CD: Silverarken/Målgrupp split-LP

Inlagd av John Jonsén Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, april 18th, 2013

Silverarken/Målgrupp split-LP

Bara en prins kan rädda oss nu/The Young Ones Boogie

Skivbolag: Alltid Hela Tiden

Silverarkens betyg:

 

Målgrupps betyg:

 

—

Sedan vinylen kommit tillbaka och nästan satt CD-formatet helt och hållet ur mode, har många nya termer från vinylens gyllene dagar återvänt. Vi har ”första pressar”, de olika storlekarna 7”/10”/12” och framför allt – splitskivor. Även fast splitskivor inte var så vanligt utanför punk- och hardcorescenen, har det ändå lyckats bli ett känt fenomen bland både äldre och yngre generationer, oavsett vad för musik man är intresserad av.

SILVERARKEN:

Silverarkens sida av splitten är väldigt intressant rent genremässigt. Det första man ser om man kikar in på deras facebook-sida är texten: ”Var dag förutan funk är en dag förlorad”, vilket skulle kunna antyda att de spelar funk, rakt upp och ner. Men icke. Funk för min egen del är James Brown, Rufus & Chaka Khan eller Jamiroquai, som man tydligt hört att x antal andra funkband varit inspirerade av. Silverarken har en riktig funklåt med på splitten, ”Obotligt sjuk”. Den har en typisk funk-basgång, wah-wah-effekter på gitarr och en Hammond-orgel, vilket är receptet på en vardaglig funklåt.

Resten av bandets sida av split-LP:n är helt annorlunda. Även fast Hammond-orgeln smyger in då och då, fokuserar låtarna hellre på post-punk och dream pop än funk. ”Avslappningen” och titelspåret är ytterligare bevis på bandets kreativitet att blanda genrer, där basgången fortfarande är kvar i funken, men gitarrerna är fyllda med effektpedaler som skapar en dimmig och mystisk ljudbild. Tänk Slowdive eller The Cure, minus melankoliken. Silverarken har lyckats göra något väldigt speciellt, men flödet mellan låtarna förstör vibbarna som de lugnare låtarna avger. Om de hade koncentrerat sig enbart på post-punken hade deras sida av splitten varit betydligt mycket kraftfullare.

MÅLGRUPP:
Vad är egentligen ”no wave”? Det är en fråga som är näst till omöjlig att förklara. Det är inte bara en genre, utan även en konstform. När det handlar om genren, går den inte att förklara. Någon läskig hybrid av noise rock, funk och avant-garde är min bästa förklaring, och bättre än så blir det knappast. Även fast no wave var ytterst kortlivat på 70-talet, lever den vidare i andra experimentella artister som Swans, Sonic Youth, Big Black och inte minst i Målgrupp.

Trots att Målgrupps sida av split-LP:n bara är tre låtar lång, vägs den upp av den sista låten ”Klubb-muzak”, ett nästan tolv minuter långt ärrande, skrämmande och fullständigt konsumerande verk. Bandets egna beskrivning är ”Målgrupp är varken ett band, ett soloprojekt eller ett konstverk”, vilket är något som hörs redan vid första lyssningen. Låtarna utöver tolvminuters-monstret till låt, ”Multitud” och ”Ung och hipp”, är dissonanta och minst sagt extraordinära. Det känns mer som att låtarna är konst, hellre än musik. Det är givetvis långt ifrån negativt, men faktumet att låtarnas artistiska budskap är nästan identiska gör det hela aningen ostimulerande. Däremot har jag sällan har jag behövt sitta och analysera trumkompen och det släpiga gitarrspelandet, för att kunna fånga ljudbilden. Under just ”Klubb-muzak”, kan man lätt inbilla sig att tolv minuter av sprakande och obehagliga ljud ska bli uttråkande eller uttjatat, men det suger in ens hela kropp och själ. Aldrig har ett så aktivt lyssnande skett under ett så egentligen inaktivt ljudlandskap.

—

John Jonsén är en del av Kulturdelens redaktion

Om man vill beställa split-LP:n, kan man göra det här.