Roman: Österlandsfärden

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, april 24th, 2020

Österlandsfärden

Hermann Hesse

Översättning och efterord: Bengt Samuelson

Bakhåll. 94 sidor. Har nyss utkommit.

—

Jag ska göra några sista kalkyler

Och studera förloppet i ett experiment

Om förändringarna stöder teorin

Så kan vatten förvandlas till vin

 

Jag har funnit några papper i en grav

Det är bortglömda rester från en svunnen kultur

Jag vill tyda dessa gamla fragment

Som om ingenting väsentligt har hänt

 

Så sjunger Kjell Höglund med lika exoterisk som nasal stämma i Genesarets sjö, och det är en stämma som ligger nära Hermann Hesses mystiskt sökande. Bakhåll har nu gett ut Österlandsfärden, vilken är förlagets femte av Hermann Hesse. Bengt Samuelson står för den tacksamma översättningen, som är modern men inte anakronistisk.

Man brukar lite skämtsamt säga att Hesse skrev en roman för varje livskris, och hur mycket skämt det ligger i det är oklart. I alla fall gäller det för hans stora romaner, så som Glaspärlespelet och Stäppvargen. Med det sagt är inte Österlandsfärden en liten roman, även om den är lite tunnare. Samtidigt är bokens handling också något tunn, men det är inte för handlingen som sådan man läser Hesse. Bokens berättare ger sig ut på en pilgrimsfärd mot Österlandet i sökande på andlig mening tillsammans med ett ordenssällskap, men färden kommer av sig och berättaren tappar kontakten med sällskapet. Därefter försöker berättaren förstå varför, för att sedan återförenas med orden. När han återfinns blir en del av orden igen, i dess sökande, infinner sig en meningsfullhet. Det är en fyllig fiktiv värld som man förstår bredden av genom att Hesse antyder mycket som han aldrig vidareutvecklar. Det finns mer i denna fiktion än vad som presenteras.

Resan med orden, Samfundet, görs i efterdyningarna av första världskriget, ett av Hesse ansett meningslöst krig. Det är efter detta absurda krig som man ger sig ut, sökandes. Orden har dock alltid funnits, precis som sökandet. Vad färden till Österlandet handlar om kan, med Hesse egna ord, ”tyckas ogripbart” för en utomstående. I bakgrunden skönjer man dock spänningen mellan en ett kontemplerande liv kontra ett aktivt. Det kontemplerande trumfar eftersom det utforskar och söker. För precis som med handlingen är det inte det aktiva som står i centrum, utan reflektionerna som görs längs vägen. Eftersom Hesse premierar eftertanken både i form och innehåll samspelar de två aspekterna tydligt med varandra, vilket även bokens handling och tematik gör.

När Hesse fick Nobelpriset i litteratur 1946, var det bland annat för hans humanistiska ideal. Men hos Hesse finner jag snarare nietzscheanska ideal, vilket inte hindrar andliga inslag. Humanismen anklagas ibland, och ibland inte, för att ha ett underskott av människa; man ger människan på förhand en given essens. Hesse däremot utforskar förutsättningslöst. För alla som deltar i resan till Österlandet, i sökandet efter mening, gör det av olika skäl, ingen detsamma. Var och en har sitt eget sökande, som Hesse är noga med att påpeka. För ”var och en av dem bar med sig sin dröm, sin önskan, sin sång i hjärtat, och likväl följde de alla den stora strömmen och hörde alla samman […]”. Därmed har alla i följeslaget både något de är ensamma om, men även något gemensamt. Vad som är vad skiljer sig åt. Hesse försöker inte systematisera och kategorisera. Tvärtom, för ”[i]ngenstans finns en enhet, en enda medelpunkt, som hjulet vrider sig runt”.

Hesse nämner ofta – i så när alla sammanhang – Friedrich Nietzsche som en stor påverkan. Men precis som filosofen ville, är inte Hesse en lärjunge som följer blint. Det finns idéer i berättelsen som inte rimmar så nietzscheanskt. Leo, som är orderns förklädda ledare, säger att lagen som man borde underkasta sig är att tjäna. Han förespråkar en enkelhet och ett anspråkslöst liv. Människan ska inte försöka härska, eller i alla fall är det avsett få. Det må inte vara så nietzscheanskt men Hesse tycker däremot att man borde veta vem man är, vilket svarar bättre mot diktarfilosofens tankar. Men, samtidigt förordas medlidande och ödmjukhet, men även det lustfyllda i samklang med allvaret.

Österlandet, och Orienten, spelar, som boktiteln antyder en central roll i boken. Österlandet befinner sig i periferin och ges epitet så som ”sagolandet” och ”ljusets hemort”. All längtan och önskan riktas mot det. Färden beskrivs som en del av ”en evig strävan hem, mot morgonen, mot hemlandet”. Österlandet är det främmande och hoppingivande. Samtidigt är det Samfundet, de som i mycket är främmande  för Österlandet, som hålls för de upplysta, och den lokala befolkningen som de kommer i kontakt med vill bli upptagna i ordern. Så även om Österlandet är i centrum befolkas det av dem som inte är därifrån. Men Hesse gör sig inga illusioner, på samma gång som han just gör det – hans orient är inte av denna värld. ”… vårt Österland var inte bara ett land och ett geografiskt begrepp, utan det var själens och ungdomens hemort, det som var överallt och ingenstans, sammansmältningen av alla tidsåldrar.” Österlandet blir en sinnebild – men det ockuperas inte av österlänningar, i alla fall inte så mycket bland boksidorna.

Berättelsen bjuder på en mängd metalitterära inslag. Hesse refererar till en kulturell bildningskanon, men han är även frisk med självreferenser. Boken kan läsas med stor behållning utan att alla referenser förstås eller fångas upp. Trots sina tjocklek är det mycket bok i boken.

—

Isak Adolfsson