Kulturhistoria: Det ockulta sekelskiftet

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, juli 23rd, 2020

Det ockulta sekelskiftet

Per Faxneld

Volante. 238 sid. Har utkommit.

—

1981 kom Peter Cornells bok Den hemliga källan. Det var en verklig aha-upplevelse att läsa den. Den visade med stor tydlighet att den tillsynes rationella och forminriktade abstrakta konsten som slog igenom i början av 1900-talet hade betydligt dunklare och flummigare rötter än vad många tidigare hade trott.

Religionshistorikern Per Faxnelds bok Det ockulta sekelskiftet breddar och fördjupar Cornells bok på ett mycket förtjänstfullt sätt. Den är inte en aha-upplevelse på samma omvälvande sätt som Den hemliga källan men innehåller likväl, förutom mer bakgrund, fördjupning och bredd, också några för mig tidigare okända fakta.

Bokens undertitel är Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid och utgångspunkten är hennes konst. Men hon dominerar inte innehållet. Istället får en rad personer, främst kvinnor, träda fram ur skuggorna – Lucie Lagerbielke, Annie Besant, Georgiana Houghton, systrarna Fox, Tyra Kleen och, naturligtvis, madame Blavatsky samt många andra.

Just Helena Petrovna Blavatsky (1831-1891) är en nyckelfigur. Hon skapade teosofin en världsomfattande esoterisk rörelse ur vilken senare antroposofin växte fram. Esoterism är inte ett begrepp som är alldeles entydigt definierat. Så här skriver Per Faxneld:

”Oavsett vilken definition som väljs, så tenderar vissa historiska strömningar genomgående att räknas till det esoteriska fältet, däribland rosenkorsarsgrupper, frimureri, alkemi, teosofi, astrologi och ritualmagi.”

Ockultism är ett närbesläktat begrepp.

I slutet av 1970-talet bubblade en mängd filosofiska och religiösa idéer fram. Ofta sammanfattade i begreppet new age. Många av dessa ”nya” idéer var nästan hundra år gamla och hade fötts under slutet av 1800-talet. Då växte en mycket omfattande vurm fram för alternativa religioner och tankesätt. Konstnärer, författare och andra intellektuella tilltalades särskilt. Faxneld noterar:

”Kanske var decennierna runt år 1900 unika gällande esoteriskt genomslag i västerländsk litteratur och konst. Den franske författaren och nobelpristagaren Anatole France (1844-1924), som själv var skeptiker, skrev 1890 att ’en viss kännedom om de ockulta vetenskaperna blir nödvändig för att förstå ett stort antal av vår tids litterära verk’. I enlighet med detta påpekande har bristfällig sådana kunskaper hos senare tiders forskare orsakat många missuppfattningar. Esoterismen har ofta avfärdats som oviktig, smaklös eller ideologiskt farlig.”

Bland de som intresserade sig för spiritism, teosofi, antroposofi och så vidare fanns många kvinnor, ofta från överklassen. Aktioner för kvinnliga rättigheter, i första hand rösträtt, sammanföll i tiden. Många av de esoteriskt verksamma kvinnorna var också socialt radikala. Faxneld belägger detta väl och det finns en viss logik i kopplingen mellan alternativ andlighet och social frigörelse. Men för mig var detta ändå något överraskande.

Han punkterar också en annan väletablerad myt gällande Hilma av Klints verk och att dessa hölls

hemliga:

”Nyare forskning visar att den ofta återberättade historien om att Hilma af Klint skulle ha stipulerat att konstverken inte fick visas förrän 20 år efter hennes död är mer eller mindre oriktig. Testamentet innehåller inget sådant förbud. […] Att Hilma af Klint hade någon ambition att hålla bilderna hon skapat dolda är därmed är därmed allt annat än klart. Under huvuddelen av sin livstid tänkte hon inte i sådana banor. Den saken understryks av faktumet att hon 1913 faktiskt ställde ut sin esoteriska konst i Stockholm.”

Det är spännande att läsa Per Faxnelds välskrivna och vackert illustrerade bok. Förtjänsterna är betydligt större än de små invändningar som jag har. Utan att direkt kunna sätta fingret på det får jag ibland känslan att Faxnelds bok är ett slags partsinlaga – ett försvarstal. Farorna och fallgroparna hos de olika esoteriska och ockulta rörelserna får inte mycket plats. Till exempel nämns visserligen den dubiösa kultfiguren Aleister Crowley (1875-1947) som inspirerat många konstnärer och författare, men endast i förbigående. Och kopplingen mellan nazism och esoteriska läror viftas snabbt bort. Ja, Faxneld ironiserar över Theodor Adornos kritik av esoterismen. Så här skriver han om Adorno:

”Han slår också, med en slängig formulering, fast att ’Ockultism är de korkade karlarnas metafysik’.”

Men som sagt förtjänsterna överväger. Och jag håller helt med Faxneld i hans kritik av det starka formalistiska fokus som har dominerat konstdiskussionen under 1900-talet. Detta fokus har skymt fantastiska konstnärer som Hilma af Klint, Tyra Kleen och antagligen en lång rad andra.

—

Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion