Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Pesten

Roman: Pesten

Pesten

Albert Camus

Översättning: Jan Stolpe

Albert Bonniers förlag. 254 sidor. Har nyligen utkommit.

När den fransk-algeriska nobelpristagaren Albert Camus (1913-1960) gjorde sin egentliga debut 1942, gjorde han det med en trilogi över det absurda: romanen Främlingen, dramat Caligula och essäsamlingen Myten om Sisyfos. Camus fann det absurda i människans strävan efter att finna mening i en värld som saknar inneboende mening. Den efterkommande trilogin var revoltens trilogi. Här återfinner vi romanen Pesten, dramat De rättfärdiga och essäsamlingen Människans revolt. Genomgående för varje cykel, och han hann bara färdigställa två innan sin förtidiga död, är att man med fördel kan läsa romanen och dramat genom essäerna. I Människans revolt kan man läsa om det absurdas revolt. Genom att revoltera mot avsaknaden av mening skapar man en mening genom sin protest. Värdet som uppstår gäller inte bara för en själv utan för hela samvaron. ”Jag revolterar, alltså finns vi” säger Camus parafraserande på Descartes devis. För om det absurda angår oss alla, omfattar revolten oss alla. Det är just denna revolt som ligger till grund för Pesten, och dess berättare pestläkaren Bernard Rieux.

Handlingen utspelar sig i den algeriska staden Oran. Staden är i sig en karaktär, och den inför människan likgiltiga tillvaron har stått som modell. Just för att staden är blasé kan man göra sig egna nöjen, och Camus föredrar de enkla. Det första tecknet på pesten som doktor Rieux, och hela staden uppmärksammar är alla döda råttor på stadens gator. Råttorna, i egenskap av att vara döda råttor utan synbar anledning, representerar det förnuftsvidriga i staden, som man likväl måste förhålla sig till. Råttorna är döda vare sig man vill det eller inte. Pesten får invånarna att inse det absurda, vilket smärtar, och att resa sig mot den och genom revolten gör man sig en mening. Som författaren själv skriver, ”[pesten] drev oss till att själva tillfoga oss lidande och fick oss att bejaka smärtan.”

Boken är en filosofisk roman, men inte en filosofisk roman med karaktärer som var för sig representerar en idé. Camus karaktärer har karaktär, de är mer än en samling filosofiska begrepp personifierade. Camus har sagt att anledningen till att han själv inte såg sig som filosof utan konstnär var för att han alltid tänkte i bilder när han skrev, inte i begrepp.

I somliga avseenden kan man läsa boken allegoriskt om den motståndskamp som Camus deltog i under andra världskriget. Precis som Rieux deltar i kampen mot den absurda pesten, deltog Camus i kampen mot den absurda nazismen. Men, en sådan läsning får inte dras till sin spets. I Camus publicerade anteckningar får vi veta att författaren var emot så kallad engagerad litteratur, vilket dock inte utesluter att litteraturen kan beröra engagemang. Men det finns samtidigt en ständig glidning i texten och man är inte alltid säker på vad som egentligen anspelas på.

Pesten är vad man skulle kunna kalla Camus ryska roman i det att den är flerstämmig som en roman av Dostojevskij och har ett rikt galleri av karaktärer och handling. Man kan säga att Främlingen är Camus, så att säga, egalt franska roman, och Fallet hans kafkaeska med sin skuldtematik.

Vi hittar alltså en rad stämmor i boken.

Det är ingen slump att huvudkaraktären Rieux är doktor. En doktor har, åtminstone i sin tjänst, en mekanisk syn på tillvaron, en som man ofta beskyller för brist på mening. Men Rieux vill sträcka sig bortom pestens patologi och finna en mening. Rieux vill överskrida en mekanisk förståelse av tillvaron, och det är därför han drivs sin kamp mot smittan. Den är inte synlig, men den finns alltid där och man är ensam inför den. Under sådana förhållanden är en själv och ens karaktär det enda man med säkerhet har, och man ska vara hederlig, säger Rieux, som anledning till varför han bekämpar pesten. Det är det enda hederliga man kan göra, och bör göra. Annars kan man inte vara lycklig, och just det borde man vara i ett pestsmittat Oran.

Den besökande journalisten Rambert blir fast i staden och tvingas uppehålla sig där som i exil. ”Det första som pesten gav våra medborgare var således exilen”, skriver Camus. Exilen genomlevs genom att inte fokusera det som är bortanför, utan i det som är, inte före eller efter. Rambert planerar att fly Oran men stannar för att delta i den gemensamma kampen mot pesten. Pesten ger människan en chans att ”börja om från början”. För ”pesten hade avskaffat alla värdeomdömen”, man blir tvungen att omvärdera tillvaron.

Fader Paneloux predikar att ”mina bröder, ni är i olycka, mina bröder, ni har förtjänat det.” Pesten är således Guds sätt att straffa de gudlösa. Guds kärlek är hård och därför måste man lida. Camus formulerar här en kristendomskritik av att de religiösa göra sitt lidande – pestens lidande – till en dygd och att godtar lidandet förbehållslöst. Camus säger genom Rieux att Gud, oavsett om han finns eller inte, på inga vilkor intresserar honom eftersom han inte finns här, bara där. Dessutom vänder sig Rieux mot fader Paneloux benägenhet att resonera i termer av antingen-eller. Pesten bryr sig inte om du är antingen gudfruktig eller gudlös, den tar både-och.

Ofta hör man att Camus skulle vara existentialist, men Pesten visar tydligt att han inte kan kategoriseras så. Existentialismens förgrundsgestalt Jean-Paul Sartre hävdade att hos människan föregår existens hennes essens; man gör sig sin essens. Denna tanke om radikal frihet finns inte hos Camus, för det finns ingen frihet, det finns bara pest. Trots en absurd revolt är det absurda egentligen kvar. Camus är absurdist, men han är inte pessimist, för människan finns också kvar på andra sidan revolten.

Att Rieuxs fru dör i bokens slut trots att hon befunnit sig utanför karantänen som upprättats kring det pestsmittade Oran är inte rimligt, och just därför är det ett rimligt inslag i denna absurda roman. Där den ena pesten tar slut tar den andra vid. Man återkommer alltid till pesten, och däri består utmaningen, att inte nötas ut i sin kamp mot smittan. Men Rieux uthärdar och gör pesten till sin egen, och därför måste man föreställa sig Rieux lycklig.

Isak Adolfsson

 

 

 

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree