CD: Inland Sea med Stephan Micus
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, juni 17th, 2017
Stephan Micus: Inland Sea (ECM/Naxos). Speltid: 54’00.
Stephan Micus (balanzikom, nyckelharpa, chord and bass zithers, shakuhachi, voice, steel string guitar, genbri)
Betyg:
Varför besvära andra när man kan göra allt själv? Stephan Micus är mannen som spelar det mesta och mixar ihop det till något som är omisskännligt Micus. Jodå, han sjunger också, helst på ett eget uppdiktat språk. Han är en resenär i geografin och anden och musiken och hämtar sina instrument och musikaliska idéer från när och fjärran. Det är världsmusik i bokstavlig mening, men samtidigt är det musik som söker sig bortom världen. Hans 22:a och senaste soloalbum för ECM heter Inland Sea och ska uppfattas såväl bokstavligt som inlandshav som Bajkalsjön och Kaspiska havet som i mer metaforisk mening som hav inom oss. Det låter kanske som om det drar åt new age, men Micus är nog lite för musikalisk för att hamna i den fållan och fällan. Det hindrar inte att det hela kan vara nog så meditativt och bjuda vila för vilsna själar.
När man lyssnar på Inland Sea kan associationerna kan gå åt alla möjliga håll, allt ifrån Rolf Lislevands tolkningar av musik från renässansen till Anouar Brahems arabiska lutmusik och traditionella japanska toner. Den japanska bambuflöjten och dess suggestiva klang återkommer ofta hos Micus. Ett instrument sticker ut lite extra på den här skivan är, rätt oväntat, den svenska nyckelharpan. Av skivutgivningen att döma tycks uppleva något av en renässans idag, och nu har den alltså även hittat till Tyskland. Men Micus trakterar den förstås på sitt eget sätt, vilket gör att man först kanske inte ens identifierar att det faktiskt är en nyckelharpa man hör. Men det är det alltså, och den tillför trots allt ett slags nordisk klang.
På något märkligt sätt lyckas Micus smälta ner alla disparata influenser och klanger till ett helt eget och sammanhållet idiom.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion
