunde jag bli sittande ganska länge ensam med det gamla konstverket.

Att Anna själv tredje berör mig starkt gör det verkligen inte lättare att beskriva vad denna rörelse består av och varför jag anser att bilden är så vacker. Inga beskrivningar känns självklara. Orden är svåra att använda. För att ändå försöka sätta ord på min känsla måste jag börja i ”fel” ände. Jag får ta till uteslutningsmetoden och notera vad jag inte bryr mig om.

Motivet

Motivet till exempel, spelar ingen roll för mig (när det gäller denna bild). Nu utgörs det av Anna, Maria, Jesus och Johannes. Men för mig hade inte verket förminskats av att det hade varit fyra helt okända personer. Fast hade personerna varit identifierade som några med stark negativ laddning såsom den unge Adolf Hitler med bästis, mamma och mormor, kanske det ändå hade spelat roll. Jag måste här notera att trots att jag är anti-religiös har inte Jesus någon stark negativ laddning för mig – åtminstone inte i denna version.  Bertel Thorvaldsens (1770-1844) berömda skulptur Den uppståndne Kristus (1821) kan dock ge mig kalla kårar på ryggen.

Proveniens

Betyder proveniensen någonting? Ja, det måste nog erkännas att vetskapen att just Leonardo gjort denna teckning ger den en viss aura. Om jag gör tankeexperimentet att någon annan skulle ha utfört Anna själv tredje finns det en viss risk att något av dess verkan då skulle ha gått förlorad. Det spelar med andra ord roll vem konstnären var. Konstnärens ”berättelse” sipprar in i konstverket och ger det laddning, kanske skönhet. Men det betyder inte att Anna själv tredje kan ersättas av ett slumpmässigt valt annat verk av Leonardo. Det vore verkligen inte samma sak.

Det finns många konstverk som på ett mer eller mindre rimligt sätt råkat ut för den ”devalvering” som uppstår när en känd upphovsman avskrivs. Till exempel ett antal verk som tidigare tillskrivits Rembrandt van Rijn (1606-1669) men som experterna i senare tid tillskrivit någon annan. Det förde med sig att den en gång väldigt uppskattade målningen Mannen i guldhjälmen (1650), Berlins stolthet, på Gemäldegalerie, nu hänger på en mycket undanskymd plats i museet. Denna degradering skedde 1985 efter en undersökning av verket. Är målningen mindre vacker för att Rembrandt inte har målat den? Det finns de som anser det. Så här skrev Mats Holmberg i Dagens Nyheter 2006:

”Men om ’Mannen med guldhjälmen’ så länge betraktades som en oskattbar klenod – spelar det någon roll vad som står på namnskylten? Ja, i högsta grad. Knappt hade någon yttrat det ödesdigra ordet ’elevarbete’ förrän tavlans beräknade värde sjönk till en tjugondel av det ursprungliga. Och det glödande expertberöm som i alla år ekat kring verket ersattes av missljud.”

Värde

Men värdet då? Det finns ingen prislapp på Anna själv tredje – det är ett ovärderligt konstverk och det är inte till salu. Utifrån värderingen av andra verk av Leonardo kan man dock anta att om en försäljning blev aktuell så skulle priset inte understiga två miljarder kronor. Prislappen spelar många gånger roll när det gäller konstupplevelsen. Vi har en svårbemästrad tendens att koppla ihop högt värde med kvalitet och kanske med skönhet. Vi tittar ofta annorlunda på ett konstverk som kostar en miljon kronor än ett som kostar ett hundra kronor. För mig, i detta fall, kan jag dock säkert säga att det ekonomiska värdet inte spelar någon roll. Fast ändå måste jag göra en liten reservation. Om Leonardos teckning hade varit väldigt lågt värderad – några hundralappar bara – kanske det i alla fall hade påverkat mig negativt.

 

Omvärldens beömning

Hur är det med omvärldens bedömning? Det är förvisso en mycket stark kraft. Den kan få oss att gilla saker som vi aldrig trodde att vi skulle tycka om. Mat, klädmode, konst och så vidare. Är vi dessutom lite osäkra på vår egen smak är vi ett lätt villebråd.

Anna själv tredje är högt uppskattad av väldigt många människor. Både konstvetare och mindre kunniga personer gillar Leonardos teckning. Den finns beskriven och reproducerad på massor av ställen – i konsthistorisk litteratur men också, som till exempel Mona Lisa, använd till vykort, souvenirer, t-shirts, temuggar och allt möjligt. Kan inte en sådan överexploatering göra att man tröttnar på ett konstverk? Att det på grund av alla olika tillämpningar blir ytligt? Jovisst kan det vara så. Just Mona Lisa är väl det extrema paradexemplet på det här. Hon är nog obotligt skadad. Men en del konstnärer och kritiker hävdar att en alltför stor uppskattande publik är skadlig för konsten i betydligt blygsammare sammanhang. De menar att konstupplevelsen måste vara exklusiv för att ha kvalitet.

För mig håller ändå Anna själv tredje trots att verket är hårt utnyttjat.

Mimesis

Från den tid då kvalitet och skönhet i stort sett betraktades som synonymer kommer också inställningen att konsten ska efterlikna verkligheten så väl som möjligt. Mimesis kallas detta och var ett ideal som knappast ifrågasattes fram till att fotografiet uppfanns 1826 (efter en lång förhistoria). Men även efter den tidpunkten har mimesis-idealet var efterhängset.

Här finns två problem. Dels är det idag mycket tveksamt om likhet är generellt eftersträvansvärt i konsten. Dels kan ju mimesis inte tillämpas när vi inte vet något om förlagan. Marias, Annas, Jesus och Johannes utseende är okända för oss och om Leonardos bild är lik eller inte kan vi helt enkelt inte avgöra.

Umberto Eco är författaren bakom böckerna Om fulhet och Om Skönhet. Så här skriver han:

”På tal om konstnärlig fulhet kan vi erinra oss att det i nästan alla estetiska teorier, åtminstone från antikens Grekland till våra dagar, har accepterats att varje form av fulhet kan uppvägas av en trogen och effektiv konstnärlig framställning. Aristoteles (Om diktkonsten 1448 b) talar om möjligheten att förverkliga det sköna genom att skickligt imitera det som är frånstötande och hos Plutarchos (De audiendis poetis) står det att det imiterade fula förblir fult i den konstnärliga framställningen men att det får liksom ett återsken av skönhet genom konstnärens skicklighet.”

Skicklighet

Ja hur har vi det med skickligheten, det välgjorda? Att något är skickligt utfört anförs ofta som en viktig kvalitet, ibland liktydig med skönhet. Inom konsten har det varit vanligt. Själva ordet ”konst” associeras med ord som ”konstfärdig” eller ”konstfull” vilka är synonymer till skicklighet. Mästerligt utförande, virtuositet är vackert.

Tja, jag vet inte jag. Visserligen är det omkring tio år mellan Leonardos teckning och den målning han gjorde med samma motiv, men teckningen kan nog betecknas som en skiss inför det färdiga verket. Utifrån detta antagande kan man beskriva skissen som rå och ofullbordad medan målningen är genomarbetad och förfinad.

Teckningen är delvis just skissartad, ofärdig. Titta bara på Annas lyfta hand. Eller på Marias fötter. Men målningen är helt genomtänkt och så att säga utan lösa trådändar. Leonardo arbetade med den i fem år. Utifrån tanken att det välgjorda är vackert borde därför målningen vara vackrare än teckningen. Men så är inte fallet. Målningen är långt ifrån ful eller dålig, men i mina ögon är den, jämfört med teckningen, stel, tråkig och banal.

Att skisserna, ofta gjorda ute i naturen, många gånger är mer levande och intressanta än de färdiga verken är ett vanligt fenomen i äldre konst. Eftersom många skisser är bevarade så anades ibland nog detta redan när de gjordes.

Även när det gäller samtida konceptkonst, där utförandet kan vara mycket enkelt – en sandhög på golvet, anförs ofta konstnärens utbildning och skicklighet som ett slags förmildrande omständighet.

Formella kvaliteter

Ligger Anna själv tredjes skönhet i dess formella kvaliteter? Det vill säga, är komposition, proportioner, ljusbehandling, djupverkan och andra sådana egenskaper, avgörande? Den asymmetriska pyramidkompositionen som Leonardo använde sig av var ganska ny 1499. Senare blev den standard. Är den vacker? Skulle den vara lika vacker om man bytte ut Anna, Maria, Jesus och Johannes mot en hög kålrötter? Är det betydelsefullt att bilden är uppbyggd efter det gyllene snittet – ett proportionsförhållande som många människor ofta känner är harmoniskt? Är harmoni detsamma som skönhet?

I konsthistorien och i äldre konstteori är detta en omhuldad tanke. Den leder till matematiken. För Euklides, Pythagoras med flera var det självklart att skönhet kunde definieras matematiskt. Så här skriver Umberto Eco:

”Under 400-talet f.Kr. högg Polykleitos en staty som sedermera kom att kallas Kanon, eftersom den i sig förkroppsligade alla regler för idealiska proportioner, och senare skulle Vitrivius diktera kroppens rätta proportioner som delar av hela kroppen: ansiktet skulle vara en tiondel av den totala längden, huvudet en åttondel, bröstkorgens längd en fjärdedel och så vidare. De varelser som inte hade dessa proportioner betraktades naturligtvis enligt denna skönhetsuppfattning som fula.”

Leonardos teckning skulle alltså kunna reduceras till en serie matematiska formler om man tänker sig att skönhet sitter i proportioner och komposition. Detta var ingen främmande tanke för Leonardo. Han tänkte i dessa banor.

På ett likartat sätt tänkte också modernisterna när de rensade konsten och arkitekturen från ornament, psykologi, känslor och symboler. Kvar blev ytornas och volymernas förhållande till varandra. Den kände arkitekten Le Corbusier (1887-1967) presenterade 1948 ett måttsystem baserat på gyllene snittet och de mänskliga proportionerna. Det brukar kallas Le Modulor och var avsett att användas som utgångspunkt för all arkitektur.

Visst kan väl avvägda ytor och volymer innehålla en skönhetsupplevelse. Men för mig är det inte i detta som skönheten i Leonardos teckning består.

Det finns något mycket förföriskt i det matematiska. Det är lätt gjort att identifiera matematik som sanning – ett verklighetens facit. Matematik framstår som något objektivt. Dessutom har den matematiska definitionen av skönhet en lång tradition. Bara det är imponerande.

Men förekomsten av det gyllene snittet bevisar ju endast just det – att det gyllene snittet förekommer. Värderingen att detta är vackert grundar sig ändå inte på någon objektivitet. Den harmoniska känslan inför gyllene snittet förblir en konvention även om den delas av många människor.

Men formella kvaliteter är mer än proportioner. Djupverkan, ljusbehandling och så vidare. Kan inte skönheten ligga där. Jo, det ligger mycket i det. Jag skulle nog säga att ljusbehandlingen, kanske särskilt den säregna skugga som ligger över Annas ansikte, betyder mycket för min upplevelse av Anna själv tredje.  Som jag ser det måste konstens form och innehåll ses som en enhet.

Estetik

De rent estetiska kvaliteterna då? Kan vi inte falla tillbaka på dem? Kanske det, men i så fall måste vi först definiera vad ”det estetiska” är. Vilket inte är så lätt. Någon modern enhetlig definition finns inte trots att estetik är ett universitetsämne. Ännu mindre är estetik någon objektiv skönhetslära. Nej, begreppet estetik är svårt att använda ens i något sammanhang. Så här skrev en av auktoriteterna på området, Teddy Brunius (1922-2011):

”Jag kunde till exempel säga att estetik är det vetenskapliga studiet av skönheten i natur och konst. Om jag sade så och samtidigt såg självsäker ut, så bluffade jag och talade mot min egen övertygelse. När jag med tungan formar en sådan definition, får jag en äcklande smak i munnen. Ty då måste jag vara viss om vad estetik är för slags vetenskap, om vad skönhet är för något, och om vilka egenskaper som skiljer konstföremål från andra föremål.”

Jag har ofta hävdat att det som får ett konstverk att fungera är ”den poetiska laddningen”. Denna utgörs av det tillfälliga mötet mellan flera olika variabler: Själva konstverket, dess kontext, betraktarens förkunskaper, omständigheterna vid mötet och så vidare. Konstupplevelsen färgas av mixen av variablerna – den poetiska laddningen. Och i vissa fall är den sådan att den tänder en upplevelse hos betraktaren. Långt ifrån alltid, men ibland. Denna upplevelse är ofta ordlös.

Detta relativistiska synsätt är fruktbart. Men kanske inte riktigt heltäckande. Att många människor tycker så lika – är det bara konventioner, sociala överenskommelser? Eller finns det trots allt en gemensam kärna av skönhetsuppfattning? Nja, det finns många kraftfulla argument som talar emot en gemensam kärna. Dels ändrar sig skönhetsidealet över tid, ibland förvånansvärt snabbt. Trots min undersökning är detta inte svårt att konstatera. Det räcker till exempel med att bläddra i några decennier gamla veckotidningar eller läsa äldre konsthistorisk litteratur.

Dels är skönheten provinsiell. Nordisk skönhet är inte densamma som sydeuropeisk vilken i sin tur inte är lik den östasiatiska. Förvisso stärks enhetliga västerländska ideal över världen i takt med globaliseringen. Men helt har de ännu inte tagit över. Och vissa influenser från ”andra hållet” kommer faktiskt också.

Men vi är inte riktigt klara med tillämpningen av uteslutningsmetoden. Det finns några argument kvar som brukar användas i beskrivning av skönhet.

Direktkontakt

En företeelse som jag redan snuddat vid är direktkontakten med motivet. Här är tanken, som i resonemanget omkring skiss och färdigt verk, att det kan uppstå en särskild kvalitet – en friskhet – om det har uppstått en direkt länk mellan motivet och konstnären. Det skulle kunna utläsas i skillnaden mellan ett avmålat fotografi och ett porträtt där någon poserat många timmar inför konstnären.

Detta fenomen skulle delvis kunna beskrivas som autenticitet, ett viktigt kriterium i senare tids försök att definiera konstnärlig kvalitet. Konstverket är så att säga på riktigt och detta är en kvalitet. Kanske också en fräschör som kan ge en skönhetsupplevelse.

Att det händer någonting vid direktkontakt och att detta i bästa fall kan ge ett bättre konstverk – det kan jag vara med på. Men att använda detta som generell princip är svårt. Tvärtom har distans, stilisering, syntetisering, abstraktion många gånger varit viktiga ingredienser för att skapa bra konst.

Hade Leonardo levande modell när han tecknade Anna själv tredje? Sannolikt. Åtminstone en del av tiden. Var det avgörande? Antagligen inte.

Människan

Människan då? ”Människan är människans mått”, hävdade Protagoras (481 f.Kr. – 420 f.Kr.). Det ligger mycket i det och många har anslutit sig till hans tes. Vi människor är varken intresserade eller kapabla att bedöma det som ligger bortom oss. En av den västerländska konstens mest djärva handlingar var att börja måla landskap utan människor eller spår av mänsklig aktivitet. Det var oerhört. En revolution i klass med den abstrakta konsten i slutet av 1910-talet. Och främmande och oskön på ett likartat sätt.

Le Corbusiers Le Modulor är en sentida version av samma tanke. Men det är inte bara ”främmande” proportioner som är problematiska. Mänskliga värderingar och mänsklig psykologi är också en bas för hur vi betraktar även den omvärld som vi inte har skapat själva. Till exempel ger vi gärna djur mänskliga känslor eller värderar deras handlingar med mänsklig moral.

Och när vi ska gestalta det utomjordiska – himmel, helvete, bortre världsrymden, andra dimensioner – förmår inte vår fantasi så mycket. Änglarna och demonerna är förvånansvärt mänskliga. Inte heller monstren får bli alltför omänskliga därför att då kan vi inte associera till dem. Ett spöke måste ha begriplig form för att vi ska kunna bli rädda för det.

Jag kan inte se annat än att bedömning av skönhet trots allt är något subjektivt. Denna subjektivitet kan underbyggas av goda argument och starka konventioner men subjektiv är den ändå. I detta är jag i gott sällskap. Så här skrev Immanuel Kant (1724-1804): ”Smakens omdöme är därför inte ett kognitivt omdöme, och därför inte logiskt, utan är estetiskt – vilket innebär att det är någonting vars bestämmelsegrund inte kan vara annat än subjektivt.”

Som Wikipedia skriver så lade Kant ”emellertid även märke till att när någon kallar ett ting skönt, så anser han inte sitt omdöme gälla endast för han själv, utan för alla människor, och talar om skönhet som om det vore en egenskap hos tinget självt.”

Och hur var det då med min undersökning? Ja, det får vara en cliffhanger. Jag återkommer i ämnet skönhet med ett par texter till.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion