Sensommarens Wallanderbakelse

Inlagd av Kulturdelen Fokus onsdag, augusti 26th, 2020

Den polisblå Wallanderbakelsen, som är en prinsessbakelse med punschsmak, serveras på Fridolfs konditori i Ystad, där Kurt Wallander är stamgäst. Ägaren hävdade, precis som förra sommaren, att han träffat Wallander. ”Ja, flera gånger”, sa han. Satte mig vid ett bord i skuggan med utsikt mot stationen. Medan handduken torkade på stolen bredvid och lokaltåg med namn som Alice Timander, Bo Widerberg och Piraten passerade läste jag Sydsvenskan. Där stod att idag för 86 år sedan föddes författaren och regissören Carin Mannheimer, som gjort filmer om skolan och äldrevården, Lära för livet (1977) och Solbacken: avd. E (2003). Av någon anledning nämndes inte mästerverket Svenska Hjärtan (1987–1998). Säsongens sista sommarvärd, Laleh Pourkarim, hade, menade recensenten, bjudit på ett tänkande sommarprat snarare än den traditionella framgångssagan.

På sportsidorna fick jag veta att MFF-målvakten Marko Johansson hade spelat utan keps med solen rakt i ansiktet i mötet med Mjällby. ”Kepsen tycks vara helt utrotad för fotbollsmålvakter, ibland är det faktiskt lite svårt att förstå. Det var det denna dag”, utbrast krönikören.

I tidningen fanns också en bild på förre statsministern Tage Erlander, finansminister Gunnar Sträng och utrikesminister Torsten Nilsson när de i början på sjuttiotalet kommer gående på Steglitsvägen i Lund efter att ha varit uppe och gratulerat Ernst Wigforss på nittioårsdagen. Det hade utbrutit kalabalik med alla pressfotografer som trängdes inne hos jubilaren. När en fotograf stigit upp i soffan med skorna på för att få en bättre bild ska Gunnar Sträng ha fått nog och slängt ut alla fotograferna ur Wigforss hem.

En man, som själv vuxit upp och levt hela sitt liv i Malmö, reflekterade kring samhällsutvecklingen, på insändarsidan. Trots fattigdom, och trots att kriget pågick i grannländerna – som barn hade han hört ljudet av bomber över Köpenhamn – hade han känt sig trygg. Det hade funnits en beslutsamhet att med gemensamma krafter skapa någonting bättre. Det hade varit självklart att förbättra för sig själv och för sin omgivning. Nu växte istället ett helt annat Malmö fram, menade insändarskribenten. Detta Malmö beskrevs av strävsamma taxichaufförer, med bruten svenska men god bildning från hemländer, som gangstervälde. Enligt taxichaufförer som insändarskribenten talat med hade det blivit en sport för svenska ungdomar att åka längre taxisträckor och sedan ogenerat promenera iväg utan att betala. ”Det lönar sig inte att kalla på polis eller att försöka hålla kvar gangstrarna, varken för taxichaufförer, hotade judiska lärare, icke-judiska lärare, socialarbetare, sjuksköterskor eller läkare. Läkare och sjuksköterskor vågar inte bära fullständiga namnskyltar. Judar trakasseras. Malmö stads växel kopplar inte längre samtal direkt. Motborgarnas otidigheter och hot är alltför påfrestande och måste spärras”, avslutade insändarskribenten.

Jag slog ihop tidningen och gick mot stationen, där ett tåg med namnet Anita Ekberg förde mig hem till Malmö igen.

—

Magnus Gustafson