Poesi: Paris ett poem av Hope Mirrlees

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, december 18th, 2017

Paris ett poem

Hope Mirrlees

Översättare: Ylva Gislén

ellerströms. 55 sidor. Har utkommit.

 

Den tidiga modernismen har länge beskrivits som något av en heroisk kamp mot borgarbrackor och akademism för att etablera en ny konst. Under senare tid har man något modifierat bilden och även anfört modernismen som något av en backlash för kvinnliga konstnärer som hade svårare att göra sig hörda bland de kaxiga unga männen och deras provokationer – där kvinnoföraktet dessutom hörde till programmet hos de italienska futuristerna. Å andra sidan har man också lyft fram en rad kvinnor som i den tidigare historieskrivningen hamnat i skymundan eller över huvud taget inte nämnts.

En av de dessa kvinnor är Hope Mirrlees, en engelsk författare som rörde sig i utkanten av Bloomsburygruppen och var god vän med T.S. Eliot. Hennes modernistiska produktion är inte stor, men 1919 slog hon till med långdikten Paris a Poem, som gavs ut på makarna Woolfs förlag, Hogarth Press. I ett brev beskriver Virginia Woolf hur pudret föll i drivor omkring Mirrlees och att doften var så stark att man var tvungen att gå ut i trädgården. Kanske anar man också en viss rivalitet när Woolf konstaterar att det ”känns skamligt” att någon ur den yngre generationen ska ha kunnat skriva en så ”dunkel, oanständig och briljant dikt”; dessutom ”är hennes grekiska och ryska bättre än min franska”. Ändå, konstaterar Woolf, ”känns det som att något saknas”.

Nu föreligger verket på svenska som Paris ett poem. Själva dikten är på 20 sidor, men med översättaren Ylva Gisléns förord och utförliga kommentarer, och två uppslag med collage, kommer volymen upp i 55 sidor. Mirrlees Paris-dikt är typisk för sin tid. Det är lätt att associera till Guillaume Apollinaire, Majakovskij och T.S. Eliot – och varför inte till hennes engelske frankofile landsman, boxaren och poeten Arthur Cravan. Man kan också notera att den språkkunniga Mirrlees utan problem kunde läsa alla dessa i original. Kanske kan man säga att Paris ett poem befinner sig någonstans mellan Apollinaires ”Zone” (1913) och T.S. Eliots Det öde landet (1922). Precis som Apollinaire flanerar hon runt i Paris och låter intrycken strömma mot henne. Men hon är långt från Apollinaires melankoliska vemod och ambivalens inför storstaden. Dessutom är hon mer fragmentarisk, blandar snabba iakttagelser och reflektioner med reklamaffischernas braskande budskap och skapar ett collage i ord. Till det tidstypiska hör också leken med typografin, där orden dras isär från varandra, presenteras vertikalt och återges med olika typsnitt. Hon skiljer sig från Eliot genom att fascinerad bejaka den modernitet som han såg som ett kulturellt och moraliskt förfall, men de förenas i lusten att strö lärda allusioner omkring sig. Här vimlar det sålunda av hänvisningar till kända konstverk i Louvren, något som motiveras av att man nu, 1919, efter världskriget höll på och packade upp de undangömda samlingarna. Men kulturarvet blandas med varuhusens utbud och med vad Virginia Woolf kallade oanständigheter, nämligen antydningar om skörlevnad och prostitution. Här är Gisléns kommentarer synnerligen värdefulla då en rad som ”den lille Jesus kissar” blir fullt begriplig först om man känner till att ”litet Jesusbarn” var slang för en prostituerad pojke. I kommentarerna redovisas också vilka konstverk, personer och platser i Paris som Mirrlees syftar på i olika sammanhang. Här får vi även alla de franska fraser översatta som Mirrlees älskar att strössla texten med.

Översättningen fungerar överlag bra, även om jag ställer mig frågande till ett och annat. Det är till exempel lite förbryllande varför inte alla franska ord och uttryck lämnas oöversatta, vilket vore det rimliga, då ju språkblandningen hör till Mirrlees särdrag. På ett ställe väljer hon också att tala om en ”mujik”, vilket Gislén förvandlar till ”rysk bonde”. Det är i och för sig helt korrekt, men Mirrlees har ju, som ryskkunnig, valt att använda just det ryska ordet, som alltså borde bli ”muzjik” i den svenska versionen. Det händer också att översättningen liksom lägger en del tillrätta. Nog höjer man på ögonbrynen när man stöter på ordet ”romer”; det blir i sammanhanget anakronistiskt och det är svårt att tro att Mirrlees skulle ha uttryckt sig så. Det gjorde hon inte heller utan skrev, som man kunde vänta, ”gypsies”. Man kan också fråga sig varför Gislén väljer att skriva ”den girige” när originalet har ”Harpagon”, det vill säga en direkt och mycket tydlig anspelning på Molières pjäs Den girige. Nu måste Gislén i stället förklara sambandet i kommentaren. Ibland sker små tillägg som inte behövs som när Mirrlees korthuggna ”The Seine, old egotist” förvandlas till: ”Floden, den gamle självupptagne Seine”; med dessa adjektivformer blir dessutom floden på svenska till en gubbe, medan Seine på franska är femininum och på engelska könsneutral. Och där Mirrlees låter Marne flyta mellan lyckliga stränder blir det i den svenska versionen i stället floden som är lycklig genom att ”flyta leende mellan stränderna”.

Och jag har nog lite svårt att uppfatta ”petites bourgeoises” som synonymt med ”fattiga ärbara kvinnor”, och att de har ”hjärtan fulla av den förstörda picardiska provinsen” är inte lika drabbande som att deras hjärtan ”are the ruined province of Picardie”. Deras hjärtan är alltså inte fulla av en förstörd provins; de är detta ödelagda nordfranska Picardie, där västfronten gick och som av krigets bombardemang förvandlats till ett ruinlandskap.

Detta sagt är det bara att hälsa den lilla boken välkommen och att vara tacksam över Gisléns ambitiösa arbete med kommentarerna. Man kan konstatera att Hope Mirrlees med Paris ett poem år 1919 tog plats i avantgardets frontlinje. I sin dikt gav hon storstaden Paris en konstnärlig form som fångar dess motsägelsefullhet och dess uppvaknande efter kriget, en brusande storstad på väg att återta sin plats som modern och turbulent metropol, där flanören och tunnelbaneresenären kan berusa sig av högt och lågt i ett aldrig sinande och virvlande flöde. Ändå måste jag erkänna att jag kan förstå Virginia Woolfs reservation, detta att ”något saknas” i denna modernistiska tour-de-force. Kanske är det så att texten trots allt tenderar att bli lite av ett uppvisningsnummer.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.