Kapitalismens King Kong intar Vita Huset
Dixit torsdag, mars 3rd, 2016I romanen Kräftans vänkrets av Henry Miller reflekterar författaren hur vilsamt det var för en amerikan att leva ur hand i mun i 30-talets Paris. En jagberusad roman av en Walt Whitman från Brooklyn som besjunger sig själv och sina erektioner så till den grad att en kvinnlig karaktär konstaterar att han nog förväxlat blodfyllnaden med passion.
Millers romankonst gjorde skandalsuccé med en myckenhet av bisarrt sex och kretsande kring könet. Romanen förbjöds av censuren i många länder vilket var bra för försäljningen. Miller blev persona non grata i England och fick inte sätta sin fot där.
Att han kände sig så hemma i Paris berodde på att där är alla nollor. Det passade honom perfekt. En amerikan på hemmaplan tyngs av den amerikanska drömmen att lyckas. Där är alla i princip presidentmaterial. Vem som helst kan bli president, heter det.
Nu verkar vem som helst på väg mot Vita Huset. Donald Trump är en frestelse som de alltmer kommersialiserade medierna inte kan stå emot. Det vita hoppet erbjuder en stor publik till reklammakarna. Alla måste förhålla sig till denne verbale flåbuse som ser ut som en figur hämtad ur Alice i Underlandet och som fläskar på med personangrepp, rasistiska förlöpningar och dryper av ett kvinnoförakt i klass med somliga kyrkofäders. Och som ”säger som det är” som den populistiska klyschan lyder. En sorts politisk slapstick. Bra tv för att uttrycka sig cyniskt. Alltså får han ett enormt medieutrymme. Fenomenet Trump är på sätt vis ett tecken på att den offentliga språkförstörelsen har nått ända in i kärnan av i den amerikanska politiken och hotar demokratin. Hur skulle en politisk sakdiskussion se ut med Donald Trump – som att försöka få något vettigt ur en pneumatisk borr.
Det demokratiska samtalet, en av våra stora andliga landvinningar, tynar och dör i en kommunikativ ödemark utan nyanser, turtagning, respekt för motståndaren eller kompromissvilja.
Jag hade förmånen att bevaka Obamas första kampanj 2008. Obama är en lysande talare men uppenbarligen för lite av en Machiavelli för att kunna lotsa igenom sina förslag i det politiska maskineriet med alla dess reaktionära bromsklossar och lobbyister som mot rundlig betalning arbetar för utomparlamentariska krafter som vill skydda sina intressen. Därav besvikelsen. Obama väckte helt enkelt orealistiskt höga förväntningar. Men ingen – vare sig meningsfränder eller motståndare – behövde sväva i tvivelsmål om innehållet i hans politik.
Ett påstående jag ofta hörde 2008 var att landet var totalt polariserat. Den verkar ha fortskridit så långt att politiken över partigränserna gått helt i stå.
Kanske är det därför Donald Trumps politiska statements, när de inte består av dräpande personpåhopp, i så hög grad utgörs av bombastiska talakter av typen ”jag ska deportera X, döda Y, bannlysa Z som invandrare, bygga staket längs gränsen mot Mexiko, beordra användningen av tortyr när det gäller misstänkta terrorister” (vilket är förbjudet enligt amerikansk lag, också för presidenten, men sådana teknikaliteter är nog inget hinder för Trump). Han är dessutom så patriotsäkrad att han kan uttrycka sin beundran för Putin utan att någon kallar honom landsförrädare. Tänk om Obama gjort samma sak… Och man kan undra vad NATO tycker om denna valfrändskap.
Nu ska man inte underskatta Trump och tro att han av födsel och ohejdad vana ständigt trampar i klaveret. Han är ju bevisligen en skicklig och noggrann affärsman som hatar att förlora. Man måste utgå från att hans kampanj och utspel är noggrant kalibrerade i en affärsplan. Kanske ser han kampanjen som ett djärvt affärsmässigt vågstycke där Vita Huset ligger i potten. Han och hans stab har kanske upptäckt att tiden är tillräckligt ur led för ett sista steg i en vertikal integration där Vita Huset och Trump Tower fusioneras. Kapitalismens King Kong, ett monster made in the USA, kan bli nästa herre på täppan och kan rationalisera bort alla sina lobbyister. Och slå dövörat till dvärgalåten om jämlikhet, jämställdhet och slikt krafs. Det är omöjligt att förutse vilka politiska gravitationsvågor en sådan fusion avger. Men man behöver nog inte några sofistikerade mätinstrument för att varsebli dem och helt säkert har de inte vänsterspinn. En ny ljuv oföutsebar skräckvärld väntar oss alla. Verkligheten överträffar fiktionen.
—
Dixie Ericson är frilansjournalist