Bok: Medaljonger av Zofia Nałkowska
Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension torsdag, december 27th, 2018Medaljonger
Zofia Nałkowska
Översättare: Emi-Simone Zawall
Bokförlaget Phaeton. 101 sidor. Har utkommit.
Zofia Nałkowska är inte speciellt känd i Sverige. Men den som intresserar sig för Bruno Schulz kan ha stött på henne, då hon var en av hans brevkontakter. I Polen räknas hon som en av landets stora mellankrigstidsförfattare och kom att bli något av intellektuell institution. Det gjorde att hon direkt efter 2:a världskriget engagerades till Kommissionen för utredning av Tysklands brott i Polen, vars uppdrag var att undersöka och dokumentera vad som hänt under kriget. Hon besökte förintelseläger och hon frågade ut såväl offer som förövare och vittnen. Av det insamlade materialet valde hon också att 1947 sammanställa boken Medaljonger. Nu finns den äntligen på svenska, översatt av pålitliga Emi-Simone Zawall som också skrivit ett efterord.
Det är en liten bok på runt 100 sidor, men den drabbar hårt. Jag vet inte hur Nałkowska själv såg på genren, men förlaget och översättaren beskriver den som en novellsamling. För mig framstår det som missvisande. Det faktum att de sju bidragen är skrivna av en litterärt medveten författare gör dem inte till noveller. Här finns egentligen ingenting som man brukar förknippa med fiktion eller novellkonst. De saknar nästan helt vad fiktionsteoretikern Dorrit Cohn kallar fictional signposts, ”fiktionsmarkörer”, och deras uppbyggnad handlar inte om att berätta en bra historia. Snarare rör det sig om korta reportage. Deras etos bygger också på att Nałkowska återger vad som faktiskt hänt, vad hon sett och vad vittnen berättat för henne. Sedan har hon naturligtvis valt en presentationsform som så effektivt som möjligt ska förmedla detta till läsaren och ge framställningen en etisk kraft. ”Människor gav andra människor detta öde”, skriver hon, och denna insikt genomsyrar hela boken och hugger även tag i läsaren.
Minnesplatta på huset i Gdansk där professor Rudolf Spanner experimenterade med att tillverka tvål från nazismens offer. Foto: Mieciu K.
Här finns fruktansvärda interiörer från professors Spanners tvålfabrik och från slottet där fångar hölls fängslade i avvaktan på att gasas ihjäl i skåpbilar. Här finns historien om kvinnan som gömmer sig undan nazisterna men till sist låter sig infångas och föras till Majdanek för att det trots allt ger henne en chans överleva. På frågan varför SS-vakten slog henne i lägret, svarar hon kort: ”För att hon ville det. Det fanns inget annat skäl.” Vi får också berättelsen om kvinnan som kastar sig från ett tåg på väg till ett läger men skjuts i benet och blir liggande vid banvallen. Folk i trakten samlas och tittar på henne, men ingen vågar göra något.
Boken avslutas med mer allmänna reflektioner om nazismen. Här tror jag emellertid att Nałkowska underskattar rörelsens ideologiska drivkraft när hon ser lägren som i första hand ekonomiskt motiverade. Tvivelaktig är också tesen att nazismen speciellt skulle ha tilltalat ”medfödda instinkter” hos ”kriminella, mördare, tjuvar, hallickar”. Men det här är ju bara några slutreflektioner i boken och påverkar den inte i övrigt.
Nałkowskas stil är korthuggen och sparsmakad, fullständigt osentimental och med sinne för det obevekligt konkreta och för den talande detaljen. För en som i likhet med undertecknad är en stor beundrare av Hanna Krall är det också spännande att se hur mycket hon uppenbarligen lärt av Zofia Nałkowska. Medaljonger är en klassiker i sin art, lika drabbande och uppfordrande idag som när den kom ut för drygt sjuttio år sedan.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
