CD: Franco Fagioli sjunger kastrat-arior av Il maestro Porpora
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, december 18th, 2014
Porpora: Il maestro (Naïve/Naxos). Speltid: 80‘00.
Franco Fagioli (countertenor), Academia Montis Regalis, Alessandro De Marchi (dirigent)
Betyg: 
–
”Viva la cottelina!” vrålade 1700-talspubliken när en kastratsångare hade levererat ett sällsynt ekvilibristiskt nummer. Med ”den lilla kniven” avsåg man naturligtvis det redskap som man använde när man kastrerade de små gossebarnen i förhoppningen om en framtida karriär på operascenen eller i alla fall i kyrkokören. Ofta rörde det sig om fattiga italienska familjer som tillgrep detta ingrepp på sina telningar som en sista utväg att skaffa sig en framtida försörjning. Det var naturligtvis ytterst få som verkligen blev framgångsrika sångare, men för dessa väntade verkligen ära, berömmelse och rikedom. Den mest kände av alla är väl Farinelli, men man jublade även åt Caffarelli, Senesino, Crescentini, Pacchierotti, Scalzi och andra.
Senesino (till vänster) på en gravyr från 1700-talet. Den speciella, och här karikerade, kroppskonstitutionen var karaktäristisk för kastraterna.
Jag vet inte hur man ska tolka det, men intresset för kastrater tycks ha ökat markant den senaste tiden. Dels har repertoaren lockat kvinnliga sopraner och mezzosopraner som Cecilia Bartoli, Simone Kermes och Vivica Genaux, dels counter-tenorer som Philippe Jaroussky och David Hansen. Den senare tenderar emellertid att låta lite pressad och vass till skillnad från Jaroussky som sjunger med både lätthet och kraft och klarar de höga tonerna med naturlig glans. Jag har tänkt att han kanske är det närmaste man kan komma kastratklangen sedan man slutat att tillgripa den lilla kniven. Men sedan en tid utmanas Jaroussky av Franco Fagioli, som har samma styrka och lätthet men en varmare klang. Båda är otroliga röstvirtuoser för vilka inget tycks omöjligt.
Nicola Antonio Porpora (1686-1768) målad av okänd konstnär.
Sin nya cd ägnar Fagioli åt Nicola Porporas (1686–1768) musik. Vi får tolv arior ur diverse operor, och stämningsläget varierar från pastoral idyll till högsta dramatik, som när stormen viner och åskan går i orkestern. Academia Montis Regalis under Alessandro De Marchi är rejält på hugget, och Fagioli är i högform och trillar toner så det står härliga till. Visst är det spektakulärt, fattas bara, det hör till genren. Men denna bländande uppvisning av teknisk briljans är trots allt inte sig själv nog utan en del av det musikaliska uttrycket. Det gör att man verkligen kan avnjuta dessa 80 minuter utan att tröttna.
Jag är väl medveten om att en del har svårt för counter-tenorer och finner röstklangen förskräcklig. Om denna skiva inte kan omvända dem är de förmodligen räddningslöst förlorade. Men det är ju värst för dem själva. Vi andra ropar kanske inte ”Viva la cottelina!” men väl ”Viva Fagioli!”
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
PS. Vill man höra en äkta kastratsångare kan man på Youtube söka fram Alessandro Moreschi, ”den siste kastraten”, som hann göra några inspelningar alldeles i början av 1900-talet. Men förvänta er inga större musikaliska upplevelser; om Farinelli lät som Moreschi är kastrathajpen på 1700-talet tämligen obegriplig.
Här kommer några tips för den som vill botanisera vidare i kastrat-repertoaren:
Till filmen om Farinelli mixade man en sopran och en counter-tenor för att få fram en tänkt kastratklang.
