Roman: In i smärtan

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, november 15th, 2020

In i smärtan

Kristofer Flensmarck

Natur & Kultur. 243 sidor. Just utkommen.

 

Att Kristofer Flensmarck (1976-) även är poet märks på språkdräkten hos romanen In i smärtan. Den är välvald och exakt, och snarare neddämpad än upprymt lyrisk. Berättaren i boken sitter här och berättar om något som hände då. Detta berättargrepp skapar en distans som berättaren nyttjar för att vara saklig och precis. Ändå är det klart var berättarens sympatier ligger i detta familjedrama under den alltid så fridfulla julen, där relationen mellan en son och hans far behandlas. Sympatin ligger hos sonen. Fadern ser sig själv som den gode familjefadern och är lika kylig och ibland knappt märkbart fräck som det kan fodras av en familjefader.

Boken är en studie i familjerelationer. Varje kapitel eller en paragraf i ett kapitel utforskar någon del av ämnesområdet. Det är ofta små banala situationer som belyses, men som en synekdoke är de bara ställföreträdande för något större, något djupt nedgrävt. Självklart är berättelsens familj mer än dessa situationer, men situationerna fångar familjens dynamik.

”In i smärtan” är det mantra som sonen upprepar för sig själv för att finna sig i kärva, onda situationer. Det är en stoisk tanke att göra sig ett med tillvarons lidande, att bli en del av den för att inte lida av den. Mantrat är en del av en ramsa som modern lärt honom för att uthärda den ångestrelaterade magknipen han haft sedan han var barn. Varför försätter sig sonen i de situationer där han måste gå in i smärtan? Ens hem är alltid ens hem. ”Man måste hata det man kommer ifrån. Jag älskar det ändå”, säger sonen.

Även om det finns splittringar mellan far och son, är de ändå far och son. Sonen bryr sig om vad sin far säger, sätter ett viss mått av tillit till honom och vill gärna bli sedd av honom. Och fadern är i sin tur också glad över sin son och önskar att han kan visa det på något sätt trots allt. Om faderns beteende säger flickvännen att ”det är kärlek, Tom”, det kommer bara fram annorlunda.

Vid ett tillfälle frågar fadern om sonen och flickvännen ska ha barn, någon gång. Det svaras lite undflyende och intetsägande. Men fadern står på sig: ”Att bli förälder förändrar tillvaron för gott. Men att vi fick er har vi aldrig ångrat. Inte sant, Ann?” Det hör till att man ska ha barn, det kommer man inte ifrån, men egentligen vill nog fadern avstå från barnen som han så många gånger hotat om att lämna ensamma med modern. Barn hindrar ens individualitet. Principen om att ha barn och principen om att vara en individ krockar för fadern, och egentligen kan han inte hantera denna inkonsekvens. Det är därför han lite senare säger ”Tror ni att det är enkelt att ha barn va… Tror ni det?”

Den enda fadern helhjärtat verkar tycka om är systern, men hon är aldrig närvarande i hemmet under julen. Mycket av romanen är i väntan på systern. Ändå är det denna fadern riktar sin kärlek mot. Om fadern är distanserad och något nonchalant mot sonen så försöker han vinna sonens flickväns gillande. Ju fler som tycker om honom desto tyngre blir hans avvisande av sonen. En klassisk teknik. Och just för att fadern är så trevlig och snäll mot flickvännen kan heller inte sonen få henne att förstå sin relation till fadern. Den blir i ljuset av hans trevligheter orimlig. Som sagt, en mycket klassisk teknik. Den redan asymmetriska far och son-relationen blir än mer ojämn. Man kan inte hjälpa att inte läsa in en passivt aggressiv underton när fadern om sonen säger ”Tom är intelligent nog att inte slarva bort några möjligheter” när de talar om sonens författarskap, för han är författare. När modern frågar vad han skriver på säger fadern att ”se det avslöjar han inte. Tom är en hemlighetsfull jäkel. Det har han alltid varit.” Genom den repliken verkar fadern inte bara insatt i sonens liv utan också medkännande och lite rolig. Vilken förträfflig fader han har! Han är allt och överallt. Men sonen ”han känner så väl igen den officiella munterheten, den där charmigt pratsamma spirituella personen som fadern reserverar för utomstående.” Han är en godtycklig despot som inte tolererar ”att bli tillsagd vad jag får och inte får göra i mitt eget hus.”

Modern är inte kuvad men hon vet sin plats. Hon drömmer nog om ett annat liv och ibland vågar hon yttra sig därom och stå för den hon är. Men det är svårt att gå mellan fadern och sonen. Var för sig går de prata med och föra någorlunda sansade samtal, men när de två, hon och möjligtvis någon annan är i närheten har hon inte befogenhet att bryta in och säga sin mening.

För att återgå till romanens titel: genom berättelsen färdas man allt djupare in i smärtan. Den blir påträngande och nästan materiell. Den pyr och blir sakta men stadigt tyngre. När sedan vändpunkten inträffar så andas man ut. Att Flensmarck lyckas hålla läsaren i detta grepp genom boken är ett konststycke.

Begreppet ”katharsis” är ett viktigt begrepp i Aristoteles (384-322 f.v.t) poetik och avser att ett tragiskt drama ska resultera i en form av rening. Vem som ska renas, publiken eller karaktärerna, finns det skilda meningar om. Men i Flensmarcks In i smärtan så sker en reningsprocess både hos läsaren och hos karaktärerna. Man känner den.

—

Isak Adolfsson