Scen: Arabia Felix på Stadra Teater

Inlagd av Kulturdelen Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen lördag, juli 8th, 2017

Stadra Teater

Arabia Felix. En musikteaterföreställning

Manus och regi: Johan Bernander

Musik: Anders Ortman

Scenografi: Märta Fallenius

Ljusdesign: Kenny Nilssson

Kostym: Mari Gasslander
Mask: Märta Gasslander
Inspicient: Dragan Popovic
Producent: My Larsson
Medverkande: Peter Eriksson, Lasse Fors, Eva Halldert, Ellen Hennig, Rune Jakobsson, Gunilla Orvelius, Magnus Wetterholm och barn och ungdomar från Stadra scenskola

 Premiär den 7 juli 2017

–

Det danska segelfartyget ”Grönland” avseglar 1761 mot ”Det lyckliga Arabien”, eller som i pjästiteln: Arabia Felix, dagens Jemen.

I år kan Stadra Teater inte luta sig mot några litterära personer eller deras sammanhang, som man gjort i föreställningar kring till exempel Söderberg, Gullberg eller Ferlin. ”Arabia Felix” är en nyskriven pjäs av Johan Bernander om en för de flesta okänd expedition till det Arabiska halvön. Ett äventyr för de fem danska vetenskapsmännen ombord, men också för Bernander själv, kan jag tänka. Lite våghalsigt till och med.

Men han sätter de rätta vibbarna från början. Vi känner äventyrslusten och förväntningarna tillsammans med dem när de seglar ut. Men också starka stråk av ödesmättad oro: ska de klara sig levande genom den långa resan, med okända sjukdomar och matförråd som kan sina? Mycket snart blir det i ordväxlingarna klart också att det finns stora olikheter mellan medlemmarna i expeditionen, rivalitet om ledningen och stark kamp om vetenskaplig prestige.

Svenska blomsterkungen Linné skymtar förbi och han ska dyka upp alltmer under resans gång. Teaterchefen Magnus Wetterholm och tillika illustratören på resan – Baurenfeind – får i ett roligt nutida mellanstick argt påpeka att ”det skulle ju handla om Linné”. Vilket det ju inte skulle, men nu kommer han med ändå, där han i Sverige väntar på både nyheter och insamlade prov från expeditionen. Lite buttert spelad av Eva Haldert och oftast omgiven av en skock lärjungar, nämligen barnen och ungdomarna från Stadra scenskola som i den här pjäsen smälter in bättre än i många av de tidigare.

När resenärerna efter en hel del förseningar och vedermödor når fram till ”Arabien” formar de, tillsammans med de vuxna skådespelarna, något som liknar ett gammaldags julspel. En sådan där gammaldags tablå som numera bara finns på kort eller i någon ambitiös skolas julspel, ni vet med alla historiska gestalter grupperade i dräkter kring krubban.

Jag tror ingen teaterscen i landet skulle våga göra detta idag, men på Stadra fungerar det. Anders Ortmans mäktiga musik, skådespelarnas avancerade körsång tillsammans med alla vackra dräkter och ett förklarat ljus från strålkastare, allt omfamnar oss med det fantastiska att ÄNTLIGEN ha nått Arabien. Starkt och omvälvande, men ändå med det gamla julspelets oskyldiga  oförställdhet.

Jämfört med flera av tidigare års uppsättningar finns det här inbyggda svårigheter att komma de olika karaktärerna på djupet. Visserligen får filologen (Gunilla Orvelius) citera Dante men så värst många andra djuplodande citat har man ju inte tillgång till.

Därför får musiken en viktig roll Eller rättare sagt, Johan Bernanders texter till Ortmans musik. Där kan karaktärerna stanna upp och reflektera, drömma eller på annat sätt öppna upp sig.

Jag tror att det också är i en sång som Bernander träffar något väsentligt. Nämligen det oväntade, när man måste uppgå i en annan värld, långt från sin egen, invanda. Först DÄR, där inget annat finns, ser man sitt eget liv och tillvaro.

Jag minns själv en natt för länge sedan då jag var i basarerna i Kairo med vattenpiprökande män, folkvimmel och pumpande musik. En sällsam upplevelse som jag aldrig glömmer, men tack vare Bernander förstår jag nu att en väsentlig del av upplevelsen var att jag då faktiskt förstod vilket liv jag själv har.

Ortmans musik bär mycket av stämningen rakt igenom. Den är suggestiv, exotisk men också symfonisk i sin karaktär med mörka stråk av syntar och vibrafon.

Scendekoren av Märta Fallenius är kongenial. Stadras grova träväggar och stadiga träpelare på scenen blir en naturlig skeppsinteriör, men därtill tänder hon och ljusdesignern Kenny Nilssson upp stjärnor taket och färgsätter de rätta detaljerna.

Skådespelarna förtjänar beröm på alla händer: Orvelius med sin otrevliga von Haven, framförd med hennes särskilda skärpa och precision.

Peter Eriksson med sin naturforskande Forsskål (Linnés favorit), Ellen Hennig med doktorn Kramer som kämpade en omöjlig kamp mot sjukdomarna som besegrade dem en efter en. Lasse Fors med övertygande närvaro både när han spelar kapten eller Imamens högra hand. Och Rune Jakobsson förstås, denne Stadraveteran – med kanske lite mindre utrymme än vanligt – men som med små medel gav bottnar även åt en kartograf med sextant. För övrigt den ende som överlevde och den ende som kunde ge något beständigt resultat åt eftervärlden (noggranna kopior av kilskriftinskrifterna i Persien på återresan)

Egentligen var hela resan ett magnifikt misslyckande, som pjäsens skapare och regissör Johan Bernander också skriver i programmet. Han har inte kunnat släppa historien och tror att förklaringen är en skräck för att ingenting ska finnas kvar efter oss när vi är borta. Att bara glömska finns kvar efter även den mest storstilade expedition.

Hans pjäs ser ju paradoxalt nog till att det inte blir så.

Stadra teaters intensiva, livaktiga och känslorik spel kan man heller inte släppa – och absolut inte glömma. Följ med på seglatsen!

__________

Martin Dyfverman tillhör Kulturdelens redaktion.